Demokraterna anser sig vara ett dygdens parti samtidigt som de sveper in sitt stöd till vapenindustrin i en slöja av moral, som går tillbaka till krigen i Korea och Vietnam. När president Ngo Dinh Diem sågs som lika lejonlik som Ukrainas president Volodymyr Zelensky idag.
Alla krig de stöder och betalar är ”goda” krig. Alla fiender de bekämpar, såsom de senaste vilka är Rysslands president Vladimir Putin och Kinas Xi Jinping, är inkarnationer av ondska. Bilden av en strålande talman Nancy Pelosi och vicepresidenten Kamela Harris som håller upp en ukrainsk flagga, signerad av stridande, bakom Zelensky när han talade till kongressen i onsdags är ytterligare ett exempel på föraktlig underkastelse inför krigsmaskinen.
Demokraterna blev, speciellt under Bill Clintons presidentskap, lockfåglar inte bara för det amerikanska näringslivet utan framför allt för vapentillverkarna och Pentagon. Inget vapensystem kostar för mycket. Inget krig, oavsett hur katastrofalt, förblir ofinansierat. Ingen militärbudget är för stor, inklusive de 858 miljarder dollar till militära utgifter som avsatts för innevarande verksamhetsår. En ökning med 45 miljarder dollar utöver vad Bidens administration begärde.
Historikern Arnold Toynbee ansåg okontrollerad militarism vara en dödlig sjukdom för imperier. Han menade att de i sista hand begår självmord.
Det fanns en gång en gren av det demokratiska partiet som ifrågasatte och höll stånd mot krigsindustrin: Senatorerna J William Fulbright, George McGovern, Gene McCarthy, Mike Gravel, William Proxmire och medlemmen av representanthuset Dennis Kucinich. Men oppositionen gick upp i rök tillsammans med antikrigsrörelsen.
När trettio medlemmar av partiets förberedande valmöte nyligen presenterade en uppmaning till Biden att förhandla med Putin, tvingades de av partiets ledning och krigshetsande massmedia att ge med sig och återkalla sitt brev. Inte en enda av dem, med undantag för Alexandria Ocasio-Cortez, röstade mot att vapen till en kostnad av flera miljarder dollar sändes till Ukraina genom den uppsvällda militärbudgeten. Rashida Tlaib var närvarande vid omröstningen.
Oppositionen mot den eviga finansieringen av kriget i Ukraina kommer främst från republikanerna. Från elva medlemmar av senaten och femtiosju i kongressen. Varav många som till exempel Marjorie Taylor Greene är rubbade konspirationsteoretiker. Endast nio republikaner i representanthuset följde demokraterna och stödde godkännandet av utgiftsnivån på 1.700 miljarder dollar som var nödvändig för att regeringen skulle kunna fortsätta sitt arbete. Vilken innebar ett godkännande av 847 miljarder dollar till försvarsindustrin.
Det hela är uppblåst till 858 miljarder dollar när man räknar in konton som inte faller under Armed Services committee’s jurisdiktion. I senaten protesterade 29 republikaner mot utgifterna. Demokraterna, inklusive nästan 100 medlemmar av House Congressional Progressive Caucus, ställde upp mangrant för krig utan ände.
Denna krigslust är farlig, driver oss mot ett möjligt krig mot Ryssland och – kanske senare – mot Kina. Av vilka båda är kärnvapenmakter. Den är också ekonomiskt ruinerande. Militärens monopolisering av kapitalet har ökat USA:s statsskuld till över trettio tusen miljarder dollar. Sex tusen miljarder dollar (mer än USA:s BNP på tjugofyra tusen miljarder dollar. Kostnaderna för dessa skulder är trehundra miljarder dollar om året.
USA satsar mer på militären än de därpå följande nio länderna sammantaget (inklusive Kina och Ryssland). Kongressen är också på väg att förse Pentagon med ett tillägg på tjugosju miljarder dollar – utöver den årliga budgeten – som extra stöd till Ukraina.
”Men dessa kontrakt är bara början av vad som formerar sig till en stor uppbyggnad av försvaret” rapporterar New York Times. ”Militära utgifter nästa år är på väg att nå den högsta nivån i inflationsjusterade siffror sedan kostnadstopparna under Irak och Afghanistankrigen mellan år 2008 och 2011, och de näst högsta i inflationsjusterade siffror sedan andra världskriget – en nivå som är högre än summan av budgeterna för de följande tio krigskabinetten”.
