En märkligt medial undanskymdhet är den minst sagt välmeriterade folkrättsexpertens, ambassadörens mm Bo Theutenbergs nyutgivna Dagbok från UD i fem tjocka band. Han kartlägger där bland annat händelseförloppet runt Sveriges/Bofors/Palmes vapenaffärer runt om i världen – i hetluften mellan Sovjetunionen och Förenta staterna på 80-talet.
Theutenberg arbetade nära Palme och hade en god relation med honom. Men han blev aldrig klok på vilken sida av Palme som var den övervägande, USA-vännen eller vänster-/tredjevärlden-vännen. Palme spelade uppenbarligen ett dubbelspel. Men Palme var alltid noga med att uppehålla goda och nära kontakter med USA:s säkerhetsapparat.
Intervjun i SwebbTV som görs av Mikael Wilgert är mycket ingående och är ett uppföljningsprogram till ett tidigare med svensken Arnold Sundqvist, som jobbat för USA:s exportkontrollmyndighet och som nu berättat en smått fantastisk historia om svensk vapensmuggling under Olof Palmes tid.
Det faktum att Bo Theutenberg givit ut dessa dagböcker från sin tid på UD är på alla vis en intressant händelse. Den berör bland annat stora nationella trauman såsom Boforsaffären, andra vapenaffärer och inte minst Palmemordet. Bo Theutenberg är inte vilken liten statstjänseman som helst. Han tjänade Sverige i nyckelpositioner under ett kvarts sekel (1975-ca 2000) mycket nära den svenska regeringen. Nu berättar han vad han var med om och lyfter fram rent omskakande förhållanden.
Men på Wikipedia läser vi att han efter sin statstjänstemannakarriär inledde en gemenskap med den katolska Malteserorden, vilket säkerligen ligger honom i fatet idag. Gissar att detta räcker i etablerade mediekretsar för att gå betrakta honom som irrelevant. Så blir det SwebbTV som får lyfta fram materialet.
Ändå förvånar det mig att ingen journalist satt sig in i detta stora och sensationella material. Det rör i allra högsta grad vår syn på efterkrigstidens socialdemokrati, Olof Palme och hur vi ska se på oss själva som goda svenska världsmedborgare under efterkrigstiden.
Se alltså intervjun med Bo Theutenberg på SwebbTV
Jag såg programmet ganska pinsamt Theutenberg var stundtals inte närvarande. Annars intressanta iakttagelser med böckernas innehåll. Men programmet blev en flopp med en närmast förvirrad fd diplomat.
Hittade artikeln idag, i högerkanten, och ansåg mig tvingad 😉 att komma med en kommentar.
Jag lyssnade då det begav sig på programmet med Arnold Sundqvist som bl a handlade om den svenska vapenexporten till Iran. När Arnold berättade vilka som haft exportföretaget och som påstods ha arbetat på Olof Palmes order började berättelsen skava rejält.
Först och främst var de personer som nämns inte polischef respektive säpo-chef under den period som vapensmugglingen pågick. Dessutom tycks inte ett samarbete mellan dessa och Olof Palme vara trovärdigt under den period, på 80-talet, som händelsen gäller.
Orsaken till att jag reagerade var att jag läst en del böcker om de inblandade personerna bl a Olof Frånstedts biografi i två delar och en del böcker om Olof Palme och socialdemokratin. Carl Persson, Olof Frånstedt och Olof Palme är en omöjlig kombination för ett hemligt och olagligt samarbete på 80-talet. Frånstedt har alltid ansett Palme vara en säkerhetsrisk. Perssons och Palmes relation var inte alls god efter Geijeraffären. Därmed menar jag att Arnold Sundström far med okunnigt sladder när han på detta sätt blandar in Olof Palme i Carl Perssons och Olof Frånstedts vapenaffärer.
