Michael Winiarski skriver i DN idag (17 december) om risken för en rysk storoffensiv i Ukraina i januari eller februari. Det är en intressant artikel, inte för att den på något sätt tar ställning för vapenvila med förhandlingar, utan för att den öppnar för möjligheten att Ryssland till sist visar sig vara den militärt starkare sidan i konfrontationen och att utgången på intet sätt är given i detta krig.
Jag citerar några passager: ”Även utrikesminister Dmytro Kuleba (Ukrainas utrikesminister /KL) har varnat för att Ryssland genom den stora mobiliseringen och förflyttningen av tung krigsmateriel kan ha återupprättat sin förmåga att genomföra en större offensiv ’och bryta igenom våra linjer’ mot slutet av januari.” Han fortsätter: ”Det innebär att talet om att Ryssland redan har förlorat kriget är förhastat.
– En läxa är att kriget kommer att bli långvarigt.
– En annan att den ryska krigsoperationen bör ledas av en enda befälhavare, i stället för att som vid invasionen i februari vara uppsplittrad på flera.
– En tredje är att det krävs en överlägsen styrka för att lyckas med en offensiv operation.” […] ”Och mobiliseringen har till stor del lyckats trots alla inledande rapporter om undermålig utrustning och omotiverade missnöjda rekryter.” Och Winiarski avslutar så här: ”Det leder till frågan: Hur utvecklas kriget om Putin vid nästa mobilisering lyckas få ihop en miljon soldater och de blir ordentligt utrustade och utbildade?”
Winiarski lämnar alltså här USA-världens propagandalinje, den att Ukraina till sist kommer att få Ryssland att dra sig tillbaka till gränserna före 2014 (annekteringen av Krim), och för istället fram vad som skulle kunna kallas prövande journalistiska frågeställningar om krigets fortsättning.
Även Gudrun Persson på FOI anlägger en mer nyanserad ton än tidigare i en DN-intervju den 16 december.
Jag citerar Gudrun P ur artikeln: ”Han (d v s Putin /KL) var inte berusad annat än möjligen av makt. Videon publicerades i samband med en ceremoni där han delat ut medaljer till förtjänta militärer och det var försvarsministeriets tv-kanal som lade ut den. Allt sådant är totalt regisserat. Hade han varit ens en tillstymmelse till salongsberusad då hade den aldrig kommit ut. … gäller att stå med båda fötterna på jorden. Det har varit så under nästan hela kriget. Ett tag var han instabil, sedan hade han cancer, sedan hade han ytterligare något. Jag har följt Putin nästan dagligen i över 20 års tid och det är givetvis ingen som vet hur han mår, men det gäller att följa det som händer på slagfältet och så får vi förhålla oss till det. […] Det är en del av informationskriget, om man nu ska kalla det för det, ett försök att underminera Putins maktställning. Det är mycket brus i krigets dimma.”
Artikelförfattaren Clas Svahn skriver också: ”Gudrun Persson tror heller inte på att Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov skulle vara på väg att omedelbart bytas ut. Något som det ryktats om den senaste tiden. Rykten om att Lavrov velat avgå har pågått i många år. Att byta ut ministrar eller höga militärer mitt under brinnande krig skulle tolkas som en svaghet hos Putin själv. Det vill presidenten undvika.”
Är det möjligen så att vi nu kan ana en mer verklighetsgrundad och en smula mer hederlig journalistik i vår dominerande morgontidning Dagens Nyheter?
Vinjettbild: Klipp ur e-DN 17 december 2022
Knut L, vill du med detta säga att det är ”verklighetsförankring” att mena utgången av detta krig är oviss? Eller menar du fortfarande att ”verklighetsförankring” är att Ryssland troligen vinner?
Tycker du att det är ”verklighetsförankring” att göra dessa två bedömningar:
Att det är fullt möjligt att, om det lyckas Ryssland att uppbåda styrka att ”ta terräng och slå motståndaren” (som facktermen lyder), Västsidan som motåtgärd rustar Ukraina ytterligare så att Ukraina kan ta tillbaka terräng?
Att det är fullt möjligt att Västvärlden hankar sig fram de närmsta åren, så som Väst tidigare tagit sig igenom recessioner och kriser, så att en allmän ekonomisk-politisk-social nedgång i Väst INTE blir en krigsavgörande faktor?
