Det finns nu två varandra starkt repellerande synsätt på Ukrainakriget i Sverige. Regeringen (både den gamla och den nya) och de stora medierna står för den helt dominerande. Den andra utgörs av en starkt undanträngd traditionell fredsopinion. Den dominerande är så till den grad dominerande att den stora allmänheten – ur mitt perspektiv – är grovt förd bakom ljuset. Detta kan inte skyllas på allmänheten, som har jobb och liv att sköta, utan måste skyllas på regeringarna och medierna. Det konstateras ständigt – med rätta – i våra stora medier att pressfrihet inte råder i Ryssland, Iran och Kina till exempel, men hos oss råder ”pressfrihet” minsann. Men är det så enkelt?
En person jag träffade ansåg sig allsidigt informerad för att hen läste flera tidningar – DN, SvD, Expressen och Aftonbladet – och följde nyhetsrapporteringen i SVT, SR och TV4. Det skulle man med fog ha kunnat hävda under till exempel Vietnamkriget, men idag säger alla dessa medier samma sak och förmedlar med ”kreativ journalistik” den förenade västvärldens syn på Ukrainakriget.
Jag låter Claes Arvidsson i SvD (2022-11-02) tjäna som ett aktuellt exempel:
”Ryssland eskalerar i kriget mot Ukraina med terror mot civila mål som medel. På annan front trappar diktatorn i Kreml upp mot väst genom att slå mot livsmedels- och energiförsörjningen i syfte att försvaga viljan i väst att bistå Ukraina. På en tredje – diplomatisk – front hotar Putin med kärnvapen. Igen och igen.
Kort sagt, vi ska vara väldigt glada över den kärnvapenkapacitet som finns i väst, främst i USA men också i Frankrike och Storbritannien. Om så inte hade varit, hade utpressningspolitiken redan gett resultat.
…
Det är helt riktigt att som ÖB ha ambitionen att Sverige inte ska backa in i Nato utan delta fullt ut; inte bara för att söka skydd i alliansen utan också ta ansvar för den.
…
Ett fortsatt svenskt ja till förbehåll hade därför inneburit skilda vägar framåt [för Finland och Sverige /KL]. Det hade varit allvarligt nog. Det hade också inneburit ett slags eftergift till ryska krav på att bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.”
Vad säger då den lilla undanträngda fredsopinionen? Jo, att Ukrainakriget inte primärt är ett krig mellan Ryssland och Ukraina, utan ett krig mellan USA/Nato/EU/GB (Väst) och Ryssland – med ukrainska män som soldater och Ukraina som slagfält. Kriget är framprovocerat av Väst, vilket lockat ut den ryska björnen ur sin grotta. Ryssland med sin ledare Putin begår nu folkrättsbrott och krigsbrott för att erövra sin rättmätiga maktposition i världen, medan Väst för ett exempellöst omfattande handelskrig mot Ryssland, samtidigt som man försörjer Ukraina med pengar och vapen med målet att besegra den ryska krigsmakten och få till en västvänlig regim i Kreml. Om detta råder fullständig klarhet.
Att detta krig – och alla krig – egentligen handlar om makten över råvaror och handelsvägar, döljs systematiskt av Väst. Istället hävdas att kampen står mellan demokratin (Biden/Trump) mot diktatur (Putin/Xi Jinping) i världen. Det är sedan länge klarlagt av historiker falskheten i att Gustav II Adolf i sin propaganda till folket (kanonmaten) under 30-åriga kriget hävdade att man hade Gud på sin sida och slogs för den rätta kristna tron – protestantismen – mot de hycklande katolska papisterna. Svenska bönder fick den gången betala ett oerhört pris för furstarnas kamp om den ekonomiska makten. Den minnesgille kan även erinra sig att USA:s president Nixon under Vietnamkriget hävdade detsamma som Biden idag, fast då kallades diktaturen för ”kommunismen”. Och då genomskådade många medier bluffen.
Hur dessa krigiska stämningar kunnat breda ut sig så till den milda grad, kan inte förklaras på annat sätt än med de stora mediernas strömlinjeformning. ”Pressfrihet” är inte längre synonymt med yttrande- och tryckfrihet. Granskar man ägarstrukturen (mediemakten) finner man att det är golobalkapital och stater som har mediekontrollen.
Det är förklaringen till att opinionen ser ut som den gör i fråga om de senaste årens krig (från Jugoslavien på 90-talet till dagens Ukrainakrig). Fredsopinionen har fullkomligt trängts undan vilket till och med nu fått antiatomvapenlandet Sverige, Claes Arvidsson m fl, militären och regeringarna att se USA:s kärnvapenparaply som ett skydd mot diktaturen. Det är sannerligen ett paradigmskifte som kan stå oss alla mycket dyrt.
