Rysslands invasion av Ukraina är utan tvekan slutet på kalla kriget-eran. Även om många länder har fördömt Rysslands invasion, så har majoriteten inte ställt upp på sanktionerna mot Ryssland. I motsats till den västerländska bilden av Ukrainakrisen som en konfrontation mellan demokrati och diktatur, anser dessa länder att krisen går långt utöver denna enkla dualism, som potentiellt påverkar deras nationella säkerhet, liksom global hållbarhet och fred. Osäkerhet om livsmedel, flyktingströmmar, hot om spridning av krig och användning av massförstörelsevapen drabbar de mest utsatta av dessa länder. Ändå har krisen förändrat den internationella ordningen och erbjuder stater möjligheten att hävda sina egna intressen utan att underordna sig till ett politiskt läger. I stora drag har krisen delat upp världen i tre läger: Ett som leds av USA och Nato, ett som leds av Ryssland och Kina, och mellan dessa två läger ett tredje som iakttar neutralitet.
Dessa ”neutrala” länder fungerar som politiska styrda av sina nationella intressen. Många av dem är vänner eller allierade till USA. Men de är varken fiender eller motståndare till Ryssland och Kina i Ukrainakrisen eller mot deras auktoritära politiska system. De är medvetna om realiteterna att i en tid av global konkurrens om knappa resurser kan de varken sanktionera eller gå emot Ryssland, världens största och mest resursrika land, och Kina, världens näst största ekonomi och den största innehavaren av valutareserver. Ändå kan de inte heller skada sina relationer till USA, världens mäktigaste land med världens största ekonomi. Följaktligen dikteras deras politik av egenintressen fria från det kalla krigets ideologiska uppdelning i två block. Med andra ord, deras politik kommer inte nödvändigtvis att samspela med USA:s. hur kan man annars förklarar Saudiarabiens, Förenade Arabemiratens, Egyptens, Indiens, Brasiliens, Sydafrikas, Argentinas och Indonesiens m fl andra staters vägran att ställa upp på den amerikanska linjen om att sanktionera Ryssland till underkastelse?
Betecknande är att många av dessa länder har insett att kalla kriget-eran nu är slut och att Ukrainakriget inleder en ny period som kännetecknas av multipolaritet och multilateralism. De har ogillat USA:s unipolära makt efter dess invasion av Irak 2003. Ukrainakrisen och dess följder för att splittra världen, tillsammans med den allmänna uppfattningen att USA:s makt är på tillbakagång efter deras debakel i Irak och Afghanistan, bara skärpte dessa länders beslutsamhet att försöka stävja amerikansk global överhöghet genom att stödja multipolaritet och multilateralism. Här är det Kina som visar vägen genom att stödja internationella organisationer som Shanghai Cooperation Organization (SCO) – världens största regionala politiska, ekonomiska säkerhetsorganisation – och BRICS som en motvikt till västerländsk ekonomisk och politisk säkerhetsordning.
Även om SCO strävar efter att främja en ny ”demokratisk, rättvis och rationell internationell politisk och ekonomisk ordning”, främjar BRICS – en förkortning för fem ledande tillväxtekonomier: Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – en övergång till en multipolär värld. De försöker tillhandahålla alternativ till den västdominerade internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken genom institutioner som New Development Bank. Det är avsevärt att dessa organisationers inflytande förstärks genom tillträdet av nya länder; Till exempel har Algeriet, Egypten, Turkiet, Saudiarabien, Argentina och Iran antingen lämnat in formella ansökningar eller uttryckt sin vilja att gå med i BRICS.
Centralt för denna utveckling är försöket att försvaga den amerikanska dollarn som ett förspel till att försvaga USA:s globala ställning. I grunden är dollarn USA:s svaga punkt. Genom att undersöka ekonomiska mönster och trender är det uppenbart att många länder, av vilka några leds eller domineras av Kina (och Ryssland), omprövar användningen av dollarn som sin viktigaste handelsvaluta.
Idag är dollarn den största globala handelsvalutan. Dess globala hegemoni går tillbaka till Bretton Woods-konferensen 1944 när fyrtiofyra allierade nationer enades om upprättandet av ett nytt internationellt monetärt system som knöt sina valutor till dollarn. Sedan dess har de flesta finansiella transaktioner, internationella skulder och globala handelsfakturor hanterats i dollar och de flesta globala valutareserver hålls i dollar.
Men sedan 2000 har Kina försökt att internationalisera användningen av sin valuta, yuanen. Denna ansträngning har nyligen tagit fart när Nato-länder samlat sig runt Ukraina, infört sanktioner utan motstycke mot Ryssland och visat allmän solidaritet med Taiwan. Ukrainakrisen har mer eller mindre förstärkt den nästan globala uppfattningen att världen är bättre betjänt av multipolaritet och multilateralism.
Historiskt sett har världen sett flera övergångar av stora valutor. Portugal dominerade de globala reserverna fram till 1530 då Spanien blev den starkare globala makten. De holländska och franska valutorna dominerade världshandeln under större delen av 1600- och 1700-talen fram till uppkomsten av det brittiska imperiet, varpå det brittiska pundet blev guldmyntfotsvalutan i världen. Därefter dök den amerikanska dollarn upp när amerikansk politisk och ekonomisk makt regerade i världen.
Idag för Washington sin utrikespolitik praktiskt taget med skygglappar, och ignorerar medvetet tecken som visar att dess globala makt sakta men stadigt minskar. Ukrainakrisen, som kommer i efterdyningarna av krigen i Irak och Afghanistan, har kraftigt förstärkt den nu närmast globala uppfattningen att världen är bättre betjänt av multipolaritet och multilateralism. Men genom att dela upp världen i tre stora läger har Ukrainakrisen, som skapats av Nato, flyttat det ”neutrala lägret” till att komma närmare Kina och Ryssland. Medan Washington gjorde stöd till Ukraina mot rysk aggression till en grundläggande utrikespolitisk prioritet, har många neutrala länder och Kina sett världen öga mot öga. De har sett de stigande kostnaderna för kriget på alla socioekonomiska, politiska, militära, energi- och folkliga nivåer stiga mot en global implosion. Medan västvärldens ledning strävar efter rättvisa mot Putin och Ryssland, oavsett den populära uppfattningen, strävar ledningen för den icke-västliga världen efter fred. Problemet är att rättvisa aldrig kan uppnås på bekostnad av fred. Det är tydligen den läxa Washington aldrig lärde sig av Irak och Afghanistan: planerna på att straffa var viktigast; planer för framtiden var helt underordnade, om den någonsin fanns. Som ett resultat blev freden något mycket flyktigt.
Viktigast av allt för USA-alliansen var att söka rättvisa, oavsett konsekvenserna, banar Washington vägen för sin egen nedgång genom att frammana multipolaritet. Genom detta är det troligt att inom några år, inte decennier eller århundraden, yuanen kommer att bli ett alternativ till den amerikanska dollarn i en ”multipolär” värld. Detta kommer att bli ett hårt slag mot den amerikanska ekonomin och den globala positionen, som Washington kanske inte kommer att kunna återhämta sig ifrån.
Robert G Rabil (professor i statsvetenskap vid Florida Atlantic University)
