Peter Pettersson i Hellvi på Gotland har skickat ovanstående bild för publicering. Det gör jag gärna – trots att jag har lite svårt att förstå vitsen med undertexten. Enligt min mening bör man i fredsarbetet idag sikta mycket bredare än bara till vad som i allmänhet kallas ”vänstern och fredsrörelsen”. Vänsterpartiet t ex har ju stött skickande av svenska vapen till Ukraina. Så ”vänstern” är ingen pålitlig fredskraft längre, vilket jag djupt beklagar.
Peter Pettersson gör dagliga kommentarer till politiska händelser som han kallar Petterssonska persiflager.
Att föra ”krig för fred och frihet” upplever jag som motsägelsefullt! Men förmodligen välfunnet i dagens splittrade värld!
Peter Petterssons persiflage har inte mycket med den viktiga kampen mot imperialism att göra. Det är snarare ett uttryck för hur många av oss i Väst är, totalt förvirrade. Vi har en, som vi tycker, självklar känsla för alla folks rätt till självbestämmande. Samtidigt styrs vårt tänkande nu så totalt av USAs/Bryssels propagandamaskineri. Denna brist på självständigt analytiskt tänkande ger förvirring; om inte som i till exempel SVT där det ger underdånighet.
Ett exempel. Jag har nu sett flera rapporter om jordbävningskatastrofen i Turkiet och i Syrien. Reportern från Turkiet framlägger mycket tydligt folks framförda kritik mot Erdogan. Rapporterna från Syrien påpekar speciella svårigheter med interna konflikter, men den nämner inte med ett kommatecken, USA:s ockupation av det nordöstra hörnet av Syrien och stölden av bland annat olja därifrån. Denna underdånighet kommer att fortgå än en tid: Sveriges nedgradering till mer eller mindre skitstat.
Parollen måste vara ”Nej till Nato – stoppa USA-imperialismen”.
Vad skiljer kravet ”Ryssland ut ur Ukraina” från Joe Bidens ”support Ukraine as long as it takes”?
Bägge betyder mer vapen och mer krig vad jag kan se och bägge betyder också amerikansk seger i proxykriget.
Anders Å!
Håller inte med dig, men det kanske beror på utgångsdefinitionerna. Som jag ser det är, i och med pågående krigshandlingar, varken Ryssland eller Ukraina definierade statsbildningar inom säkra och allmänt erkända gränser.
Själv skulle jag nog vilja se Ryssland som tidigare plus Krim, Luhansk, Donetsk, Zaporizjizja och Cherson i ett sammanhang och resterande Ukraina i ett annat. I den meningen kommer kravet ”Ryssland ut ur Ukraina” att vara i helhet uppfyllt när kriget är slut och fredsförhandlingarna genomförts. Naturligtvis kan därmed också Bidens paroll fortleva med konkret innehåll. Även om vi naturligtvis kan få fortsätta och hysa tvivel om den amerikanska viljan att fortsätta stödja ett helt alliansfritt Ukraina, vilket närmast är en förutsättning för ett krigsslut. Således är ”mer vapen och mer krig” nödvändigt för att säkra långsiktig fred.
Dennis Zackrisson!
Nu hängde jag inte riktigt med i ditt resonemang.
Med din definition av ”ett sammanhang” så gissar jag att du menar autonoma delar av Ukraina, eller missförstod jag det?
Hur det med automatik får kravet ”Ryssland ut ur Ukraina” att uppfyllas förstår jag dock inte.
Tilliten mellan väst och Ryssland är ju noll och folken i både Donbass och på Krim, för att inte tala om Ryska ledningen, vill nog säkra upp att inte några nya USA-finansierade nazistförband får chansen att återkomma.
Det lär kräva fortsatt rysk militär närvaro.
Att Ryssland skulle släppa dessa territorier efter erkännandet och folkomröstningarna förfaller dessutom mer som en barnsaga än som en sannolikhet. Putin skulle nog inte överleva som president i det läget.
Sedan förstår jag inte om du menar att fortsatt amerikansk stöd till Ukraina är en förutsättning för fred eller om du menar tvärtom?
Att ”mer vapen och mer krig” skulle vara nödvändigt för att säkra långsiktig fred begriper jag inte heller. Om, vilket jag tror, ett avlägsnande av det som Ryssland uppfattar som ett existentiellt hot är nödvändigt för fred, så gäller ju motsatsen.