Jan Arvid G!
Kort svar: Ökad verklighetsförankring för DN:s skribenter är att börja se möjligheten av ett ukrainskt (USA-världens) nederlag.
Jo, men vilka framtida utvecklingar tycker tidningen lindelof.nu:s redaktion är verklighetsförankrade, det vill säga har en någorlunda stor sannolikhet?
Jag har ju svarat på detta redan; ”att börja se möjligheten av ett ukrainskt (USA-världens) nederlag”.
Verklighetsförankring är naturligtvis att försöka göra en seriös analys baserat på tillgängliga fakta. I det avseendet är dom beskrivna artiklarna i DN ett klart steg framåt jämfört med den totalt ensidiga propagandabild vi matats med innan.
Att hämta alla uppgifter från CIA och en Ukrainsk propaganda som gett oss dom mest osannolika sagor man kan tänka sig, plus Zelenskys groteska lögn om missilerna i Polen i uppenbart syfte att starta tredje världskriget, är inte ens att betrakta som journalistik.
Sanningen är väl att deras medialögn inför den krassa militära verkligheten börjar lida mot sitt slut, och för att inte stå med ett bart arsle tvingas de gradvis korrigera linjen.
Det är samma prostituerade journalister och ”militäranalytiker” som från början har vetat, men uttryckt det Washington och Rosenbad har velat.
Visst, här gömmer vi oss inte trots gestapolagar efter nyår.
God jul, förresten, Knut L!
Knut L! (och Anders Å!)
Kan du utveckla vad innebörden är att Ryssland vinner kriget mot Ukraina, ett land som aldrig sedan 1991 gjort anspråk på ryskt territorium. För min del ser jag det som att Ryssland förlorade detta krig ett par veckor efter den 24 februari, den dagen som jag för första gången hade nära släktingar som jag inte visste om de skulle leva till nästa dag på grund av ett krig.
Anders Åbergs kommentarer börjar bli så bisarra att de inte går att bemöta. Vilka är dessa ”Bandemakramare”, som han tycks känna till? Sovjet-Ukraina förlorade fler soldater i kriget mot Hitlertyskland än USA, Storbritannien och Frankrike sammantaget. Hela Sovjet-Ukraina var ockuperat med den exempellöst vidrige Erich Koch som rikskommisarie, även på en nazi-skala (om det nu mot förmodan finns någon sådan, men det finns väl grader i helvetet?) på den absoluta botten.
Var det Sverige, med sina punktliga leveranser av järnmalm till Hitlertysklands krigsmaskin, eller Röda arméns ukrainska (och vitryska) fronter som besegrade Hitlertyskland? Det ukrainska folkets uppoffringar i kriget mot Hitlertyskland kan endast jämföras med det vitryska, och givetvis med det ryska.
Jag vet att det väcker stor irritation hos en del skribenter på lindelof.nu, men min svärmor, som sitter i rummet intill, var barn under Erich Koch härravälde. Var hittar Anders Åberg dessa ”Bandemakramare” i ett land han uppenbarligen aldrig varit i och vars befolkning han aldrig träffat?
Mats L!
Jag respekterar å ena sidan dina känslor för anhöriga som lidit i Ukrainas/Vitrysslands/Sovjets nutidshistoria. Men du måste å andra sidan respektera att man kan inta en ståndpunkt som inte enkelt kan avfärdas med hänvisning till dessa dina anhörigas öden.
En dunkel fläck – som jag ser det – i dina beskrivningar är en bristande respekt för ukrainare som har sina rötter i ryska språket och rysk kultur. De är också ukrainare! Ukrainare i västra delen av landet har en helt annan bakgrund och andra rötter utanför den ryska kulturen. Det här vet du, men jag förstår inte varför du inte inser problemet. Båda dessa delar av det ukrainska folket har lika rättigheter och måste ha rätt till sina rötter som ukrainare. Lyssna t ex på denna video med Jack Matlock.
Knut L!
Du är inte förpliktad att svara, men jag undrade, inom en allmän diskussion om verklighetsförankring, huruvida dessa två framtida scenarion OCKSÅ är verklighetsförankrade:
Att det är fullt möjligt att, om det lyckas Ryssland att uppbåda styrka att ”ta terräng och slå motståndaren” (som facktermen lyder), Västsidan som motåtgärd rustar Ukraina ytterligare så att Ukraina kan ta tillbaka terräng, så att striderna inte avstannar med en uppenbar seger för Ryssland?
