Den kände amerikanske journalisten Chris Hedges´ artikel på Substack den 12 februari är hyperintressant även för oss i vår svenska lilla ankdamm. Rubriken är ”There Are No Permanent Allies, Only Permanent Power” som i översättning betyder ”Det finns inga permanenta allierade, bara en permanent makt”. Lite kryptiskt kanske vid ett första påseende, men visar sig mycket insiktsfullt om man läser (eller lyssnar till) hela artikeln.
Kärnan i det han säger är att ensam är man svag, men tillsammans är vi starka. Han citerar vännen Ralpf Nader som säger att: ”En vänster-högerkoalition är nödvändig om vi till exempel vill återuppbygga fackföreningar. Det är det enda sättet att komma åt och förlama den styrande makten. Om vi inte kan sträcka oss över ideologiska klyftor, kommer vi till slut att skära av våra egna halsar.” En sådan koalition ligger således i det arbetande folkets intresse.
I USA liksom i Sverige är vänstern marginaliserad och ägnar en stor del av sin energi åt att bekämpa varandra ideologiskt. Maoister, trotskister, stalinister, socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister bekämpar varandra och vill inte ha något med varandra att göra. Ännu värre är det att förenas över den stora ideologiska klyftan mellan traditionell höger och traditionell vänster. Det anses som ren hädelse. Ändå är det just detta som nu är viktigare än någonsin – i både USA och Sverige.
Detta har varit en politiskt låsning så länge jag varit politiskt aktiv, vilket nästan alltid lett till försvagning och isolering av opposition i stora viktiga frågor. I Sverige kallas det ”enhetsfrontspolitik”, vilken i praktiken tillämpats av alla kloka politiker med sikte på det arbetande folkets intressen, inte bara den lilla gruppen maoister som verkat i vår ankdamm sedan 1960-talet. Den största enhetsfronten som vi alla känner till är den mellan Roosevelt, Churchill och Stalin i kampen mot Hitler. Utan den hade vi levt i en helt annan värld idag. Vi hade knappt längre känt till orden yttrandefrihet och demokrati. Det andra exemplet för som vi känner till är Vietnam-rörelsen som i både USA och Sverige lyckades ena alla olika ideologiska rörelser bakom kravet ”USA ut ur Vietnam”.
Alltså, vad Hedges nu hävdar är att för att få slut på USA:s ”endless wars” (ändlösa krigande) måste en koalition mellan höger och vänster formas. Ideologiska klyftor måste överbryggas till exempel mellan antirasister och konservativa republikaner, fundamentalistiska kristna och HBTQ-aktivister, abortmotståndare m fl. Det är en absolut nödvändighet för att stoppa den abnorma pengafloden till militären och krigsindustrin, och detta för att få stopp på USA:s ändlösa krigande. En sliten – men icke desto mindre sann – devis säger att: Enade vi stå, söndrade vi falla.
Lyssna (läs) på Chris Hedges senaste.
Instämmer helt! Därför bör vi verka för att isolera USA som är det stora hotet och inte jämställa det med Turkiet t ex. Även om Turkiet är en auktoritär stat (fascistisk säger en del) går det inte att jämföra med USA.
Kampen mot USA-imperialismen kräver enighet mellan delar av yttersta högern och yttersta vänstern. Fiender finns på båda sidor, liksom vänner. Det är kampen mot USA-imperiet som är det viktigaste om vi ska överleva.
Ang. rubriken på Hedges artikel vill jag påminna om vad Lord Palmerstone sa 1848, när det brittiska imperiet stod på topp: ”Vi har inga eviga fiender, vi har inga eviga vänner, bara eviga intressen”.
Det krävs starka ledare och ledning för att skapa enhet över parti- och klassgränser. En ledare som kan tala till det gemensamma intresset bortom egna intressen. Att få folk att inse övergripande intressegemenskap händer i stora kriser där yttre hot står för dörren. Interna nationella frågor, klassfrågor har partikaraktär hur svårt är inte det att överbrygga ego. Bara några lösa tankar. Bulgariens Dimitrov skrev om enhetsfronten på 30-talet.
Dags att samla Vetet och Agnarna.
Jag anser att du har ett allt för ensidigt perspektiv i din artikel, Knut L, när du talar om en enhetsfront mot USA-imperialismen och jämför med enhetsfronterna under Vietnamkriget och 2:a världskriget. Läget är mer komplext idag.
