”Skit rinner neråt”, sa gubbarna på Sandvik. När någon av de högsta bolagschäferna gjort bort sig. Inget ovanligt om vi pratar dirrar som seglar ovanpå och tror sig oantastliga. Minns turerna, de envisa lögnerna, runt Bofors olagliga vapenaffärer.
Men så uttrycker man sig inte, inte så vulgärt, måhända någon väluppfostrad tycker. Nähä.
Vad ska man då säga om turerna runt ÖB:n och de höga polischäferna? Kvinnan i sammanhanget, Staaf, lär väl ihågkommas för vad hon lägger in i begreppet ”ytlig relation”. Och för fantasifulla CV-formuleringar som öppnade för en poliskarriär med tillgång till vapen.
Strindbergsfejden i början på förra seklet. Vilhelm Mobergs femtiotal. Det som nu sker i massmedialt strålkastarljus kräver ingen avslöjare av de nämndas kaliber. Låt bara de inblandade aktörerna tala fritt så klarnar det. Om man lyssnar noga till kroppsspråket och läser mellan raderna.
ÖB och kompani måste förstås omplaceras, ja varför inte omskola hela gänget till lapplisor? Bara inte gubbarna grävs ner på elefantkyrkogården i Rosenbad. Med bibehållna förmåner. Skulle inte förvåna mig.
Vad med tilltron till myndigheterna, förtroendet, varför sköta sig om ”de” inte gör det? Nu rör vi oss i mer ödesmättad terräng. Från och till kan jag känna nästan ångest när jag betänker statsledningen, inklusive militär och polis, dess kvaliteter. Snarare brist på.
Med en rysning minns jag Strandhäll och andra statsråd i Magdalena Anderssons regering. Var någonstans hittade hon dessa okvalificerade figurer? Lojalitet väger tyngre än professionalitet?
En ångestliknande känsla redan innan turerna runt de höga, uniformerade chäferna och Staaf. Intet nytt under solen, frestande och uppgivet dra till med.
Dåvarande polischefen Carl Persson uppvaktade statsminister Palme, uttryckte oro för justitieminister Geijers intima förehavanden med horor. (Den så kallade ”Bordellhärvan”.) Rikets säkerhet kunde hotas. Palme skyddade sin justitieminister. Maktens män håller varandra om ryggen.
Vad den sittande justitieministern tycker o Palmem sin polisledning och dess bravader i relations- och tillsättningsbranschen är mig okänt. Skit rinner neråt. Passande nog heter ÖB:n Bidén, tror jag.
Är en bidé en lämplig illustration? Jag har använt bidé för att kissa och tvätta fötterna men aldrig till att skita i. Inte heller har jag kräks i den när jag varit magsjuk. Då har jag använt toalettstolen som är högre och mer praktisk.
Skämtet med öb Bydén/Bidén platsar bättre i andra sammanhang – t ex när ett gäng ”grabbar” umgås kring ett parti poker.
Förvrängningar av namn för att visa sympati/antipati är vanliga. Som lärare blev jag tidigt av mina elever kallad Skalman, vilket jag uppfattade som en komplimang. Alex Christoforou kallar Ukrainas president för Elensky, vilket är fullt logiskt då bokstaven Z för någon månad sedan förföljdes i Ukraina, precis som nu det ryska språket. Lika logiskt är det att Pepe Escobar kallar Ursula von der Leyen för Ursula von der Lügen.
Mitt inlägg visar på en annan sak. Om man för in skämt på detta vis i en debatt kring allvarliga saker riskerar man att debattdeltagare, som är lätta att förleda, börjar svamla runt.
Lustigt att Bidén har nästan samma namn som sin blivande chef Biden. Herrarna verkar inte ha kontroll över sina benkläder.
Fattas bara som grädde på moset att det var en rysk svala som landade i tilltänkt säng enligt sitt uppdrag.
Bertil C!
Ivar Lo-Johansson sa att humor konserverar.
Om jag minns rätt så skrev den numera mycket omtalade C-G Ekerwald i boken om franska revolutionen att Robespierre blev utskrattad för sitt liv med en äldre kvinna.
Som boende i Göteborg sedan 1989 så är man rätt så trött på alla ”goa gubbar” vore bättre om man läste göteborgaren Roy Anderssons bok ”Vår tids rädsla för allvar”.
Tommy S!
Håller med dig att mycket nödvändigt allvar kan tramsas bort med så´nt man kallar humor. Ren och skär humor är svår att extrahera. Riktigt djävla kul blir det när humorn blottlägger det onämnbara, alltså att det finns ett stort allvar i botten.
Minns Bodil Malmstens ilska över att inte få ta saker och ting på allvar och när hon pläderade för att få lov att vara en gnällkärring. Det var kul och klokt!
Knut L!
Du känner ju till hur det ser ut i Göteborg. Nämner bara Glenn Hysen, man blir ju så förbannat trött på den mannen som dyker upp i alla kommersiella TV-kanaler i tid och otid. Han är en förebild för många.
Den ende som får dra Göteborgsvitsar är en blind kille som bor i höghuset i min närhet. Lärde känna honom när jag arbetade på bibliotek, han drar ofta Göteborgsvitsar när vi springer på varandra. Vi talar aldrig om hans blindhet utan drar roliga historier för varandra.
Tacka vet jag HasseåTage det var intelligent humor med eftertanke.
Jag såg ”Att angöra en brygga” för ett par veckor sedan, ok.ru, och varje gång jag ser scenen där direktör Olsson (Tage D) efter att ha blivit golvad varje gång han försöker resa sig upp, då passar båtens kapten (Lars Ekborg) på att hämnas. ”Nu är du inte så kaxig, när du är på jobbet så kör du med oss” helt underbar scen.
Träffade en kompis på COOP och vi började prata om filmen och till slut var vi DE FYRAS GÄNG som skrattade åt olika episoder i filmen.