Netta Barzilai i Lissabon 2018 (Bild: Wikipedia)
Den 15 maj varje år uppmärksammar palestinierna minnet av fördrivningen 1948 när staten Israel upprättades på jord som i generationer brukats av palestiniernas förfäder. Genom beslutet i FN i november 1947 hade över hälften av deras land tagits för att ge plats åt den nyupprättade staten Israel. Beväpnade judiska grupper som Haganah, Stern och Irgun, såg sedan till att rensa även stora delar av det kvarvarande området från palestinier, innan Israel kunde utropas på 78 procent av Palestinas territorium. När den etniska rensningen avslutats hade över 530 palestinska samhällen rensats från palestinier och 750.000 människor fördrivits från sin jord.
I år är det 75 år sedan fördrivningen – av palestinierna kallad ”Al-Nakba”, katastrofen. Minnet av fördrivningen är – enligt ”Nakba-lagen” (2011) – förbjudet att högtidlighålla i Israel. Det gör det desto viktigare att fortsätta minnas. För det som hände då, och för den etniska rensning som fortfarande pågår i Palestina – om än med mindre dramatik och under lugnare former. Idag kämpar palestinierna för att få behålla 22 procent av det område som var det ursprungliga mandatet Palestina. Det är här man utropat sin egen stat, erkänd av Sverige och 135 andra länder, men en stat som är under ockupation av Israels armé. På det ockuperade Västbanken har Israel byggt över 200 illegala så kallade bosättningar på stulen mark, och i nuläget flyttat in omkring 700.000 av sin egen befolkning – helt i strid med Fjärde Genèvekonventionen och annan internationell lag.
I stort sett varje dag erövrar israelerna mer mark, river eller beslagtar hus och fördriver människor. De som protesterar möts med skarp eldgivning, och israelerna genomför ständiga razzior mot palestinska samhällen, arresterar och torterar människor. I nuläget sitter runt 4.000 palestinier, även barn, internerade i olika fängelser inne i Israel och Palestina – de flesta för att på olika sätt ha protesterat mot ockupationen. I början av maj avled den palestinske motståndskämpen Khaled Adnan efter en 87 dagar lång hungerstrejk i protest mot att ha blivit internerad utan anklagelser, rättegång eller dom. Detta förfarande, så kallat ”administrativt förvar”, är ett numera vanligt sätt för israelerna att kunna fängsla människor utan att behöva redovisa orsaken.
Övervåldet från ockupationsmakten blir allt värre. Förra året var det dödligaste på många år. Och i år har redan över 100 palestinier dödats i olika konfrontationer med den israeliska armén. I det ockuperade östra Jerusalem kämpar palestinierna i Sheikh Jarrah för att inte bli fördrivna från sina hem. Och i området Masafer Yatta på södra delen av det ockuperade Västbanken hotas 180 familjer med totalt omkring 1.150 personer – varav hälften barn – av vräkningar och fördrivningar. Flera hus har redan rivits, och i slutet av 2022 revs en skola. Den etniska rensningen av Palestina fortsätter. Och omvärlden, framför allt politiker och media i vår del av världen, tiger still.
Dessa dagar avgörs Melodifestivalen i Liverpool. Till skillnad från Ryssland, som inte tillåts deltaga på grund av ockupationen av
Ukraina, har Israel – trots sin ockupation av Palestina – inga problem att få vara med. Över 200 organisationer i Palestina har sedan många år uppmanat oss att med bojkotter, avinvesteringar och sanktioner frysa ut Israel från internationellt umgänge tills ockupationen upphört och Palestina fått sin frihet. Det handlar om saker som att suspendera det förmånliga handelsavtalet mellan Israel och EU, att avstå från samarbete inom idrott, vetenskap och kultur – inklusive förstås Melodifestivalen – och avsluta det militära samarbetet. Men till skillnad från i fallet Ryssland/Ukraina har våra politiker här valt att slå dövörat till och i stället hela tiden inleda nya samarbeten inom olika områden med ockupationsmakten.
Man borde åtminstone skämmas!
För den som vill fördjupa sig i hur den etniska rensningen av palestinier gick till, eller gör fortfarande. Så tipsar jag om denna bok.
