Jag har aldrig varit i Ukraina. Jag har inga speciella känslor för eller kontakter med Ukraina. Jag har läst en del om Ukraina senaste åren, särskilt efter Maidanupproret 2013-14, som lyfte fram Ukraina ur de gamla sovjetiska mellankrigsskuggorna. Men jag är ingen expert.
Orsaken till att jag skriver om Ukraina är att jag ser så mycket av gamla förenklade föreställningar om demokrati, rättvisa, krig, fred och mänsklighet blandas till något för mig nästan motbjudande.
Jag är inte vapenvägrare, men jag är emot krig, för fred och för ett militärt försvar. Jag är för rättvisa i alla möjliga sammanhang, särskilt mellan människor, men vet att olikheter mellan människor många gånger är både önskvärda och utvecklande. Det tillhör livets realiteter.
Jag har i 50 år rört mig mycket i de vänsterkretsar som var mycket framträdande i samhällsdebatten mellan 1968 och – låt oss hugga till med – 1989 (Berlinmurens fall). Före murens fall var begreppet vänster ganska respektabelt. Det fanns mycket motsättningar, men ännu trodde man på att de skulle gå att lösa. Där fanns mycket klokskap, historisk överblick samt – och det är viktigt – både känsla och förnuft.
Carl-Göran Ekerwald talade om den heliga upprorsanden i sitt anförande den 5 november när han tog emot Leninpriset i Varberg. Han har också skrivit en hel bok om Det som inte finns och att det är genuint mänskligt att grunda sina handlingar och uppfattningar i sitt samvete, även om samvetet är något som inte går att ta på. Men samvetet finns där hos oss och kan och bör användas. Man ska helt enkelt vara trogen sitt samvete.
Denna sida av vänsterns ”personlighet” har jag hållit högt inom Folket i Bild/Kulturfront under alla år. Man skulle kunna kalla det för tillvarons andliga sida, som tumlar runt och ställer till det i parollen ”för en folkets kultur”. Den parollen var däremot mycket svårsmält för många inom vänstern redan i början av 1970-talet. Jag minns det mycket väl. Det var så många som ville sätta kulturkampen åt sidan och lyfta fram det rent materiella, det fackliga, lönekampen, det som gick att ta på. Och så förstås antiimperialismen, som gick att analysera hemma i stugvärmen.
Idag är begreppet vänster inte längre respekterat eller ens begripligt. Jag har skrivit detta förr och fått skarp kritik från gamla vänner. Jag skriver på Om-sidan att detta ”är en politisk webbtidning med ’vänsterprofil’”. De flesta av mina läsare förstår nog vad jag menar med det, men om man försöker ringa in vad detta betyder idag får man genast problem. Här på sidan förs dock diskussionerna utifrån vad vi tycker är detta vänsterperspektiv. Men detta perspektiv ser utomstående på helt andra sätt. Hur får vi nästan aldrig veta, för de (med några ytterst få undantag) kommer aldrig hit och diskuterar med oss. Vi befinner oss i den så omtalade bubblan.
Jag önskar att vi kunde ta oss ut ur denna bubbla. Jag har små förhoppningar, men försöker i alla fall tänka att jag skriver även för alla de som ännu inte hittat hit. De som inte bara följer våra upptrampade vänsterretoriska stigar, utan accepterar både känsla och förnuft, ja de som fattar att det som inte finns också har stor betydelse – och alltså finns – som förklaring till hur människor tänker och handlar.
Det som skrämmer mig mest av allt med dagens Ukrainadiskussioner i Sverige är den korstågsmentalitet mot ”hoten österifrån” som utgör grundton i det mesta man ser i de stora medierna. Hur blev den möjlig? 2003 marscherade 100.000 i Stockholm mot Irakkriget och Göran Persson (s) var med på tåget. Idag ifrågasätter ingen (mer än några mycket få) att 100.000 ukrainska unga män offras på slagfältet i Ukraina (och kanske lika många ryssar) och att Väst betalar notan för kriget, skickar vapen för att skjuta ännu fler ryssar, allt för att på så sätt rädda västvärldens demokrati. Har man ingenting lärt? Jämförelserna med nerkämpande av nazismen håller inte. USA är inte demokratins förkämpe i världen idag. Nato är inget skydd mot de hajpade hoten österifrån. Ryssland är inte ett skräckvälde jämförbart med Nazityskland.