Att det är fullt möjligt att Västvärlden hankar sig fram de närmsta åren, så som Väst tidigare tagit sig igenom recessioner och kriser, så att en allmän ekonomisk-politisk-social nedgång i Väst INTE blir en krigsavgörande faktor?
Jan Arvid G!
Med verklighetsförankring i detta fall menar jag att se båda sidors utgångspunkter, resurser och möjligheter. Inte mer än så. Att bita sig fast i USA-världens propagandabild är farlig enögdhet.
Ditt första alternativ är fullt möjligt, men bara under en begränsad tid. USA-världen har inte råd att föra (betala) Ukraina för att kriga under en mycket lång tid. De kommer sannolikt att tvingas dra sig tillbaka – som i Vietnam och Afghanistan.
Din andra fråga är därmed också besvarat. En ”allmän ekonomisk-politisk-social nedgång i Väst” blir på sikt (sannolikt) just krigsavgörande. Kan inte förstå vad som kan hindra det. En politisk kollaps i Kreml kanske, men den tror inte ens Gudrun Persson på längre.
Många här på sidan är bekant med Michael Hudson, han ger i en intervju i ett tyskt magasin bl a vad han anser om Ukrainas framtid (skrämmande läsning för Natovänner).
Knut L!
Jag förstår inte när du skriver att jag har en ”blind fläck” för ukrainare som har sina rötter i Ryssland. Min frus far föddes i Ryssland, ljög om sin ålder och stred mot Hitlertyskland när han var 17 år från 1943, och 1945 mot Japan och till krigsslutet i Fjärran östern. Han pratade aldrig ukrainska, men var under många år medlem av Sovjetunionens kommunistiska parti.
Jag vet mycket väl att det finns motsättningar i Ukraina mellan olika språkgrupper, men inga motsättningar som jag har haft några personliga erfarenheter av. Det är mer än vanligt att det vid en middag pratas en blandning av ryska och ukrainska. Jag är naturligtvis glad när man pratar ryska, så att jag med min enkla restaurang-ryska kan hänga med. Ukrainska språket förstår jag ingenting av. Exakt samma upplevelse jag hade när jag som barn åkte med mina föräldrar och syskon för att hälsa på mammas släktingar i Danmark.
Den här synen på nyhetsrapporteringen ser man ofta. Men minnet är kort: när rapporteringen inleddes var det ingen som föreställde sig att Ukraina skulle kunna hålla emot alls. Till en allmänt växande förvåning lyckades emellertid Ukraina i princip på egen hand tvinga tillbaka de ryska invasionsstyrkorna från trakterna av Kiev under de första veckorna. Detta väckte ett hopp hos många om att Ukraina kanske faktiskt kunde lyckas med ännu mer.
Gång på gång på gång därpå har emellertid Ukraina själva och många andra poängterat att Ryssland må vara imkompetent på flera områden, men att det fortfarande rör sig om en mycket stark stat, med väldigt stora resurser, och att Ukraina ändå inte kommer att kunna vinna kriget utan omfattande hjälp.
Emellertid gjorde Ukraina för ett par månader sedan till mångas förvåning ytterligare framsteg. Trots de framstegen har i tidningar som DN, SVD och alla de andra gamla kommunister och högerextremister älskar att hata pekats på de stora svårigheter som ändå föreligger.
Ni blandar ihop denna rapportering med hoppet hos människor i fria länder om att Ukraina ändå skall kunna inte bara hålla emot den imperialistiska statens aggressioner, utan till och med vinna. Det är självklart att Ukrainas ledning pekar på att total befrielse av de ockuperade områdena är målet – man kan inte tveka om sin sak om man vill att människor skall offra sina liv för den. Vissa i väst håller med om att det måste vara målet, men de flesta bedömare anser att lösningen måste vara att man når till förhandlingsbordet, precis som avseende alla andra krig.
Ja, det har funnits ett hopp om att Ukraina kanske kan utföra mirakel, men i verkligheten har gång på gång påpekats hur svår uppgiften är, även om Rysslands militära styrka i stor del visat sig vara ett utanpåverk.