För säkerhets skull måste jag även tillägga att detta inte är en konspirationsteori. Det är resultatet av en långsam ekonomisk och politisk process.
Bild: Montage av K Lindelöf
Vår ÖB Bydén har redan förklarat att Sverige är med i Nato och redo till vad som helst inom ramen för ”his Master’s voice”. När höga generalerna börjar driva en egen politisk linje utanför riksdag, regering och grundlag är det, i min värld, att likställa med en militärkupp.
Det är alltså dags för statsministern att hålla räfst och rättarting med Bydén och andra myndighetschefer.
Frågan som tydligt bör ställas till våra Riksdagspartier. Handlar kriget i Ukraina främst om att stödja Ukraina, eller är syftet att besegra Ryssland med kraftfullaste vapenmakt?
Sannolikt finns det i många medborgares tankevärld funderingar kring varför vi lämnat vår tidigare välgrundade alliansfrihet och diplomati som konfliktbefriande ståndpunkt, vilken borde vara den bästa av alla fredsskapande åtgärder.
Angelägna frågor som dessvärre numera inte står främst på listan när det gäller såväl politisk kommunikation som i den allmänna medieagendan. Absolut är det viktiga frågeställningar vår Regering borde fundera över och tydligt pedagogiskt under öppen kommunikation levererat information till medborgarna, samtidigt med deras påtalade paradigmskifte, där utrikespolitik så klart ingår. Och här måste samtliga oppositionspartier vara pådrivande att sådan kommunikation sker. Inte minst som en demokrati- och säkerhetsfråga är detta viktigt. Betänk att det råder en underliggande tyst rädsla bland medborgarna om vad som sker i omvärlden nära vårt lands gränser.
Ty nu är det så illa att medborgarna enbart blir informerade genom det stora medieutbudets svarta rubriker. Ett illa tillstånd som tenderar att glida bort från vårt folkstyre när åsikter inte har utrymme att verka, inte ens i våra stort dominerande medier.
Jag vill därtill mena att detta krig i Ukraina är inte enbart ett lokalt krig som berör Ukraina vs Rysslands gränsdragning, dem emellan. Ett ännu större globalt maktspel pågår om ekonomiskt herravälde där kontroll över ekonomiska styrmedel, tillsammans med utvinning av viktiga råvaruresurser för tillverkning.
Samtidigt borde inte Riksdagen/Regeringen tillåta att landets överbefälhavare aktivt genom sina uttalanden anger tonen och sätter dagordningen, vad gäller vår säkerhetspolitiska debatt och uttrycka en åsikt om kärnvapenbestyckade missiler skall upprättas inom vårt landområde.
Dessutom inte bra att så sker när landet dessutom befinner sig under ett känsligt regeringsskifte där övergången stöds av regeringsunderlagets röststarkaste parti i senaste val – Sverigedemokraterna. Detta stödparti till regeringen som står i motsatsförhållande till landets dominerande, sedan rösträtten infördes, verksamt regeringsparti – Socialdemokraterna.
Till skillnad från tidigare debattörer tycker jag det var befriande att lyssna på ÖB i etermedia. Äntligen någon som talar klart och tydligt om vad Nato-medlemskapet kommer att handla om i praktiken! Kärnvapen, Nato-soldater och Nato-vapen på svensk mark! Att användas för att anfalla de som på något sätt dristar sig att utmana den amerikanska överhögheten i världen av i dag.
För det råder väl ingen tvekan om vem och vilka som styr och leder Nato?
Om någon blundar för detta (läs en majoritet i socialdemokratiska partiet) är det enda riktiga att tvinga dessa att ta ställning och annars sluta upp i kamp mot USA:s ständiga krigföring runt om i världen.
När Nätverket NEJ till Nato delar flygblad varje torsdag, i Stockholms förorter, bortom den övervägande svenska medelklassens domäner, där en mer eller mindre stor del av befolkningen har invandrat, men även bland svenskar i Stockholms ytterområden, en stark opinion emot Nato-medlemskapet och mot att Sverige övergett sin alliansfrihet. Stor skepsis mot USA:s inflytande och dominans över EU och Europas och Sveriges utrikespolitik. En rad skiftande analyser ibland med mycket kunskap och erfarenhet. Klart står att Sverige saknar ett politiskt parti i riksdagen, (även ett parti utanför riksdagen) som till fullo företräder denna stora grupp inom utrikespolitiken. Det är klart att många av de med utländsk barkund har kunskaper och insikter av egna erfarenheter, men även bland helt svenska (om dock mer sällsynta) så återfinns en medvetenhet om utrikespolitik, som inte alls återspeglas i medierna. Sällan har det varit så tacksamt att dela flygblad, då många tar emot flygbladen med glädje och tackar för att de får bekräftat att de inte är ensamma om sina insikter. Men många anser det är kört och att vi saknar den demokrati som behövs för att påverka utvecklingen.