Men ännu pågår den meningslösa människoslakten i kampen mellan stormakterna om kontrollen över handelsvägar, energi och andra råvaror – ivrigt påhejad av de flesta av västvärldens demokratiskt valda regeringar. Läste på morgonen i SvD att det nu talas om att sätta in det effektiva lilla svenska Jas Gripen. Det är skrämmande! Det här känner många, men man förstår ännu inte. Jag är emellertid övertygad om att alla så småningom kommer att förstå. Och det beror kanske till och med en liten smula på hur jag (vi) formulerar mig (oss) här på lindelof.nu.
Vinjett: Fredsdagen 1945 utanför HT-Centralen på Kungsportsplatsen i Göteborg. Foto: P Lundwall.
Jag har aldrig befunnit mig i en ”bubbla” där jag varit medlem har jag haft ett ben inne och ett ute. Det är väl att likna en dialektisk process.
Många politiskt aktiva berömmer sig med att ha en ideologi. Birger Norman, mest känd för ”Ådalen 31” menade att ideologer har tänkt färdigt och intar försvar in absurdum istället för att en teoretiker sätter sin egna teori under lupp och byter när ny kunskap visar att den gamla är passé.
När jag började läsa FiB/K, mitten av 1970-talet, så var det Folkets Kultur och arbetarlitteraturen som var mest intressant och senare Myrdals Skriftställningar.
Jag har också funderat vad alla demonstranter, 25.000 i Göteborg, tagit vägen.
”I begynnelsen var handlingen” sa Johann Wolfgang von Goethe. T ex starta Folket i Bild/Kulturfront. Det var ju så mina hjältar, folkrörelsernas medlemmar som startade Folkhögskolor, Folkets Hus, Konsum, Frikyrkor och Nykterhetsloger m m. Dom nöjde sig inte med att kritisera klassamhället och t ex skriva inlägg i pressen, utan påbörjade uppbyggandet av Folkhemmet som politiker sedan på 1980-talet raserar.
När det gäller kriget i Ukraina är båda stormakter ansvariga USA (EU/Nato) och Ryssland. Känner mig rådvill, vad göra?
Försöker undvika att lyssna på krigskorrespondenter, oftast kommer ju sanningen fram efter krigets slut. Har börjat läsa ”Krigets första offer är sanningen” av Phillip Knightley (1977). Där beskrivs hur krig har skildrats, från Krimkriget till Vietnamkriget, lögn och förbannad dikt oftast. Läste om Boerkriget tidigare idag, där undvek man att berätta att av 22.000 döda engelsmän dog 14.000 av undermålig sjukvård. Största möjliga tystnad.
Hej Knut!
Ja, vad är ”vänster” idag? Har varit på den vänstra sidan i samhällsdebatten sedan 18-årsåldern och alltid satt en ära i att använda min rösträtt och att aldrig rösta borgerligt. De senaste 10 åren har jag dock känt mig alltmer främmande för det som idag räknas som vänster – jag föredrar att kalla den företeelsen för ”nyvänster” för att någorlunda skilja den från vad jag menar är verklig vänster. Och med stor behållning – liksom tidigare – återvänder jag till de så kallade klassikerna Marx, Engels, Lenin, Mao, Gramsci … men även Ernst Wigforss bland andra.
Framförallt är det för att rensa mitt huvud från det ”snömos” som idag behäftar ”vänsterdebatten” (Aftonbladet, Etc, Internationalen m m) och där ingenting verkar kommas ihåg av vad som en gång i tiden var socialism och/eller kommunism. Det är sorgligt!
