Mot slutet av 40-talet förälskade sig 1930-07-16-1205 Signe Doris Lidner upp över öronen i den 205 dygn äldre Lennart ”Nacka” Skoglund, och de två blev ett par i någon vecka under de vildvuxna buskarna på Söders höjder. De båda tycks mig ha varit samma andas barn. Senare började fröken Lidner jobba på Café Mocka, och därefter blev hon i tur och ordning prostituerad, notorisk gambler och bortgift, 1957-64, med en stenrik tysk fabrikör vid namn Kurt Hopp. I nästa livsfas återvände hon, nu som Doris Hopp, till nedre gatuplanen och sitt tidigare ”yrke” men avancerade snart till spindel i nätet och högsta hönset i en bordellkedja med exklusiv kundkrets i 70-talets Stockholm.
Doris Hopp (Pernilla August) är en av huvudgestalterna i den just nu aktuella filmen Call girl, där musiken gjorts av Mattias Bärjed, son till den Rut Bärjed som bor noga räknat två våningar eller ca fyra meter under mig här på Tullhusgatan 21. Världen är liten!
Själv har jag nu sett Call girl två gånger – andra gången efter att en aning motvilligt ha tagit mig igenom Deanne Rauschers & Janne Mattssons inte särskilt välskrivna 400-sidorsopus Makten, männen mörkläggningen (Vertigo förlag 2004) med undertiteln Historien om bordellhärvan 1976. Filmintrigen ligger mycket nära bokens innehåll; en rad nyckelscener har mer eller mindre blåkopierats. Många av verklighetens 1976-årspersonager finns också med på vita duken: Lennart Geijer, Olof Palme, Thorbjörn Fälldin, Ebbe Carlsson, Ove Sjöstrand (polis med rent uppsåt), Morgan Svensson (polis med inte alltför rent uppsåt), Liv Andersson (Hoppstallets 14-åriga Iris), Emelie Svensson (den förras 15-åriga kusin), Teddy Holmberg (Hopps gorillaliknande fästman) o s v, o s v. När jag läser Call girl-kritiken i, till exempel, DN och SvD, så blir det uppenbart att recensenterna och jag dväljs på helt olika planeter. De förra har inte minsta susning om vad som hände, när det faktiskt begav sig.
I filmens slutscen överlämnar Palmegestalten den herostratiskt ryktbara promemoria som han fick den 20 augusti 1976 av rikspolischefen Carl Persson till den nye regeringschefen, alltså till Fälldingestalten, i direkt anslutning till den socialdemokratiska valförlusten nyssnämnda år. Så gick det också till i verkligheten, men promemorian diariefördes aldrig av Palme – och inte heller av Fälldin till en början. I sin skrivelse varnade Carl Persson för att justitieminister Lennart Geijers samröre med prostituerade innebar en allvarig säkerhetsrisk – utpressning etc., etc. – eftersom Hoppensemblen innehöll polska flickor nära lierade med de misstänkta spionerna på den polska Stockholmsambassaden. Den notoriske hr Geijer var för övrigt inte det enda politikernamn som Carl P listat. Thorbjörn Fälldin kvalade också in liksom Gunnar Emanuel Sträng – men dennes namn hade strukits, okänt när, varför och av vem. Ytterligare fyra namn fanns angivna.
Hela affären var djupt olustig även i så måtto att två jäntor under 15 år och ytterligare två under 18 ingick i den ordinarie Hoppuppsättningen. Till detta kan läggas att prostitution i alla dess former är ett näringsfång som inte precis bör uppmuntras eller, än mindre, skattesubventioneras.
Carl Persson ville att en medborgar- eller sanningskommission skulle tillsättas i syfte att reda ut den infekterade härvan. Minsta gehör för den åsikten fick han dessvärre aldrig – ovett i desto rikligare mängd. ”Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior” (1978-05-09).
Att filmens Palmefigur köper sex av en minderårig (Iris) kan rimligen inte ha undgått någon. Att Fälldingestalten gör exakt detsamma har däremot inte avsatt nämnvärda mediespår. Jag undrar sannerligen varför.
Vidare undrar jag över Åsa Linderborgs förstuckna antydan i Aftonbladet den 14 november:
”Thorbjörn Fälldin är luddigare tecknad /än Olof Palme/, troligen för att han alltjämt är i livet. Det gör filmen än lömskare eftersom Fälldin – till skillnad från Palme – faktiskt verkar ha nåt att förklara vad gäller bordellmorsan Doris Hopp.”