Den etniska rensningen av Palestina – inbunden, Svenska, 2017
Författare: Ilan Pappe
En fråga: hade etablerandet av staten Israel ens varit möjligt utan Sovjetunionens stöd för FN:s uppdelningsplan?
Sovjetunionen var, såvitt jag förstår, det första land som de jure erkände staten Israel, endast tre dagar efter att Israel utropat sin självständighet.
Det är svårt att tro att Sovjetunionens agerande inte i slutändan styrdes av Stalin personligen. En förhållandevis ung Andrej Gromyko hade aldrig som FN-ambassadör kunnat agera som han gjorde utan uppdrag av politbyrån, och i politbyrån har jag svårt att se att någon skulle kunnat gå emot Stalin. Molotovs stjärna var i dalande och hans fru arresterades senare samma år (1948) som Sovjetunionen erkände Israel.
Bra fråga, Mats L!
Mitt svar är: Troligtvis inte!
Men, som du ofta själv brukar framhålla får vi inte bortse från de direkt inblandades personliga känslor. Den sionistiska rörelsen var från början extremt nationalistisk och många i den, såväl bland fotfolket som i ledningen, bortsåg från andra politiska åsiktsskillnader. Vi har alla hört om den ”förste” Israelsoldaten som stormade den arabiska befästningen med geväret i luften, hojtande ”For Stalin”.
Alla rättrogna judar kunde enas i en nationalistisk uppbyggnadsyra. Dess offer var och har alltsedan dess varit palestinaaraberna, som Gunnar O så riktigt påpekar! I 25 år skulle denna kolonialistiska ”nybyggnadseufori” härska och ena den judiska stammen gentemot en ”fientlig” omvärld. Men med Yom Kippurkriget under tre veckor i oktober 1973 fick sionistisk självtillit en välbehövlig tankeställare med de inledande arabiska framgångarna. Snart kantrade även den politisk-ideologiska samsynen och ledde så småningom (efter ytterligare ett kvartssekel) fram till att en socialdemokratisk styrelse i den judiska statsbildningen endast kunde vara möjlig om denna accepterade militärens överordnade maktposition.
Även detta kan den som vill naturligtvis skylla på Stalin. Eller på Sovjetunionen. För att ge Putin skulden också för detta törs väl inte ens du, Mats?
Dennis Z!
Jag har vid ett flertal tillfällen i statlig rysk TV noterat hur Putin och Netanyahu verkar trivas alldeles utmärkt tillsammans. Det tycks mig därför viktigt att analysera bakgrunden till hur staten Israel etablerades. Gunnar O:s artikel ger mig inga ledtrådar, och min kommentar baseras bara på lite minnen från tidigare läsning (vill minnas att Anders Persson tog upp saken) och lite sökningar.
Om Gunnar O håller med om Stalins roll vid tillkomsten av Israel vet jag inte, det är hans sak att svara för (och visst ansvar har man när man skriver en artikel offentligt, anser jag).
Hej Mats L!
Ett litet tips för hur du kan läsa in dig på hur staten Israel etablerades är att läsa de inlägg jag under årens lopp skrivit om detta här på lindelof.nu.
Den långsiktiga lösningen
Legitima rättigheter och skyldigheter
Montagu mot Balfour
Om vilda västern och Meellanöstern
Alla människors lika värde
70 år av övergrepp
Med berått mod
Folke Bernadotte en hedersman
Våld får aldrig löna sig eller I
Kampen om Palestina II
Kampen om Palestina III
Sätt blommor i håret
Tio myter om Israel
Alldeles riktigt, Mats L!
Putin trivs tillsammans med många av ”den fria” världens ledare. Och även med den snart omvalde gamle presidenten i Turkiet t ex.
När det gäller Israel och Ryssland är kanske det mest intressanta att denna olagliga (på flera sätt) statsbildning på ockuperad mark är ett starkt mottagarland för diverse ryska s k ”oligarker”. Kanske även för Ukrainska även om många av dessa är drivande i motståndet mot Rysslands försök att avnazifiera Ukraina.