Det enda positiva är att Putin genom att attackera civil infrastruktur lyckats ena det ukrainska folket. Den enigheten blir den tuffaste nöten för den nyfödde diktatorn.
Bra kommentar, Magnus Bredelius!
Det enda jag inte förstår är det här med att Ukraina inte skulle kunna ”hålla emot den imperialistiska statens aggressioner”. Den nya Ukrainska statsledningen har ju gjort alldeles tvärtom och ända sedan Maidan-kuppen 2014 alltmera samarbetat med vår världs enda verkligt betydande imperialiststat. Detta har hela tiden varit själva stötestenen för att de skulle kunna ”nå till förhandlingsbordet”. Där har de ju för övrigt redan varit när man slöt det s k ”Minsk-avtalet” (i verkligheten två avtal; Minsk I från september 2014 mellan Ukraina, Ryssland och de nybildade folkrepublikerna i Luhansk och Donetsk samt Minsk II från februari 2015 mellan Ukraina och Ryssland).
Läget nu är väl närmast att betrakta som en väntans tider inför mer avgörande sammandrabbningar som förhoppningsvis kan klara ut en stilleståndslinje utifrån vilken realförhandlingar kan föras om gränsdragningarna mellan intressenterna i hela södra och östra Ukraina. Det aktuella kriget har förts inom hela detta område med varierande intensitet ända sedan 2014 i stor utsträckning för att möjliggöra olika sorters etniska rensningar. Så länge faran för dessa är akut finns, såvitt jag kan bedöma, mycket begränsade förutsättningar för att samlas kring förhandlingsbord av något slag. Det visar inte minst utvecklingen kring Minsk-avtalen!
Tack Dennis Z!
Jag vill inte hänga upp mig vid imperialism-frågan, eftersom det är en stor separat fråga. En kort kommentar ändå: Min åsikt är att Marx i princip hade rätt i sin betraktelse av världens ekonomiska system och imperialism under den tid han verkade inom. Jag skulle till och med drista mig till att det för att man skall kunna skapa sig en bild av det för vår tid så definierande 1800-talet, måste läsa Marx.
Kruxet är att hans analyser snart är 200 år gamla. Han kunde inte se framför sig hur socialismen skulle splittras i de två mest mordiska ideologier mänskligheten skådat i form av nazism och kommunism, och kunde inte heller föreställa sig hur en världsordning växte fram efter andra världskriget för att försöka hålla dessa i schack. Inte heller såg han den allmänna rösträtten, liberalismen (i sin moderna form) eller de medicinska framstegen eller hur miljarder människor lyftes ur fattigdom.
Här menar jag att både kommunister, högerextremister och nyliberaler ofta gör samma misstag: man betraktar världen i ekonomiska termer, och ser drivkrafter baserade på ekonomiska behov. Det kalla kriget handlade emellertid inte i första hand om pengar för USA, det handlade om ideologi, och en vilja – tack och lov! – att begränsa kommunismen. Kommunisterna å sin sida satt fast i Marx, och pekade kontinuerligt på att USA i enlighet med Das Kapital var tvungna att lägga under sig territorium för att undvika intern kollaps.
I verkligheten var det Sovjetunionen som var hyperkapitalistiskt, eftersom kommunismen kortsluter det kapitalistiska systemet, och går direkt till dess slutfas: staten dominerar allt ägande. En sådan stat – och här hade Marx rätt – måste expandera utanför landets gränser. Mot denna kapitalistiska imperialism svarade väst.
Men även nyliberalerna har missförstått mekanismerna. De har föreställt sig att man kan skapa fred i världen bara man låter frihandeln har sin gång. Tyvärr har de tvingats inse, om än väldigt långsamt, att pengarna inte är det viktigaste för människor och stater. Ideologin är nästan alltid viktigare.
Därför ser jag det som att USA och väst ännu en gång försöker stå upp mot försök att bryta den ordning av fred, frihet och rättvisa som började etablera sig efter andra världskriget. Tyvärr gör man det på ett väldigt klumpigt sätt, dessutom är inte motståndaren denna gång tydligt ideologisk. Istället är motståndaren en man, som lyckats få sitt land om bakfoten utan tydliga ideologiska insikter andra än den att skapa ett monument över sig själv.
