En mycket lärorik och trösterik resa

---

Rocky, min favorit bland seriefigurer, återkommer då och då till Barbro Lindgren. I en stripp funderar kompisen Mange över att sjuttiotalets barnprogram ”alltid hade nån sån där pedagogisk baktanke”.

”Utom Loranga, Mazarin och Dartanjang”, genmäler Rocky, ”där skulle man bara lära sig att ibland bor ett gäng snubbar ute på landet med en giraff och en morfar som tror han är en uggla!”

Den meningen av Rocky (hund) sammanfattar Barbro Lindgrens författarskap på ett elegant sätt. Det finns ingen explicit pedagogisk baktanke. Och Rocky/Kellerman och undertecknad vet förstås att det är då man lär sig extra mycket.

Precis så är det med samlingsvolymen Dagar i Glömminge. På nästan 1.000 sidor skriver Barbro Lindgren, i dagbokens form, fram sitt universum på Öland. Hon låter djuren, växterna, vännerna och vardagen slå följe med de stora filosofiska tankarna. Det är mycket njutbart och prestigefritt att få hänga på in i denna lilla värld i Glömminge som innehåller allt som även finns i den stora världen.

Lyss bara till den lockande inledningen:

”Ja, här går vi och vankar på gården, Mimmi (hund), Moster (katt), Elsa (katt), och tuppen Putte Kock med fru och barn. Men i somras var vi många fler. Då levde ännu Gösta Bernhard fast han hade bleknat och blivit gammal. Nio år är mycket för en indisk flaskand.”

Här har vi delar av det resesällskap som ska följa oss genom dagar, veckor och årstider år efter år. Dagböckerna innefattar nämligen en dryg tioårsperiod, från 2009 till 2021, med en epilog från 2022.

”Handlingen”
En viktig person i sällskapet är Carin eller Caja-Maja, som hon också kallas, en nästan alltid arg och egensinnig kvinna:

”Folk är ju så sjuka nuförtiden så jag tänkte att jag var sjuk jag också – men tack vare att jag röker och dricker så var jag kärnfrisk”, säger Caja-Maja när hon besökt vårdcentralen.

På de återkommande vandringarna i närområdet finns det inte ett endaste litet kryp som inte har rätt till en egen berättelse. De små krypen, insekterna utforskas noggrant och författaren kan snart slå fast:

”Intet nytt i dyngbaggefrågan nu heller. Men vi har konstaterat att de i allmänhet äter upp varandra bakifrån.”

”Vi” är för det mesta författaren själv och Mimmi (hunden) som följer med i alla bestyr: måndagspromenaderna med folk från byn, TV-kvällarna med Barbro och allt annat som händer och sker. Det är nog bara resorna till Köpstaden hon står över.

Det finns nog förresten alltid ett ”vi” mellan djur och människor i Barbro Lindgrens värld. Hon möter djuren med samma osentimentala respekt som hon möter människorna. Och möter hon inte djuren på stigarna runt Glömminge så ser hon och Mimmi dem på TV:s många naturprogram. Ibland är de på Madagaskar, ibland på Hebriderna, eller på annan plats i världen. Oavsett vilken, är den platsen lika självklar som stenmuren på vägen till Fäholmen.

”Nu har det redan blivit kväll och vi befinner oss i Trinidad bland havslädersköldpaddor och små otroligt vackra blåtofsade kolibrier… ”

Ibland dyker barn och barnbarn upp på gården. Det är bland annat den lille bankdirektören, han som även vill bli artist i Japan. Farmor lär sig att artisten heter Yohio. Men egentligen heter han Kevin och är från Sundsvall, skriver hon i dagboken. Hon är en mästare på att skriva som det är utan omsvep, utan att förklara eller beklaga:

”Och rätt som det är kommer en epoletthaj krypande genom sanden, den sväljer en krabba utan att ens tugga den. Så är det på barriärrevet, alla äter upp varandra.”

Och rätt som det är, bland hajar och popartister görs ett avbrott:

”Det kanske har blivit dags för lite Baudelaire?”

