Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939–1945

Den sista november 1939 anfölls Finland av Sovjetunionen. Det var början på en lång krigshistoria för Finlands vidkommande; den varade ända till april 1945. Då först var vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget över. Lidandet för landets befolkning hade varit stort. 96.000 döda och lika många sårade är fasansfulla siffror för ett litet land med en befolkning på knappt fyra miljoner. Men landet hade storartat nog beredskap och kunnande för att ta hand om dessa förluster och skador med värdighet, omtanke, vård, rehabilitering och ersättning till de drabbade. Det var bara inom ett område där beredskapen och kunnandet sviktade. Det gällde de 18.000 soldater som kom till fältsjukhus och krigssjukhus med psykiska symtom? Vilka var de? Varför var de sjuka? Eller var de kanske inte sjuka? Var de simulanter? Desertörer? Hur skulle dessa människor bemötas? Och, varför fick de inte, som sina olycksbröder med kroppskador, någon ersättning?

Ville Kivimäkis doktorsavhandling

Dessa frågor tog sig historikern Ville Kivimäki an för ett tiotal år sedan. Han gick igenom ett stort urval av de patientjournaler som upprättades av den finska militärpsykiatrin och studerade vetenskapliga artiklar skrivna under kriget.

Allt resulterade i doktorsavhandlingen Battled Nerves som lades fram 2013 vid Åbo Akademi. Nu föreligger nämnda avhandling som bok på svenska med titeln Sargade själar. Den är en delvis tillrättalagd version för en svensk läsekrets. Boken blottlägger ett antal dilemman som gällde då för 70 år sedan, dilemman som är aktuella än idag. Hur ska olika mänskliga fenomen benämnas? Vilken roll spelar den professionella vården? Vilken roll spelar den frontnära gemenskapen? Hur kunde vården balansera mellan individens behov av omvårdnad och krigets behov av stridsdugliga soldater?

Den finska militärpsykiatrin

Det fanns redan vid krigets inledning en liten men ändå fungerande militärpsykiatri i Finland, till stora delar inspirerad av tysk forskning från 1920- och 1930-tal. Typiskt för denna var att hävda att patienternas psykiska reaktioner (krigsneuroser) inte var orsakade av upplevelserna vid fronten utan var pålagringar av redan existerade sjukdom, som var ärftlig. Man förnekade inte att upplevelserna vid fronten (särskilt vid artillerield) var chockartade för de flesta, men den ledde inte till psykisk sjukdom annat än hos dem som redan hade en sådan läggning från början.

Vad beträffar vården av dessa neurotiska symtom var det viktigt att vården och samhället i stort inte understödde odlandet av de neurotiska symptomen. Martti Kaila, en av de ledande finska militärpsykiatrikerna, skrev redan 1939:

”Dagens samhälle strävar efter att på alla vis stödja och trygga existensen för sjuka och svaga. Det ligger i tidsandan /…/ En person med traumatisk neuros vädjar till detta slags humanitet genom sina neurotiska störningar /…/ som neurotikerna subjektivt upplever som sin absoluta rätt att ställa.”

En annan namnkunnig psykiatriker Konrad von Bagh, chef för ett konvalescenscenter i Lahtis, var ännu tydligare: ”Neuroser är förbjudna och jagas på flykten.”

Den utbildade läkaren var förstås en överhetsperson med tankesätt och värderingar sprungna ur landets redan brutala historia: inbördeskrig, frändefolkskrig, Lapporörelse. Ett par av de mest namnkunniga militärpsykiatrikerna hade som aktivister själva deltagit i dessa rörelser.

Ärftlighetsforskning och steriliseringsiver var förstås lika självklar i Finland som i Sverige under den tiden. Man såg alltså på de psykiskt sjuka med en tydlig blick från ovan.

Författaren påpekar dock att de flesta psykiatrikerna och deras personal hade ett vänligt bemötande gentemot de många soldaterna som kom till sjukhusen med svåra symptom av psykisk ohälsa. Men likafullt var huvuduppgiften att med alla medel återställa stridsduglighet, och sända tillbaka patienten till krigets verklighet. Längtan till vänligheten, värmen och vilan fick inte slå rot hos patienten.

Psykiatrins diskurs?

Det framgår i boken att denna balansgång var långt ifrån enkel. De till buds stående diagnoserna och behandlingsmetoderna var otillräckliga. Kanske var det också så, frågar jag mig, att ett psykiatriskt synsätt rent allmänt var en felaktig diskurs, för att tala med Foucault?

I ett inledande kapitel redogör författaren för att det fanns ansatser att försöka beskriva och benämna det som verkligen uppenbarade sig på sjukhusens psykiatriska avdelningar på nya sätt. Särskilt inom skönlitteraturen efter vinterkriget fick paniken, ångesten, vanföreställningar egna namn. Ett av dem var ”täräthänyt” som på svenska skulle bli ”de omskakade”. Ett av de vanligaste symptomen var just skakningar som inte tycktes upphöra.

Jag tycker att det avsnitt där författaren problematiserar militärpsykiatrins möte med den krigiska verkligheten är ett av de intressantaste i boken.

Patientjournalerna

Intressant är det också att få ta del av de (avidentifierade) patientjournalerna och lära känna människorna: Här har vi exempelvis ”menige soldaten Usko M, ogift lantbrukare född 1918 /…/ verkar förtvivlad. Gråter. Har inte kunnat testas, det går inte. Gömmer sig. Patienten pratar om ett spöke /…/ en sån där hemsk, den bara säger att nu klarar du inte det här /…/ jag sitter under en gran – den kom och sa att du blir skjuten sa den, och så började jag springa”.