Jag vet så klart att ovan åsikter är jag väldigt ensam om, och jag tänker absolut inte hävda att de är korrekta – världen är en komplex plats och inget är bara gott eller bara ont. Eller som Henry Kissinger uttryckt saken: varje stor fråga avgörs 49-51. I fallet med Putin och Ukraina kan man hävda att Västvärlden bara borde låta saken bero: vad är väl en princip egentligen värd? varför inte bara ge upp och låta Ryssland ta vad de vill ha och byta ut regeringen i Kiev?
Ja, svaret på det är nog högst personligt. Många av dem som nu ser Putins krig i Ukraina har ju en förhoppning om att västvärlden kanske äntligen skall falla samman. Om Putin kontrollerar Ukraina ökar emellertid risken för nya aggressioner. Den retorik som använts om Ukraina kan man använda till Ungern också, som har stora problem med nynazism, eller för den delen östra Tyskland, med flera exempel.
Det är mycket möjligt att de områden som invaderats av Ryssland bör tillhöra Ryssland. Det bör emellertid i så fall vara en fråga som avgörs genom folkomröstningar och gängse trög juridisk process, inte genom massmord.
Vem bröt Minsk-avtalet? Det kan man träta om. Många stora konflikter har föregåtts av en rad brutna avtal och vilja till förhandlingar. Av olika skäl finns alltid aktörer som vill ha strid – de vann denna gång. Som vanligt finns inte någon part som är tydligt ond i en stor konflikt: Ryssland har goda argument på sin sida, precis som Ukraina. Kruxet är att så fort vapnen kommer fram, har de goda argumenten ingen betydelse längre. Nu handlar allt om att på olika sätt få parterna att släppa vapnen igen, men i väntan på det kan inte den ena parten tillåtas att med vapen ta vad argumenten strävade till att ta. Diskussionen måste återupprättas, hur dålig den än är.
Det viktigaste är emellertid att det blir en hållbar fred. Ryssland är oerhört uthålligt och vana vid svåra umbäranden. Samtidigt skall man dock inte underskatta Europas förmåga till motsvarande egenskaper. Å ena sidan har Europa en väldigt känslig ekonomi, å andra sidan är Europa våldets epicentrum på jorden. Vi har de senaste sjuttio åren försökt och lyckats hantera detta våldskapital, och kan förmodligen göra det även genom denna konflikt. Vid en rak kraftmätning har dock inte Ryssland en chans, och resultaten blir naturligtvis förödande på alla sätt – även för Europa.
Därpå skall man inte glömma trögheten i ett naivt Europa som nu vaknar till liv. Enorma gas- och vindkraftsfält står snart klara att dra igång i Nordsjön och i Östersjön, samtidigt som vapenindustrin är i full fart med att få igång sin produktion. Mitt tips är att Europa vintern 23-24 kommer att kunna börja ge mer resolut hjälp, och först därpå kommer man att kunna diskutera fredsavtal när Ryssland mer tydligt börjar möta motstånd.
Men, vad vet jag? Det enda jag egentligen är säker på, är att jag inte vill leva i en värld där personer som Putin inte bara får lov att våldföra sig på Ryssland, utan även får lov att göra det mot andra länder.
Dennis Z!
Jag minns hur en av mina unga medarbetare, född och uppväxt i östra Ukraina, berättade hur hans farfar, som barn under Hitlertysklands ockupation av Sovjet-Ukraina, instruerade sin son (min medarbetares far), att nu ska du göra så här och så här när kriget kommer.
Vi vet alla att kriget i östra Ukraina hade slutat sommaren 2014 om inte Putin ingripit med sin krigsmakt. Visst, det hade funnits konflikter mellan olika regioner i Ukraina, men det var upp till landet själv att lösa dessa problem. Det var inte Putins sak.
Än en gång stort tack för dina tänkvärda kommentarer, Magnus B!
Du tar upp saker som, vilket du ju direkt upptäckt själv, leder långt utanför dagens akuta skärmytslingar i sydöstra Europa. Jag ska fundera lite till på din text och söka belysa dina viktigaste tankar, måhända från ett något annat håll än du själv. Men just nu måste jag åka iväg på en snabbexpedition till huvudstaden så det får anstå någon dag.