Förvirringen menar jag finns även bland vissa debattörer här på din sajt … debattörer som har glömt bort att det finns en värld förutom Ukraina och den konflikt som tog sin början där för ett antal år sedan, men under det senaste året exploderat i ett hett krig. Och där det förutom detta verkliga krig också rasar ett informationskrig där ingen lögn verkar för stor för att inte spridas i västmedia … Eftersom jag inte har insyn på Rysslandssidan mer än genom Tass News och rapporterna från Duran (Alexander Mercouris) är det lite svårt att uttala mig om hur pass stora förvrängningarna av det verkliga skeendet är där.
Givetvis är ”korstågsmentaliteten” hur skrämmande som helst och det verkar som att den är ännu intensivare än under 50-talet när Sovjet var var mans villebråd och där tanken på en atomvapenattack för att utplåna det röda hotet var mycket närvarande. Jag lyssnade på ett program med Tulsi Gabbard härom dagen, där hon talar om faran för kärnvapenkrig och det miltda vansinne som tycks ha gripit ledande kretsar i USA (och västeuropa) där man på fullt allvar tror att ett sådant krig antingen kan vinnas eller åtminstone hållas på en begränsad nivå. Till och med den gamle höken Ronald Reagan var ju medveten om att ett sådant krig inte får utkämpas eftersom det är det sista kriget mänskligheten får uppleva.
Så hur ta sig ur den ”bubbla” som diskussionen här rör sig inom? Vi har ju inte bara att göra med vår egen bubbla, utan lika mycket med mainstream-massmediebubblan som troget apar efter vad som uttrycks i första hand från Ukrainas ”propagandaministerium”, men även från de ledande västmaktsstaterna. Den debatt som är så nödvändig idag befinner sig i en återvändsgränd där det viktigaste är att ”hojta” (som Myrdal uttryckte det) istället för att lyssna och pröva argument.
Tack Tommy S för dina bidrag här på olika vis! De är värdefulla.
Du säger att du inte befunnit dig i en ”bubbla”. Det är bra och det är förmodligen därför du är med här och bidrar med ditt. Det är samma sak med mig faktiskt. Jag har alltid haft ett ben utanför politiken, det som på senare år blev ”vänsterbubblan”. I min familj var det bara jag som blev så där engagerad. De andra lät mig hållas och ibland le lite överseende åt mina kanske lite väl uppskruvade förhoppningar. Jag tror att det är tack vare detta dubbelliv jag fortfarande kämpar på. Kanske är det på ett liknande sätt för fler.
Tack, Knut, för att du la ut Carl-Göran Ekerwalds lysande tacktal! Oerhört imponerande.
Jag följer min inre röst, mitt samvete. Jag har inte något att försvara, parti eller nåt annat. Jag är med i Folket i Bild/Kulturfront men det är långt ifrån ett parti. Jag lyssnar på folk. Jag har ingen missionärinställning var och en talar från sitt förnuft. Knut L har en webbtidning att styra. Det medför ansvar att debatten är hyfsad. Vad mera kan Knut L krävas på? Debatten är fri – att vara rädd för att befinna sig i en bubbla- ja alla befinner sig i bubblor, allt från frimärksklubben till politiska varianter. Huvudsaken är att du talar med ditt samvetes röst. Mera kan du inte göra – sedan är det upp till andra att svara, hålla med, eller tveka, eller förkasta. Att lägga något slags samvetskval för att man inte talar med alla – alla har inte samma intressen. Man pratar med de som har intresse att lyssna och debattera. Mera kan du inte göra. Om du inte tror att du kan frälsa folk – men för mig är den tiden förbi.
Dan K!
Mitt resonemang om bubblan, kanske kan missuppfattas. Alla här försöker och gör sitt bästa. Det är beundransvärt.
Men jag är inte nöjd med att inte nå längre med våra viktiga artiklar och debatter, utanför vår trygga ”bubbla”, jag vill komma till tals med de som sitter fast i megamediernas grepp. Det är dem vi måste nå för att sprida våra goda idéer.
Sören L!
Nu fortsätter du ett dåligt beteende, som jag invände mot när Knut L gjorde så i den senaste Ukrainadebattartikeln.