Kriget i Ukraina sägs vara ett proxykrig; det är egentligen USA som krigar via ombud. Vem skulle ombudet vara? Ukraina ? Detta är allt för enkelt. Rimligare vore att säga att USA agerar för att skapa en situation där de kan få ett ombud. Om de lyckas. Och ombudet är i så fall EU. USA:s längre mål är i så fall att ta itu med huvudfienden Kina. För att detta ska bli möjligt måste USA dra sig ur Europa. Det är bara farten som skiljer Biden och Trump åt, när det gäller den reträtten. Men för att kunna frigöra sig från ett djupare engagemang i Europa måste EU steppa upp och överta ”ansvaret” – som en enhet och som en militär makt. Även detta är ett hot mot Sverige.
Konsekvensen för Sverige kommer att bli att landet tvingas in i Euron; att bli deltagare i ett krig i öst och till slut tvingas in som en delstat i en federation. Därmed upphör Sverige som land.
Alarmism? Nej, detta har redan hänt. Förr. Jämför Tysklands enande. Efter Napoleonkrigen fanns det 35 ”Tyskland”. Men Preussen skapade först en tullunion och sen en gemensam marknad. I denna slukades de tyska småstaterna en efter en av Preussen. Men inte alla. Det krävdes krig – mot Österrike 1866 och mot Frankrike 1870 – för att skrämma de sista sparvarna in i snåret. Det vi ser idag är en megaversion av samma sak, med de nordiska länderna som sparvar.
De som ser Tysklands motvilliga och vacklande stöd för Ukraina idag, kan ifrågasätta parallellen. Men det är inte en fråga om vad Tyskland/Frankrike vill, utan om vilken sits som USA placerar de båda i. Läget har sedan sin egen logik och sitt eget momentum. Vi behöver fred! Nu! Innan konflikterna eskalerar till världskrig – denna gång med Ryssland, inte Tyskland, i den mittersta geografiska positionen, med krig i Europa och en amerikansk-kinesisk konflikt i Asien.
Vill man fred måste man också våga diskutera på vilka villkor. Utan att bli stigmatiserad som Putin-kramare. Finns det någon annan territoriell lösning än att Ukraina släpper östra delen till Ryssland? Nästa fråga: vill Ryssland ens ha östra Ukraina längre? Se historien. Napoleon ockuperade Rhenlandet i 20 år. Han använde det som förhandlingskort gentemot Preussen. Ni kan få Rhenlandet (som Preussen aldrig ägt) om ni avstår från att gå med Österrike och Ryssland mot Frankrike. En fred idag kan aldrig bli något annat än en tröst för tigerhjärtan. Ryssland ”får” östra Ukraina som kompensation för EU:s (och Natos)expansion. EU ”får” en ny medlemsstat. Ingen blir nöjd, men kan ståta med något.
Man kan förstås tänka sig ett kraftigare ryskt nederlag. Är det önskvärt? Minns då sluten på Napoleonkrigen och 2:a världskriget. Segrarmakternas främsta bekymmer i freden blev hur förloraren skulle kunna rehabiliteras. 1815 behövde britterna Frankrike som motvikt mot Preussen, Österrike och Ryssland och fransmännen erhöll en mild fred. Efter 1945 behövde USA ett återinstallerat Tyskland och startade det Kalla kriget mot ett föregivet aggressivt Sovjetunionen, för att förändra den globala laguppställningen och få Tyskland och de länder Tyskland nyss angripit på samma sida. Det var inte Sovjetunionen som var problemet för USA, det var de anti-tyska västländerna och hur dessa skulle fås att lämna den gamla enhetsfronten.
Så hur ska ett besegrat Ryssland idag kunna hejdas från att utveckla en revanschism? USA har intresse av att Ryssland inte sluter upp bakom Kina, utan antingen föröds i ett långvarigt krig eller lystet fokuserar sina revanschdrömmar på Europa. Hur ska en varaktig fred mellan EU och Ryssland bli möjlig utan samarbete dem emellan ( inom energi eller något annat ) ? USA:s hela Europapolitik går ju ut på att förhindra alla sådana samarbeten, vilket sprängningen av Nordstream visar. Stärkta band längs axeln är förmodligen det enda som kan detronisera USA som den ledande världsmakten.
Sveriges självständighet måste försvaras – inte bara mot USA-imperialismen, utan även mot EU. I en rimligare värld behåller vi självständighet och alliansfrihet gentemot alla fyra makterna. För att nå dit måste vi själva besegra de Var som helst-are, småstatspolitiker och kompradorer som behärskar Sverige.