Att besegra Ryssland i deras anfallskrig till följd att de helt lämnar Ukrainas internationellt erkända landområde och i det sammanhanget finner en fredlig lösning, med trygga gemenskapsband mellan länderna, vill jag beteckna som något ytterst avlägset.
Att vara grannar med ömsesidig god relation är något man måste söka på kompromissens grunder om målet är att verka för ett långsiktigt och hållbart utbyte, litet eller stort. Och det gör man inte i kraft av en eskalerad konflikt som innebär dödliga vapen i hand.
Samtidigt undrar jag retoriskt om västvärlden maktmänniskor har en annan grundtanke i human mening med sina vapenleveranser och hur dessa skall leda till ett fredligt utbyte över Europas alla gränser?
Om då deras avsikt innebär med denna nyordstanke att krig är fred, genom att öka vapentillförsel och därmed mer av ödeläggelse, vore det önskvärt om den inställningen tydligt kommunicerades ut till medborgarna i ett öppet medium som public service SVT o SR, där även avvikande åsikter som bygger på fredliga samtal får möjligheter att ta plats och ingen skall då bli beskyll för att vara Putinvän.
Vill också tillägga vad som borde gjorts för att nå en förhandlingslösning och därmed undkommit detta katastrofala krig vore om Västeuropa tillsammans med FN tydligt åberopat minskavtalet 2014 -15. Och detta med eftertryck långt innan Rysslands krigsmakt passerade Ukrainas gränslinjer 2022.
Trist nog tog andra meningsyttringar befälet och bestämde en färdriktning mot något ingen egentligen vet vart den leder.
Bertil C!
Anders Å!
Tack för din respons! Jag uttryckte mig väldigt kort och lämnade därför inte någon ingående förklaring av min syn. Ska försöka bättra mig nedan.
Jag ser Ryssland som territoriet erkänt inom Ryska Förbundsrepubliken, vartill kommer annekterad del av tidigare Ukraina, Krim, samt fyra tidigare oblast inom Ukraina, men efter folkomröstningar (visserligen ifrågasatta, men jag har inte sett någon klar och otvetydig valgranskning) självständiga och erkända av Ryssland för senare annektering, vilken knappast kan etableras utan territoriell kontroll. När denna etablerats har Ryssland de facto lämnat Ukraina, som då består av övriga 21 oblast inom sitt erkända territorium.
Om det blir så efter en fredsförhandling är givetvis inte självklart (t ex kan mycket väl Dnjepr bli svårpasserad så att delarna av Cherson oblast nordväst om floden fortsatt stannar i Ukraina och floden blir territoriell gräns, men detta får framtiden utvisa).
Jag erkänner att slutet av min kommentar blev väl kort, men givetvis är Ryssland tvunget att öka krigsinsatserna, både vad gäller materiel och personal (vapen och soldater), för att nå sina militära mål. Om man även når sina uttalade politiska mål (ett alliansfritt och avnazifierat Ukraina) kan vi heller inte veta något om. Minsk-avtalet var ju ett av EU- och Nato-ledarna utlagt villospår så utan att nåt liknande fastställs och respekteras har jag svårt att se Ryssland acceptera ett krigsslut. Detta innebär att, alldeles oavsett vad vi tycker, mer vapen och mer krig kommer att vara läget på marken ett bra tag ännu. Enheten och styrkan hos ett folk, som bekämpar en angripare, får aldrig underskattas. Sedan är det en annan fråga om den västliga alliansen (EU/Nato) ekonomiskt orkar framhärda i sin beredskap att slåss till den siste ukrainaren för att försöka få Ryssland på fall. Ingen har lyckats med detta tidigare, närmast var väl Nazi-Tyskland.
Återstår domedagsscenariot att Västalliansens dominant bestämmer att det ska sändas trupp och offensiva flygstridskrafter till området och därmed tänder luntan till krutdurken VK3. I det läget blir det tveksamt om vi överhuvudtaget har någon framtid att begrunda. Men möjligen löser detta slutgiltigt frågan om klimatet.
Peter P!
Du ställer en allvarlig fråga på ett alltför lättsinnigt sätt med presentationen av din nya paroll. ”Bekämpa alla imperialismer!” om jag förstår den rätt.
Under 1970- och 1980-talen lanserades begreppet ”socialimperialism” för det som Sovjetunionen och dess formellt självständiga lydstater i varierande grad sysslade med i bl a Afrika och Afghanistan. Detta eftersom imperialismen som sådan inte kunde bestämma färden i en ”socialistisk” stat utan tillhörde det kapitalistiska för-stadiet till lyckoriket. Senare utveckling har nog snarare visat det ändå var mindre ”socialism” och mer ”kapitalism”, fast med en tydligare kollektiv karaktär än den traditionella med rötter i sent 1800-tal (se Hobson och Lenin).