Du skrev: ”Förvirringen menar jag finns även bland vissa debattörer här på din sajt … debattörer som har glömt bort att det finns en värld förutom Ukraina och den konflikt som tog sin början där för ett antal år sedan, men under det senaste året exploderat i ett hett krig.”
Vem är ”vissa debattörer”? Diskutera med namngivna personer!
Jag skriver detta av hjälpsamhet. Det formar en dålig tankevana, tror jag, att sitta på sin kammare och tro sig veta hur andra människor är, men inte reda ut saker i debatt, utan bara menande antyda att man vet hur vissa obestämda debattörer är.
Hur kan du veta att någon ”glömt bort att det finns en värld förutom Ukraina”? Det kanske bara är så att andra ämnen än Ukraina inte kommit upp i det som olika skribenter skrivit på senare tid.
Jan Arvid G!
Om du känner dig träffad så – varsågod! Min tanke var inte någon speciell person – i så fall brukar jag använda namnet i början av min text – utan faktiskt omfatta de personer här på sidan som (enligt min mening) ganska ogenomtänkt sluter upp på den ukrainska sidan utan att (till synes) tänka längre än så. Jag tycker Knut Lindelöfs grepp att försöka vidga perspektivet till att fundera över vilka vi verkligen skriver för är lovvärt och i det sammanhanget finns det ingen orsak att ”angripa” namngivna personer.
Vänster är ett svårdefinierat begrepp, som jag menar delvis innefattar vad händer på fabriksgolvet, där intresset för värdiga arbetsvillkor står främst på dagordningen, vidare till teoretiska spörsmål i ett bredare perspektiv för det goda samhällets utveckling.
Två sidor av samma mynt som inte alltid kommer tillräckligt nära i ett förhållande, man borde önska sig. Men dock, ambitionerna har varit goda. Så är min enkla verklighetsbild utifrån en livserfarenhet i kroppsarbetets tjänst. Och inte tror jag att dessa skilda ytor närmat sig varandra, utan jag kan tänka mig att de snarare förlorat sin kontakt än mer i förändringens tidevarv. Mycket beroende på att det praktiska arbetslivets gemenskap, allt eftersom det blivit än mera tudelat. Så har skett vilket innebär att vänsterns påverkan från fabriksgolvet har förlorat en viktig del av sin inneboende styrka för utveckling i meningen att bra kan bli ännu bättre. En möjlighet som fanns att göra tillsammans då välfärdssamhället stod som mest stabilt utifrån den tidens måttstock.
Att arbetarrörelsen inte lyckades hålla fast vid detta gyllene tillfälle har förmodligen inga enkla svar. En anledning går troligtvis att finna i den nya liberala motkraft som växte fram under 1970-80-tal. Ett annat svar finns att söka i en förlorad politisk välorganiserad koppling till arbetsmarknadens utveckling. Detta delvis på grund av tjänstesamhällets individuella framväxt. Och den utvecklingen medförde att privata lösningar på välfärdstjänster tilltog.
Även den tilltagande boendesegregationens avarter har skapat ett utanförskap som inte lyckats fånga upp och organisera en kollektiv möjlighet från folkdjupet. Och i det sammanhanget vill jag peka på vad ett aktivt föreningsliv och folkbildning tidigare erbjöd till insteg i den politiska beslutsprocessen.
Så vänster i min värld, som den benämndes när jag var aktiv på arbetsmarknaden, kan jag tänka mig har tappat sitt tidigare värde i att vara en progressiv kraft med mål för ett jämlikt välfärdssamhälle där rättvisa möjligheter stod till buds.
Men som ofta när ett projekt står färdigbyggt är det viktigt att dels vårda det gamla samtidigt som att ställa nya mål för att göra det som blivit bra, ännu bättre. Ett ansvar att bära vidare över skilda generationsgränser.
I dag läser jag i Aftonbladet att LO; fackförbundens medlemstidningar skall minska ned på kulturen. Ett omistligt värde som tillhör grundbulten i ett samhälle som utvecklas i ett humant perspektiv. Sorgligt så det förslår.