Nederlag
Demokratiska partiet, som under Clintonadministrationen aggressivt uppvaktade bidragsgivare från företagen, har uppgivit sin vilja att även ljummet utmana krigsindustrin.
”Så snart som demokratiska partiet bestämt sig för att ta emot bidrag från företagen, det kan ha varit för trettiofem eller fyrtio år sedan, så suddades alla skillnader mellan partierna ut” sade Dennis Kucinich när jag intervjuade honom under min show Because in Washington för The real News Network. ”Den som betalar skjutsen bestämmer målet för färden. Så är det. Det är därför inte särskilt mycket skillnad mellan partierna när det gäller finansiering av krigen”.
I sin bok The Pentagon Propaganda Machine beskrev Fulbright hur Pentagon och krigsindustrin satsar miljoner på att skapa folkopinion genom PR-kampanjer, filmer från försvarsdepartementet, kontroll av Hollywood och herravälde över kommersiella medier. Militäranalytiker på kabelkanaler är i allmänhet tidigare tjänstemän inom militär och underrättelsetjänst som sitter i styrelserna eller arbetar som konsulter för försvarsindustrin. Ett faktum som sällan avslöjas för allmänheten.
Barry R. McCaffrey, pensionerad fyrstjärnig general och militäranalytiker för NBC News var också anställd hos Defence Solutions, ett företag som arbetar med försäljning och projektledning. Han, liksom de flesta tillskyndare till krig, tjänade personligen på försäljningen av vapensystem och utvidgningen av krigen i Irak och Afghanistan.
Kvällen före varje omröstning i kongressen om Pentagons budget möter lobbyister från industrin kongressmedlemmar och deras personal för att övertyga dem om att rösta på budgeten för att säkra arbetena i deras delstater. Denna påtryckning, kombinerad med mantrat förstärks av medierna att motstånd mot att slösa med krigsfinansiering är opatriotiskt, håller förtroendevalda i ett järngrepp. Dessa politiker är också beroende av frikostiga gåvor från krigsindustrin för att kunna bekosta sina kampanjer.
Seymour Melman dokumenterade i sin bok Pentagon Capitalism det sätt på vilket militariserade samhällen förstör sin inhemska ekonomi. Miljarder satsas på forskning och utveckling av de vapensystem som förnyade energiteknologier kräver. Universiteten översvämmas av militärrelaterade bidrag medan de kämpar för att hitta pengar till studier av miljö och humaniora.
Broar, vägar, fördämningar, järnvägar, hamnar, elnät, avloppsrening och infrastrukturer för dricksvatten är strukturellt bristfärdiga och föråldrade. Skolor förfaller och saknar tillräckligt med lärare och personal. Misslyckandet med att begränsa COVID-19-pandemin och den vinstdrivande sjukvårdsindustrin tvingar familjerna – inklusive de med sjukvårdsförsäkringar – i konkurs. Inhemsk tillverkning kollapsar särskilt genom förflyttning av arbetstillfällena till Kina, Vietnam, Mexiko och andra länder. Familjer drunknar i personliga skulder när sextiotre procent av amerikanerna lever från avlöning till avlöning. De fattiga, arbetslösa och sjuka överges.
Melman har myntat begreppet ”permanent krigsekonomi” och har konstaterat att sedan andra världskriget har de federala myndigheterna satsat mer än hälften av sin tillgängliga budget på tidigare, nuvarande och kommande militära operationer. Det är den största ständigt pågående aktiviteten för regeringen. Det militärindustriella komplexet är ingenting annat än en förgylld företagsvälfärd.
Militära system säljes innan de har producerats. Militärindustrin tillåts att debitera den federala regeringen för enorma kostnadsöverskridanden. Enorma vinster garanteras. Under november till exempel tilldelade armén enbart Raytheon Technologies kontrakt på mer än två miljarder dollar ovanpå de etthundranittio miljarder som tilldelats under augusti för leverans av robotsystem för att utöka eller fylla på vapensystem sända till Ukraina.
Trots en pressad marknad på de flesta andra affärsområden har aktievärdena för Lockheed och Northrop Grumman i år stigit med mer än trettiosex respektive femtio procent.