I dag är det Kina som visat sig vara bäst på att utveckla en kollektiv ackumulation av kapital och varor, det senare alldeles klart i det kinesiska folkets intresse. Men bl a till priset av en alldeles självförvållad demografisk totalkatastrof. Inom femtio år beräknas Kinas befolkning ha minskat till under miljarden. Kanske till glädje för många filippinska och japanska fiskare, som då möjligen kan försörja sig på nytt.
Så mitt råd är: ”Lyft blicken” över grodvinkelperspektivet Ukraina!
Dennis Z!
Dina inlägg varda kryptiska, ity att du begränsar dig till att skriva kommentarer, som vanligen äro kortare än artiklar, och icke taga helhetsgrepp, så som artiklar göra. Gör lindelof.nu en tjänst, och skriv artiklar! Din arbetsinsats bleve mindre, om du överginge till artiklar som din huvudsakliga publiceringsform; skreve du tydliga artiklar, finge dina meddebattörer färre anledningar att bedja om förtydliganden, det är jag övertygad om.
Dennis Z skriver: ”I dag är det Kina som visat sig vara bäst på att utveckla en kollektiv ackumulation av kapital och varor, det senare alldeles klart i det kinesiska folkets intresse. Men bl a till priset av en alldeles självförvållad demografisk totalkatastrof. Inom femtio år beräknas Kinas befolkning ha minskat till under miljarden.”
Sanningshalten i första meningen kan ingen idag ifrågasätta. Men sanningshalten i andra meningen kan först utvärderas; ja om hur lång tid? Till dess är det spekulationer; mer eller mindre kvalificerade. Att i det läget ta till ordet totalkatastrof är inte trovärdigt. Det påminner dessutom om hur vi i Väst nu ständigt behandlar det som sker i fr a Kina och Ryssland, gör man si är det fel och gör man så är det fel.
Hur trovärdig är beräkningen ”om femtio år”? För min del tror(!) jag att Indien har ett långt värre demografiskt problem framför sig. Vi VET dessutom att när Kina utropades som självständig stat 1949 var dess befolkning i ett sämre ekonomiskt läge än vad Indiens befolkning var. Hur går de två ländernas utveckling idag när det gäller självförsörjning på mat? Hur ser de två ländernas politik ut när det gäller att ta hand om pensionärer?
Bertil C skriver så här om en viss prognos om en sida av Folkrepubliken Kinas framtida utveckling: ”Till dess är det spekulationer; mer eller mindre kvalificerade. Att i det läget ta till ordet totalkatastrof är inte trovärdigt.”
Det kan man hålla med om. Att försöka förutse framtiden blir mer eller mindre spekulativt, och att någon av världens regioner stode inför ”totalkatastrof” i ena eller andra avseendet är en osäker profetia.
Men lindelof.nu:s skribenter har publicerat ett antal förutsägelser om Västvärldens förestående totalkatastrof. Jag tror att den profetian också är osäker. Västvärlden, från Svarta Havet över Europa, Ostasien till Samväldet Australien, har stora tillgångar, icke blott naturresurser och infrastruktur, utan också de institutionella tillgångar (rättssystem, yttrandefrihet) som leninisterna underskattar.
Tack för din kommentar, Bertil C!
Det du skriver om Indien är givetvis intressant. Själv vet jag alltför lite därom och utvecklingen under den numera hindunationella rörelsens ledning. Den har ju, helt i takt med skeendet runtom i världen, tagit greppet om landet och styrt det från den tidigare etniskt och kulturellt öppna linjen under kongresspartiets ledning till en mer etniskt och kulturellt enahanda framtoning. Grupper och människor kommer att ställas mera mot varandra, vilket då kan sammanfalla med utvecklingen i Kina. Åskmolnen tornar upp sig världens skilda horisonter.
Dennis Z!
Tack för denna kommentar i text och bild, Peter P!
Mycket tänkvärt. Själv har jag varit inne på den tanken länge (även om jag kanske inte riktigt håller med om det ”vetenskapliga” trots Marx’ ambitiösa, och ofta helt korrekta, försök att beskriva utvecklingen). Men nu är vi inne på framtidsspaning och där kanske vi säkrast överlämnar detta till Spanarna i P1.