Eller Nietzsche, eller Schopenhauer, eller Montaigne, eller Kafka, eller Pessoa den portugisiske filosofen och författaren som Lindgren är särskilt förtjust i.

Författaren skriver att det var synd att hon började läsa de klassiska filosoferna så sent i livet. ”Hade jag börjat tidigare hade jag sluppit tänka ut allt själv.”

Och efter en dagbokssida med en filosof är det den 2 december:

”Öland vackert insvept i rimfrost. Snön kom på natten till den tredje. Då blev det alldeles tyst i Strandskogen, det enda som hördes var sångsvanarnas rop i sundet.”

Eller så nalkas sommaren:

”En glad nyhet! småblåklockorna har kommit till Fäholmen, liksom småvänderoten.”

Korvskinnet
Genom alla dagböckerna tar vi del av den fantastiska berättelsen om korvskinnet.

Under en av de många vandringarna upptäcker författaren ett korvskinn:

”/E/n före detta falukorv, plåtklämman satt fortfarande kvar i ena änden”. Hon lägger en sten på skinnet ”eftersom jag börjat tycka om det”. Åren går och en dag ligger ytterligare ett korvskinn på platsen för det första skinnet. Och sedan tillkommer ett mynt, och sen ytterligare ett mynt. En dag dyker det upp ett plastband där det står något om Södra skogsägarna och naturhänsyn. Under allhelgonahelgen sätter någon ett ljus på platsen med korvskinnen.

Lindgren gläds mycket åt detta interaktiva konstverk mitt i naturen. Hon kommenterar även andra uttryck av liknande slag. Utanför Västervik har hon noterat att det står ”Jesus lever” målat på berget. En dag, på en av de sällsynta resorna till Stockholm, ser hon att någon lagt till ”tran”. Det tycker hon är roligt.

På en av resorna till huvudstaden är hon på väg att hämta det prestigefyllda ALMA-priset till Astrids Lindgrens minne. Det blir en superlyxig helg och fem miljoner i prispengar. Men efter den dagen återgår hon till den vardagliga lunken med Mimmi. Kompisen Caja-Maja, hon den där arga, kommenterar inte ens priset. Och det gör inget för Barbro. Hon är sån.

Det är alltså till synes små notiser som präglar boken. Små notiser från naturen på Öland som samspelar med filosoferna till tonerna av Beethoven, Mozart eller Mahler. Hon går ofta och nynnar på de klassiska melodierna, men kan förstås inte undvika att en melodislinga från exempelvis Beethoven leder över till en annan: ”så göra vi när vi tvättar våra kläder”. Författaren överraskar hela tiden. Allt flyter. Det är precis som i Loranga, Masarin och Dartanjang.

Tusen sidor!?
Hur är det då att läsa en sådan här tjock bok? Det är helt underbart för den som, likt undertecknad, älskar att se juldagsfilmer av typen ”Året på ön” eller ”Gubben i skogen”, ni vet de där mycket långsamma filmerna som återger vardagens stilla rörelser och ljud under ett år. Det enda man hör är det gamla golvurets tickande. Ungefär så är det med Dagar i Glömminge. Det är en stilla vandring genom vardagen och tiden. Det är varseblivning av små underverk på stigarna genom författarens icke-värderande lins. Det är livet som det är, inte som det borde vara. Det är mer perception än kognition, även på de sidor som återger (de andra) filosofernas tankar. Barbro Lindgren är i ordets ursprungliga mening des-illusionerad, det vill säga en klarsynt tant utan illusioner. Hon är inte besviken eller deppig, hon kan konsten att se det som är. Eller för att tala med Rocky. Det enda man ska lära sig är ”att ibland bor ett gäng snubbar ute på landet med en giraff och en morfar som tror han är en uggla!”

Och låter du dig svepas med i detta ständigt strilande flöde, i det lilla och det stora, i alla de skiftningar som livet, särskilt under ålderdomen, kan uppvisa får du vara med om en mycket lärorik och trösterik resa.