Knut L!
Här skriver du om en avgörande fråga: ”jag vill komma till tals med de som sitter fast i megamediernas grepp.”
Som denna sidas läsare känner till så är jag ute och reser med Buss, Spårvagn i Göteborg och Västtåg till Göteborgs kranskommuner. Sedan kriget i Ukraina så har jag bara vid 2 tillfällen pratat om kriget. Det första var med en Fibbare och det andra var på perrongen då jag satte mig mitt emellan två gentlemän. Båda ville milt sagt förinta Putin, då sa jag att det är väl ryssarnas sak och inte främmande makt. Då bröt en upp och försvann, den andre fortsatte jag att prata med om vardagliga ting under tågresan, han var bl a enbent, men tog det hela med ro.
Det är uppenbart för mig att det finns ett Sverige där man mest pratar om vardagsproblem, våld, sjukvård m m. Och ett Sverige där man oftast koncentrerar sig på världsproblem.
Skall man se till och hamna offside så lägg ner din tid på kultur. Lägger ned 12 om dagen på Film, Litteratur och musik, tränar in en ny repertoar på gitarren. Är nödvändigt då jag efter ett ”slaganfall” är döv på vänster öra och har tinnitus. Skall försöka hitta någon som har en ”padda” för inspelning och om jag tycker det passar så kanske jag skickar några musikaliska kommentarer.
Satt idag på tåget och filosoferade om kriget och kom fram till att USA har ännu en gång lyckas med en provokation. Mot Ryssland, splittrat EU och utökat Nato. Det är ryssar och ukrainare som dör. Och vapenindustrin gör pengar som vanligt.
Den avgörande frågan är om Ryssland bedriver ett anfallskrig eller försvarskrig.
För mig är frågan om ”vänster” enkel. Jag går till läggen, dvs i detta sammanhang det historiska sammanhanget. Begreppet myntades i franska revolutionen där överheten var ”de frälse”, vilkas intressen sammanföll med överheten, d v s kungamakten. Det kommer ju från hur de satt i det nyligen ombildade franska parlamentet.
Något skäl att ändra synen på detta begrepp har jag inte kunnat finna. Jag betraktar mig själv som vänster I FRANSKA REVOLUTIONENS MENING. Det innebär att jag formar mina politiska åsikter själv och kan utan att blinka rösta på de svenska moderaterna i de sju (7) senaste riksdagsvalen och fortfarande se mig som helgjuten ”vänster”. Säkerligen har det ett samband med att det värsta jag kan tänka mig politiskt är ett ”statsbärande parti”, vilket vi bara har ett enda i Sverige sedan nästan ett hundra år tillbaka, vilket vi på ett närmast parodiskt vis fått helt tydliggjort under just avslutad mellanvalsperiod.
Om detta kan man givetvis diskutera. Gärna med utgångspunkt i tesen att partier ska inte ”bära” någon stat utan hela tiden arbeta på folkets sida!
Jag måste erkänna att jag nog har befunnit mig i en ”bubbla”, men som känt är så gör sig verkligheten påmind. När jag läste gårdagens Aftonblad och dess sportbilaga. Där skrev Simon Bank om det flitigt debatterade Qatar-VM i fotboll som startar i morgon.
Under nära 2 års tid har jag flängt runt på en massa bibliotek och läst en hel del klassiker. En ”bubbla”. Simon lärde jag känna 1981 när jag efter avslutad Folkhögskola flyttade till Rydal tillsammans med en ”däka” jag träffat på skolan.
Jag och Simons farsa Ulf tränade fotboll med Rydals GOIF och lille Simon 6 år var med på ett hörn. Lärde känna SB när jag hjälpte tränare Ulf B med att vinna 16-årsgruppen i GOTHIA CUP 1991. Det är nog det största dessa ungdomar och ledare varit med om. Fotboll och idrott i övrigt dominerar i många människors tillvaro. Är själv en del av detta, ett ben i alla fall.
