Titta på mig!

Narcissismen som fenomen och analytiskt begrepp fascinerar mig. Med syftet, inbillar jag mig, att försöka bli klokare på varför vi beter oss som vi gör – inklusive herr Skriftställaren själv. 

Blott genom andra ser du dig själv. Och som jag brukade mana mina ledarskapsstudenter: ”Utan feedback och spegling dör vi.” 

Den primära narcissismen tillhör det lilla barnet. Som med all rätt hävdar sin storslagenhet. Att det är störst, bäst och vackrast. ”Pellefantsyndromet.” Den blå elefanten slår sig för bröstet, konstaterar egenmäktigt att det finns bara en Pellefant i hela världen. Positionen ohotad. 

Mina barn älskade höra om den enligt eget förmenande grandiose tecknade seriefiguren, en klar favorit vid sagostunden jämte Alfons Åberg.

Deklareras bör att jag rör mig inom en freudianskt färgad förståelsemodell. Inom vilken idealet och normen är att ”utvecklas”, ”mogna” och bli vuxen. Jag tycker mig notera många som i denna mening aldrig blir vuxna. 

De har fastnat i adolescensen – tonårsfasen – kommer inte vidare. Kanske kan man med fog härvidlag tala om en sekundär narcissism. Och som förstås kan påminna om den primära. Ändå inte samma sak. Inte lika självklar och oantastlig som när vi talar om ett litet barn.

Jag reagerar på medelålders kvinnor som klär och beter sig som tonåringar. Irriteras över de infantilt flamsande kvinnliga programledarna i SVT. Vasstungade Birgitta Sparf uttrycker återkommande samma irritation på sin FB-sida.

Och så har vi influeraren – en i denna samtida, märkliga ”yrkesgrupp” – Bianca Ingrosso. Hur förstå sig på kvinnan som dagligdags promotas i medierna? Har man orkat se minsta lilla av dokusåpan Wahlgrens värld blir man minst sagt fundersam över relationerna i familjen. 

Den dominerande moderns respektive tillbakadragne faderns roll. Vår identitet skapas ju i relationer, en gammal socialpsykologisk sanning. Varför är Bianca som hon är, jag tänker då inte ”bara” på självsvältandet. Eller på att hon ”gjort brösten” som hon själv säger.

Associationerna runt narcissismen föds när jag läser Tommy Berggrens självbiografi Tommy (2017). Arbetargrabben från Majorna som blev en firad filmstjärna, hyllad teaterskådespelare och regissör. 

Samarbetade med Bo Widerberg i den bästa svenska filmen någonsin: Kvarteret Korpen. Där  Tommy kunde använda egna erfarenheter från uppväxten i den göteborgska arbetarfamiljen. 

Den starka uppgörelsescenen med Keve Hjelm i rollen som fadern framkallade gråt två gånger hos regissören när den sköts. Första gången var Widerberg så tagen att han glömde slå på kameran. Väl på och omtagning – tårar på nytt hos regissören. 

Blygsam kan man sannerligen inte påstå att Tommy – som länge stavade sitt namn ”Thommy” – är. ”Stor på sig”, skulle man sagt i Sandviken. 

Och jag tvekar mellan att tänka ”typisk arbetarunge med kompensationsbehov” (han svär som en borstbindare och förlaget har låtit svordomarna stå kvar) och ”har han inte kommit längre?” En typisk sekundärnarcissist? Fast det kanske är en yrkesskada?

Själv skulle han väl bara bli förbannad om han hörde mig. Min framgång talar för sig själv, kunde han hävda. 

Obetalbar är hursomhelst anekdoten om hur han svårt bakfull reser upp till Stockholm för att göra en audition för Ingmar Bergmans Tystnaden. Bergman, som till Berggrens förtret alltid kallade honom ”Putte”, sticker åt honom manuset att läsa, lämnar honom med det. 

Berggrens nattsudd gör att han faller i sömn med manuset oläst. När Bergman efter en stund återvänder, väcker Berggren och närmast ilsket uppmanar honom att säga rakt ut vad han tycker, fastnar den senares blick på ordet ”Bach”.

Berggren viskar fram ”Bach”, Bergman blir eld och lågor. Rusar ut från rummet och skriker så hela SF torde höra: ”Äntligen någon jävel som fattar! Att det är som en fuga av Bach.”

Jag hörde Berggren dra denna anekdot i TV, han skrattade smittande gott åt det hela. Genom mitt huvud for: ”Bergman, vilken tönt!”