Sedan har jag inget problem med att tro på resten av Arnolds berättelse förutom det där med att profiten från Carl Perssons och Olof Frånstedts Iran-affärer skulle gå till socialdemokratiska partiet och därifrån till mellan-amerika. Varför skulle två av Palmes ovänner samarbeta med honom för att ge pengar till socialdemokratin och centralamerikanska befrielserörelser på vänsterkanten? Visserligen var Carl Persson gammal socialdemokrat men det var definitivt inte Olof Frånstedt.
Nedan några utdrag för att styrka mina påståenden.
Wikipedia skriver om Olof Frånstedt:
“Frånstedt var son till jordbrukaren Erik Harald Olsson och växte upp i Hackås i Jämtland. Efter studentexamen och värnpliktstjänstgöring i Uppsala blev han polis och var bland annat fjärdingsman i Svegs landsfiskalsdistrikt och stadsfiskal i Luleå, innan han från 1961 rekryterades av Georg Thulin för att började arbeta på Säkerhetspolisen (Säpo) i Stockholm. Han efterträdde 1967 Otto Danielsson som chef för den operativa delen och var bland annat ansvarig för kontraspionage. Han hade denna position till 1978, och var sedan länspolischef i Göteborgs och Bohus län 1978–82. Han har därefter varit säkerhetschef på Securitas 1982–84 och från 1984 till 2008 verksam i Malaysia, där han hade ett säkerhetsföretag.”
Så här skriver Lars Borgnäs i sin bok Olof Palmes sista steg i sällskap med en mördare:
“Olof Frånstedt, som var chef för kontraspionaget på Säpo under 1970-talet, har berättat, bland annat i en intervju jag gjorde 2010, att han betraktade Olof Palme som en säkerhetsrisk. Frånstedt ansåg sig ha bevis för att Palme hade kontakt med en sovjetisk agent och ville driva Säpo närmare den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, det vill säga att han i praktiken höll på att föra in Sverige i Sovjets intressesfär.”
Wikipedia skriver om Carl Persson:
“rikspolischef 1964–1978”
Så här skriver Kjell Östberg i När vinden vände – Olof Palme 1969-1986, om arbetet under flygplanskapningen på Bulltofta 1971:
“Hela natten pågick febril aktivitet i kanslihusets konseljsal med statsministern som spindeln i nätet. Carl Persson, vars relationer till Palme med åren starkt försämrades, skriver i sina memoarer att samarbetet fungerade utmärkt.”
Om den debatt i riksdagen 1978, som följde av Geijeraffären, skriver Kjell Östlund i samma bok som ovan:
“I den följande riksdagsdebatten instämde de allra flesta i Fälldins bedömning av att det bara rörde sig om tomma rykten, Palme ihärdigast av alla. ’Efter att vi noggrant tittat på materialet fann vi inte någon som helst anledning att falla undan’, meddelade han med hänvisning till Holmérs granskning. Han kritiserade massmedia för allvarliga övertramp och organiserade skvallerkampanjer. ’Känn dig själv svenska sladderfolk’, citerade han Lars Forssell och formulerade sedan något som inte kan uppfattas som något annat än allvarlig kritik mot Carl Persson: ’Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior.’ Så uppfattades det också, såväl av rikspolischefen som massmedia som allmänt menade att slutsatsen måste bli att Persson sprungit med illa underbyggt skvaller.
[…]
Gradvis sipprade emellertid uppgifterna om vad som egentligen stod i promemoriorna fram. En första indikation kom i den utredning som Justitiekanslern lät göra på Carl Perssons begäran; denne hade nämligen efter Palmes utfall anmält sig själv till JK. JK:s rapport ’Ang. dåvarande rikspolischefen Carl Perssons åtgärd att i augusti 1976 informera regeringen om ledande politikers samröre med prostituerade’ friade rikspolischefen på den centrala punkten. Åtgärden att informera regeringen var mot bakgrund av promemoriornas innehåll korrekt. Viktigare var att JK samtidigt bekräftade huvuddragen i de Perssonska promemoriorna.”