Den som vill läsa EN artikel om Qatar-VM i fotboll läs Simons nyanserade artikel om bl a det hyckleri många bedriver när man inte ser längre än näsan räcker. Denna tidningsläsare känner nog till Mats Parner som inte längre skriver här, han skrev en artikel om den fantastiska historien om ADIDAS och dess tillkomst.
Det kallas ju Dramatik om teaterpjäser framförda på olika scener. Men dramatik saknas ju oftast, men igår kväll såg jag delar av VM-matchen mellan NORGE-FRANKRIKE damhandboll, det var dramatik.
När det gäller teater så är väl Strindbergs pjäser undantaget.
Tommy S!
Intressanta rader du nämner bland annat Gothia Cup, där jag var ledare för Skromberga GIF:s 14-årslag året 1979, med inkvartering på Lundenskolan. Världens största – sägs det – barn och ungdomsturnering inom fotboll, vars arrangörer är BK Häcken.
Och stort tack för lästips; Simon Banks artikel i Aftonbladet.
Beträffande Mats Parner och historien om ADIDAS. Finns den att söka någonstans?
(Kan det vara denna artikel? /Red)
Handboll; vilken härlig sport i mina ögon att uppleva som allmänt sportintresserad. Tuff så det förslår där domarens beslut fastställs utan protest från spelarna, oavsett om det gäller herrar eller damer. Hade önskat att samma inställning förekommit bland spelarna inom fotboll.
I sammanhanget vill jag framhålla en annan journalist; Skånepågen Olof Lundh, som vågar sticka fram hakan och sätta focus på händelser som han anser inte är rena inom den moderna idrottsrörelsen.
Olle P!
Jo det var den artikeln jag menade.
Började själv spela fotboll som 7-åring, organiserat, men för det mesta på kommunala småplaner där ”matcherna” kunde pågå i flera timmar. När jag senare började spela 11-manna hade jag problem med stora fotbollsplanerna. Var flera klasser bättre på uppdelning under träning än jag var på stor plan. Men har som merit en div 3-match 1978 mot Oddevold med Trollhättans FK.
På 1990-talet såg jag många matcher i Gothia Cup under 2000-talet färre.
Har börjat se herrhandboll i Alingsås, Partille och Göteborg. Då man slipper en massa stökiga fotbollsfans, bengaler, smällare m m. Handbollsspelare visar större respekt för motspelare. ”Filmningar” är ett okänt fenomen.
En sak som fotbollen skulle kunna införa omedelbart, i handboll är det utvisning om man inte lägger ner bollen om man blir avblåst så motståndarna kan ställa om snabbt.
Sitter och tittar med ett öga på Fotbolls-VM och kan konstatera att det är nog tur att VM placerades i Qatar. Nu förstår ju alla som följt debatterna inför VM att FIFA är korrumperat och att gästarbetande byggnadsarbetare har haft det milt sagt djävligt. Debatten kommer nog att resultera i förändringar. På samma sätt som synen på brandmän och sjukhuspersonal efter 9/11 i USA.
Olof Lundh har skrivit böcker om fotboll som jag rekommenderar.
Såg en dokumentär om svenska handbollslandslagets silver i VM/herrar, Egypten 2021. Alla som deltar i någon form av kollektiv, föreningar där, det för ofta, att medlemmar drar åt olika håll. Förödande för arbetsmiljön. Man träffar ibland människor som skryter att dom aldrig följer vad som sker inom idrotten. Miljardköp av spelare, miljoner som veckolön. Men en klar majoritet utövar idrott på min och din nivå. När jag spelade i Rydals GOIF, hade vi ingen tränare, ca 20 spelare, majoriteten +30, ingen sponsor. Minuthandeln bjöd på en back läskedrycker vid hemmamatcher. Rena ”Åshöjdens BK”.
När jag slog på TV:n idag så zappade jag runt bland mina 15 kanaler, så stannade jag på SVT2 FORUM. Där blev Olof Lundh intervjuad om sin bok Templet i öknen 1 timme och 11 minuter in i sändningen.