Mats L!
Du tar upp en av kärnfrågorna i konflikten i sista stycket i din kommentar. Jag är, vilket du naturligtvis vet, oenig med dig om själva beskrivningen. Att döpa om de fascistinspirerade bombardemangen av rysktalande i Luhansk och Donetsk till ”konflikter mellan olika regioner” är, milt sagt, vilseledande. Det liknar nästan en skönmålning av den etniska rensning som uppenbart äger rum inom Ukrainska statsgränsen. Och varför rensar man ut och bränner ryskspråkiga böcker från de offentliga rummen i Ukraina där man kommer åt?
Ska jag tolka det du säger som ett godkännande av vattenblockaden mot Krim och att bekämpandet av denna inte heller var ”Putins sak”, trots annekteringen av hela provinsen och dess anslutning till den ryska federationen?
Dennis Z!
Vad menar du med ”vattenblockaden mot Krim”?
Det där har vi diskuterat förut, Jan Arvid G. Att Ukraina blockerade vattenflödet till Krim är en av anledningarna till pågående krigshandlingar i området och knappast okänt, varken för dig eller andra som följer debatten om dessa.
Dennis Z!
Jag preciserar min fråga till ordet ”blockad”. Ordet ”blockad” betyder en stridsåtgärd som hindrar motståndaren från att göra vad motståndaren skulle ha rätt till under fredliga förhållanden. Där finns flottblockader till sjöss och fackliga blockader mot företag.
En blockad kan hindra en stat från att skaffa sig en livsförnödenhet, som vatten ju är. Men ditt ord ”vattenblockad” blir fel, när man tänker på den riktiga, hävdvunna, och i språkbruket gängse betydelsen av ordet ”blockad”. Ukraina hindrar inte en tillförsel som någon har rätt till.
Låt oss för stunden bortse från frågan om i vilken stat Krim ligger. Låt oss utgå från att Ryssland har ansvar för Krims försörjning. Låt oss använda ordet ”export” om kanalvattenflöde från Dnipro till Krim, fastän den stora majoriteten av världens stater menar att Krim ligger i Ukraina.
Ukrainas regering beslöt alltså att inte ”exportera” en ukrainsk vara (vatten från floden Dnipro) till ett av Ryssland administrerat område. Ukrainas regering fattade alltså ett lagligt beslut om att inte exportera en viss vara till en stat som hade begått militär aggression mot staten Ukraina. Jag förstår inte hur du kan beteckna en passiv åtgärd (att inte underlätta för en militär motståndare genom att exportera en vara till honom) med ordet ”blockad”, som är en stridsåtgärd.
Kommen så här långt i kommentaren skall jag göra en åtskillnad mellan dig och andra debattörer. Du skriver ofta läsvärda resonemang om att man måste se på hur maktkampen utspelar sig i verkligheten. Det är inte, menar du, principer om staters okränkbara gränser och dylikt sådant som styr skeendet. Det är inte så att vissa stater blir skurkstater som överfaller andra stater, varefter goda och demokratiska stater hjälper offret.
Alltså är det inget fel på ditt resonemang ”[a]ttUkraina blockerade vattenflödet till Krim är en av anledningarna till pågåendekrigshandlingar i området”. Men det var inte det realpolitiska maktspelet jag frågade om, utan ditt implicita påstående (med ordet ”blockad”) att Ukraina bryter mot de lagar och regler som gäller för stater.
Andra debattörer går längre än du, och tycks mena att att Ryssland har en laglig rätt till vatten från Dnipro. Deras resonemang kan jag inte förstå logiskt, bara psykologiskt: tydligen hyser de en Sovjetsolidaritet, som de överfört på Ryssland, med resultatet att Ryssland alltid har rätt, från Katarina den stora till Vladimir Putin. Att vattnet dessutom rinner i en kanal, i stället för att till exempel köras i tankbilar, förvirrar troligen dessa debattörer, på grund av likheten med en flod. I verkligheten är en kanal ett artificiellt transportsätt, liksom en båtled eller en järnväg. Att ”blockera” vattenflödet är samma sak som att inte lasta en vara på ett tåg och vinka av tåget, men vi säger ju inte att tåget ”blockeras”, och i synnerhet säger vi inte att den uteblivna tågavgången är en ”blockad”.