Eller korpral Kalevi N, arbetare född 1920: ”när han påstod att han såg ett tiotal obefintliga fiendesoldater och började skjuta mot dem ledde hans kamrater bort honom från främsta linjen”.

Trasiga sinnen

Författaren delar generöst med sig av sitt empiriska material (patientjournalerna) vilket ger kött och blod åt berättelsen om de sargade själarna. I det sammanhanget passar jag på att lägga mig i bokens titel. Den heter alltså Sargade själar, men när den gavs ut som bok i Finland (2013) fick den heta Murtuneet mielet vilket motsvarar Trasiga sinnen på svenska. Den titeln ligger mer rätt i mitt sinne. Den anger en ganska värderingsfri utgångspunkt för en vidare förståelse av det som hände med soldaterna där ute i skogarna och myrarna. Trasiga sinnen är ju precis vad soldaterna visade upp inför de professionella läkarna. Sargade ”själar” har redan genom sitt val av begrepp letat sig in i ett särskilt narrativ som har alltför nära till moraliska konnotationer. Och det är väl just det som författaren vill undvika? På engelska heter boken Broken Nerves, men även begreppet broken minds förekommer.

Frontsamhället

I ett långt kapitel öppnar författaren upp för en lång diskussion om frontsamhället; soldaternas gemenskap i skyttegravar och korsun. Här lutar sig författaren mot Knut Pipping och dennes banbrytande avhandling från 1947 ”Kompaniet som samhälle”.

Kanske har vi här en rimligare ansats till något som kunde ha spelat en mer konstruktiv roll i mötet med de trasiga sinnena. Så här skriver författaren: ”/…/ förmågan att upprätthålla gemenskap och dela erfarenheter med varandra även i de mest brutala situationer /…/ ett skydd mot psykisk nedbrytning.”

Den frontnära psykiatrin

När jag i mitten av 1980-talet gjorde mitt sista repmöte hade jag blivit förflyttad från gruppchef vid en spaningspluton till militärpsykolog vid ett sjukvårdskompani. Även min militära grad genomgick en motsvarande förflyttning, på gott och ont, från furir till fänrik. Min uppgift som militärpsykolog var att organisera mottagande och omvårdnad för den stridsutmattade soldaten. Eftersom vare sig jag, eller någon annan visste hur det skulle gå till sökte jag mig till biblioteken och hittade en del nytt amerikanskt material från Vietnamkriget. Man hade blivit varse att den välvilliga transporten från fronten i Mekongdeltats lera till specialistsjukhusen i USA inte gav önskad effekt. Däremot upptäckte man att de soldater som ”blev kvar i leran”, nära sin pluton och sina kamrater uppvisade en bättre rehabilitering efter kriget. Man kallade det för den frontnära psykiatrin. Möjligen en eufemism? Eller efterkonstruktion? Men, Ville Kivimäki är delvis inne på samma sak i kapitlet om frontgemenskapen. För den som kan sin Okänd soldat kan också där läsa hur närheten till stridskamrater gav energi även i de mest vidriga situationerna. Rent allmänt vill jag tipsa läsaren att lägga Väinö Linnas böcker bredvid Ville Kivimäkis bok. Den gode berättaren Linna tar egentligen upp allt som ryms i Kivimäkis avhandling, och vice versa.

Men den täta frontgemenskapen kanske hade en baksida? Möjligen försvårade den att senare, i det civila livet, dela med sig av erfarenheter som inte delades av någon där hemma?

Självklar läsning

Ja, detta är en avhandling och en bok som rymmer mycket. Den är förstås självklar läsning vid både svenska och finska avdelningar för militärpsykologi och militärpsykiatri. Men även för den som vill fördjupa sig i människors liv och leverne i största allmänhet och de dilemman som uppstår mellan individens behov och samhällets krav har stor nytta av boken.

Några detaljer

Förutom att bokens helhet är intressant fastnar jag ibland för en del detaljer där jag skulle vilja fördjupa mig. Några exempel:

Hennala utanför Lahtis var ju ett ökänt koncentrationsläger för de röda efter 1918. Nu under krigen 1939–1945 blev Hennala en särskilt strikt avdelning inom militärpsykatrin. Hur hängde det ihop?

18.000 soldater blev föremål för militärpsykiatrisk vård under krigen. Men hela 30.000 blev dömda för desertering av olika slag. Hur såg gränssnittet ut mellan dessa grupper. Hur såg de medvetna skogsgardisterna (kommunisterna) på relationen mellan simulanter, psykiskt sjuka och desertörer?

Redan under första världskriget uppmärksammades den psykologiska verkan som artillerield hade. Begreppet shell schock blev vedertaget. Det låter alldeles självklart att ”artillerielden, larmet, kaoset, röken” (Ville Kivimäki) var skräckinjagande för vem som helst. Men i boken framgår att det ändå var ställningskriget (1942–1944) som orsakade flest störningar hos soldaterna. Vad beror det på?

Författaren är historiker inte psykolog eller läkare så det finns tvivelsutan många delaspekter att tränga djupare in i.

Boken har ett unikt bildmaterial.

(Som ett kuriosum noterar jag att den fina översättningen är gjord av Camilla Frostell som är gift med historikern Vilhelm Agrell som i sin tur är son till Jan Agrell, nestorn inom svensk militärpsykologi.)

Slutord

Som helhet är Ville Kivimäkis digra avhandling och tillhörande bok en skattkista att ösa ur för den som vill förstå vår nordiska historia och de människor som levde i den, under tider som var svårare än andra.