Revolutionsledaren Ernesto Che Guevara drömde om att på Kuba, genom utvecklandet av de rätta samhällsbetingelserna, skapa den socialistiska människan. Ett slags långtgående, social ingenjörskonst som nog mår bäst av att stanna på ritbordet.
Ty hur göra med dem man misslyckas uppfostra? Till hårdhänt omskolning med dem?
En socialistisk människotyp i bjärt kontrast mot den Förintelsen överlevande Héde Fried på basis av egna bittra erfarenheter kunde berätta om i Skärvor av ett liv (1992). Vanliga, förment hyggliga och civiliserade människor som inte tvekar att roffa åt sig av det judiska grannar och vänner tvingats lämna efter sig, när nazisterna deporterat dem till lägren. Helt skamlöst.
”Economic man” teoretiserar ekonomerna om – som ett ideal att sträva efter för var och en av oss. Idealet en rationell varelse, maximerande sitt egenintresse. Glöm moral och anständighet, glöm altruism. De andra, våra medmänniskor, skall det göras vinst på. Samhället är en marknad, du ett företag i sträng konkurrens. Vässa armbågarna, stäng samvetets blick. På mina ledarskapsutbildningar tog jag – raljerande skall tillstås – upp Gary S. Becker och hans The Economic Approach to Human Behavior (1976). Om jag inte missminner mig tilldelades han Sveriges Riksbankspris i ekonomi, motsvarigheten till Nobelpriset. Som också tilldelats sådana som Milton Friedman med sina nyliberala, samhällsnedbrytande ”chockterapier”.
Inte ens privatlivet skall enligt Becker undantas det strikta, kalkylerande företagstänkandet. Akta så att inte känslorna förvirrar dig och du löper risk bli en loser. Förälskelse är direkt farligt för omdömet. Håll huvudet kallt i alla lägen!
Mina föräldrar var generösa som få. ”Du är väl inte black, Lars?” Stående från min far. Hade jag svarat ja, genast fram med pluskan. Men det gjorde jag inte. Båda mina föräldrar var uppvuxna under knappa förhållanden i stora syskonskaror.
Jag uppfostrades till att med mammas uttryck vara ”givmild”. Det värsta hon visste var de ”försiktiga”, snåljåparna.
Till saken hör att på bruket gjordes dygd av nödvändigheten. Man delade på det lilla man hade och hjälpte varandra. Solidaritet i praktiken.
Under en tågresa häromdagen på väg ner till Malmö undgår jag inte att överhöra tre tämligen unga kvinnors högljudda yrkeslivspladdrande. Jag hör ”CV”, om hur man måste visa framfötterna på jobbet, vikten att vara trevlig, ”social”, på företagsluncher. De låter som läste de högt ur en handbok.
Den moderna tidens välanpassade, okritiska barn? Arma tid, i så fall. Snabbt på med hörlurarna.
Vinjettbild: Che Guevaras socialistiska mäsnniska eller Milton Friedmans ekonomiska?
Om Che och Friedman är tes respektive antites, så är väl Bruket på 50-talet själva syntesen. Det var ju i alla fall den syntesen som Gorbatjov kastade trånande ögon efter. Och som varande fokus i detta blickfång blev Olof Palme förtrollad och ville hjälpa Gorby och dom andra att bli som oss, d v s svenska socialdemokrater. Mitt emellan.
Det var nog ingen dålig kompromiss, den där svenska blandekonomin med stark och relativt samstämmig moralkod i överbyggnad. Men numera är det mesta ett minne blott. Friedman vann och Che är död, och av ”att vara” blev en vara.
”… på bruket gjordes dygd av nödvändigheten. Man delade på det lilla man hade och hjälpte varandra. Solidaritet i praktiken.” Är det inte en rätt träffande beskrivning av ”den socialistiska människan”? Varför bör den stanna på skrivbordet? Är inte tvärtom värderingar som dessa viktiga att ta strid för?
Lasse E!
Så fint du sätter ord på en tid i förvandling med träffsäkra avslutningar om moderniteter i det nya sociala umgänget och en framtid som ter sig alltmer osäkert.
Just nu är Europa en krigsskådeplats mellan Öst o Väst, som egentligen tillkomsten av EU var tänkt att förhindra. Därtill oroväckande tendenser om högerextremistiskt tankegods som tar allt större plats i det offentliga rummet.
Inte minst från vårt stora grannland Tyskland rapporteras det i dagens nyhetssändningar om en (enligt utsago) högerinfluerad sekt som planerade att störta sittande regering. Och här hemma styrs vårt land delvis av ett parti vars rötter hämtar näring i en ideologi som ingen kunde förutspå återigen skulle göra betydande avtryck på samhällsutvecklingen.
Så trist att konstatera med tanke på vilka möjligheter som stods till buds med betraktelse i en socialhuman återspegling under drygt ett halvsekel på 1900-talet.
En avgörande skillnad, Christer, mellan en solidaritet som spontant växer fram underifrån och en uppifrån påbjuden sådan. Che’s socialistiska människa, utvecklad på centralstyrd väg, tillhör utopins domän. Utopier, om än med progressiva förtecken, löper risk föda repression. Verkligheten har en tendens att trilskas.