Militarisering av teknikgiganterna
Teknikgiganter, inklusive Amazon, som levererar mjukvara till polisen och FBI för övervakning och ansiktsigenkänning har dragits in i den permanenta krigsekonomin. Amazon, Google, Microsoft och Oracle tilldelades miljarddollarkontrakt för The Joint Warfighting Cloud Capability och är berättigade till att erhålla nio miljarder i Pentagonkontrakt för att förse militären med ”globalt tillgängliga molntjänster inom alla säkerhetsområden och klassifikationsnivåer från den strategiska nivån till den taktiska gränsen” ända till mitten av år 2028.
Utländsk stöd har getts till Israel med mer än 150 miljarder dollar i bilateralt bistånd – sedan dess grundande år 1948. Eller till Egypten som har erhållit mer än 80 miljarder sedan 1978, en hjälp som kräver att utländska regeringar köper vapensystem från USA. Amerikanska allmänna medel betalar forskning, utveckling och byggande av vapensystem och köper dem till främmande regeringar.
Sådana cirkulära system är ett hån mot idén om en fri marknadsekonomi. Dessa vapen blir dessutom snabbt föråldrade och ersätts med uppdaterade och vanligtvis ännu dyrbarare vapensystem. Det är, i ekonomiska termer, en återvändsgränd. Det upprätthåller ingenting annat än en permanent krigsekonomi.
”Sanningen i detta är att vi lever i ett militariserat samhälle som drivs av girighet och vinstbegär. Krig skapas bara för att förse det med bränsle” sade Kucinich till mig. År 2014 backade USA upp en kupp i Ukraina som installerade en regering fientlig mot Ryssland och i vilken det ingick nynazister. Kuppen ledde fram till ett inbördeskrig när de etniska ryssarna i Donbass i östra Ukraina försökte avskilja sig från resten av landet. Detta ledde till att över 14.000 dödades och nära 150.000 fördrevs, innan Ryssland invaderade i februari.
Enligt Jacques Baud, en tidigare säkerhetsrådgivare till Nato som också arbetade för schweizisk underrättelsetjänst, orsakade upptrappningen av Ukrainas krig i Donbass den ryska invasionen. Den följde också på Biden-administrationens avslag på förslag från Kreml sent hösten 2021, som kunde ha avvärjt Rysslands invasion strax efter årsskiftet.
Denna invasion har lett till USA:s och EU:s omfattande sanktioner mot Ryssland, vilka har verkat som en bumerang mot Europa. Inflation härjar nu hela Europa på grund av skarpt begränsade leveranser av rysk olja och gas. Industrin, särskilt i Tyskland, är förlamad. Större delen av Europa lever i en vinter med varubrist, stigande priser och elände.
”Allt detta slår tillbaka på västvärlden” varnar Kucinich. ”Vi tvingar Ryssland att vända sig mot Asien liksom också Brasilien, Indien, Kina, Sydafrika och Saudiarabien. Det skapas en helt ny värld. Katalysatorn för detta, som de flesta är omedvetna om, är missbedömningen av vad som hände i Ukraina och försöken att kontrollera Ukraina år 2014”.
Genom att inte motsätta sig det demokratiska partiet, vars primära verksamhet är krig, blir liberalerna sterila, besegrade drömmare som i Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet.
Som tidigare straffad fruktade inte Dostojevskij ondskan. Han fruktade samhället som inte längre hade den moraliska styrkan att motsätta sig ondskan. Och kriget är, för att låna ett uttryck från min senaste bok, den största ondskan.
Jag har inget att tillägga utom att USA är ett politiskt och finansiellt stabilt land, en synbarlig paradox som kan debatteras utan ände, verkar det. Men några siffror kan vi väl titta på:
Maternal Mortality Ratios, d v s mödradödlighet per 100.000 levande födda barn: USA 17,4, Norge 1,8 (Sverige 4,3)
En flicka född i USA idag förväntas leva i 79,1 år, en pojke i 73,2 år. Snitt 76.1 år och sjunkande. Mer detaljer här.
76,1 år är marginellt bättre än Seychellerna och Equador men lite sämre än Thailand och Colombia.
Trafikdöda per 100.000 invånare: Tyskland 3,6, Sverige 2,2, USA 12,4, Indien 16,6.
På Wikipedia finns tabeller om nästan allt!