Är det verkligen så? Inte vet jag. Vilken kunskap sitter Åsa L inne med? I Makten, männen, mörkläggningen sägs Fälldin ha iakttagits av SÄPO utanför Doris Hopps bostad (en av hennes bostäder …) på Birger Jarlsgatan (sid 61), och den prostituerade ”Inga” – socialdemokratisk riksdagsledamot i ett senare skede – konstaterar helt burdust att
”Fälldin gick på massageinstitutet på Norrmalm när vi hade vår verksamhet där” (sid 382).
En av bordellhärvans verkliga nyckelfigurer, självaste ”Läckan”, alltså Leif Gustav Willy Persson, är däremot 100-procentigt säker på Fälldins oskuld och använder flera sidor i Gustavs grabb (Bonniers 2011) för att understryka det. För att ge än kraftigare eldunderstöd åt Thorbjörn F mobiliserar Leif GW en av sina vänner, nämligen ingen mindre än Signe Doris Hopp (som dog 1998 men levde fram till dess)! Hopp går, eller snarare gick, i god för den trygge ångermanlänningen och påstod sig till och med beredd att vittna till hans fördel (sid 268).
För Peter Bratt, gossen som offentliggjorde Geijers bordellbesök i en famös DN-text fredagen den 18 november 1977, hyser Leif GW inga varmare känslor:
”Peter Bratt är förvisso ingen vanlig skvallerbytta. Det är mycket enklare än så. Peter Bratt är en dålig människa – han är faktiskt en av de sämsta människor som jag träffat på under mina drygt 40 år som brottsforskare.” (sid 281).
Desto bättre tycker Persson om Doris Hopp, kvinnan som dömdes till två års fängelse för grovt koppleri och nog borde ha sytts in avsevärt längre än så – men slapp ut i förtid eftersom de 14-åriga småtöserna myglades undan av de utredande rättsinstanserna och de ytterst ansvariga. Ja, Leif GW gillade verkligen Doris Hopp och detta av två ovanligt tungt vägande skäl:
”Hon hade ett ansenligt underhållningsvärde” och ”hon visste mer om män än vad som var nyttigt för henne” (sid 267).
Jämför man vad Persson skriver om Bratt respektive Hopp, så blir man varse hans blinda fläckar …
Men om Geijer vet kriminolog Leif GW att ge besked:
”Jag är numera övertygad om att det var precis så illa som man sade. Att Lennart Geijer vid många tillfällen köpt sexuella tjänster av ett flertal olika prostituerade kvinnor, att detta pågått under en lång följd av år och att han gjort det långt innan han blev justitieminister” (sid 277).
För vitala delar av mörkläggningen ansvarade intelligenser som Ebbe Carlsson och Hans Holmér. Den ende polis som Olof Palme fullt ut litade på var just Holmér. Konsekvenserna uteblev inte. Det blev Holmér som ställde sig i spetsen för mordutredningen vid Palmes död av något slags missriktad lojalitet och som tack för kaffet. Olof Palme hade trots allt förtjänat bättre än så.
Men se gärna filmen – med en eller flera eftertankar!
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Call girl bordellhärvan, Deanne Rauscher, Janne Mattsson, Ebbe Carlsson, Hans Holmér, Peter Bratt, Leif GW Persson, Makten männen mörkläggningen, Mats Parner
Mycket bra filmrecension, Knut! Tänk om den kunde platsa i FiB/K i stället för de tungfotade draporna nere från den marxistiska undervegetation där tidningens (som det verkar) sedan länge nattståndne filmkrönikor vistas!
Du noterade väl författarnamnet hoppas jag. Men tack för berömmet, lite ansvarig för texturvalet är jag ju på denna blogg.
Ja, vid min andra läsning noterade jag detta, men då var det naturligtvis så dags. Med en allitterat blinkning så kan man säga att Parner är en Pärla!
Jag har också läst GW:s fritagning av Fälldin och, kännandes GW från andra sammanhang där han oftast intar en väldigt klok och balanserad ståndpunkt, bl a motiverad av hans stora insikter i statistisk (man kan inte vara helt säker på någonting) är jag smått benägen att tro att han för oss på villospår när det gäller Fälldin. Att han gör det så flagrant, med sådan tvärsäkerhet, får mig att misstänka att han gör det under tvång och att just tvärsäkerheten, som han annars sällan demonstrerar, är en signal till oss om detta.
Berättar han inte också att han hade ihop med några av Hopps flickor? Fast utanför flickornas ”tjänstetid” …