Men förhållandena i Mellanöstern går nog i mycket sin egen väg. Att Sovjetunionen spelade viss roll i samband med tillkomsten av den sionistiska nationsbildningen i praktiken kan inte förnekas och Stalins vilja var som bekant avgörande i de flesta viktiga frågor i federationen. Exakt vad det spelar för roll för Putin och den aktuella ryska positionen har jag däremot mycket svårt att bedöma. Men det är naturligtvis bra att ställa frågan, som sagt.
Tack Henrik L!
Det var behändigt att få alla dina artiklar samlat, och jag läste alla från ”pärm till pärm”.
Regionen låg under det Osmanska riket i 400 år, och under brittiskt styre i ca 30 år. Det verkar som om de muslimska turkarna var synnerligen öppna för de religioner som samsades i regionen, förutom islam och judendomen, en uppsjö av kristna varianter.
Jag tycker om att gå tillbaks till ursprunget, i detta fall till bildandet av staten Israel. Att FN:s upplägg oundvikligen skulle leda till problem för den palestinska befolkningen är självklart.
Jag har konsulterat min bokhyllas Stalin-biografier, men hittar inga ledtrådar till varför Stalin i FN gick med på bildandet av staten Israel, och var snabbast med att erkänna den nya staten. Av de tre ”stora” från Jalta var FDR avliden och Churchill bortröstad. Stalin var onekligen den mest inflytelserika personen i världen. USA hade visserligen atombomben, men Stalin visste att det bara var en tidsfråga innan även Sovjetunionen hade tillgång till kärnvapen.
En annan fråga, av avgörande betydelse för staten Israels överlevnad, är hur de kunde vinna (eller i varje fall inte förlora) kriget 1948-49. Hade Israel förlorat kriget hade det väl inneburit slutet för staten Israel?
Du har rätt Mats L!
Judar, kristna och muslimer (och andra minoriteter) levde i relativ fred under lång tid, tills sionisterna började komma till Palestina.
Har du läst Ilan Pappés bok Den etniska rensningen av Palestina? Eller Miko Peleds Generalens son : en israels resa genom Palestina? Båda har mer information om ”Israels” skapande. Den första ofantligt mycket, den andra ganska lite, men med en personlig touch.
Om man ska vara petig så var inte Stalin snabbast att ”erkänna” den nya ”staten”. Truman gjorde det samma dag. Men han gjorde det de facto och inte de jure. Icke desto mindre skrevs en pressrelease som Truman efter justeringar signerade, bara elva minuter efter att den nya ”staten” utropats av sionisterna. Har länkar till dokumenten i fråga.
Jag kan spekulera i varför Stalin så snabbt erkände den nya ”staten”, men jag riskerar att anklagas för antisemitism om jag utvecklar det. Att de första sionistiska kolonisatörerna/immigranterna var tydligt lutande åt vänster politiskt och ointresserade av Judendom som annat än som etnicitet är väl inte särskilt kontroversiellt, åtminstone bland anti-sionister. Kultur och i viss mån språk, många immigranter talade inte hebreiska utan jiddisch, var vad de hängde upp sin etnicitet på, och förintelsen förstås. Religion var inte deras grej och många (riktiga) judar runt om i världen var och är fortfarande motståndare till ”Israel” som en judisk stat i Palestina. Kolla t ex Naturei Karta och deras demonstrationer. I mina ögon, och delar jag med många judar, är judendom och sionism diametralt motsatta begrepp. Vad än ”statens” rabbiner säger.
Sedan har vi frågan om hur samtiden. Även judar som skrev om saken, såg på bolsjevikerna och den ”ryska” revolutionen, och bilden av en viss etnisk dominans i styret på alla nivåer och områden i färska Sovjet. Men vissa fakta betraktas, som sagt, som antisemitism, särskilt efter andra världskriget.
Ilan Pappés bok innehåller åtminstone svar på sista frågan. Dels avväpnades palestinier i stor utsträckning perioden före Nakba.
Dels lade sionisterna mycket tid och möda på att kartlägga ALLA palestinska samhällen, stora som små, och noggrant notera vilka nyckelpersoner som fanns var, och värvade spioner i många av samhällena (som sedan när det begav sig, kunde träda fram bakom mask och peka ut vilka som skulle skjutas på fläcken).
Dels hade sionisterna tillgång till både mycket motiverade och vältränade styrkor; många hade tjänstgjort i kriget.
Dels hade sionisterna tillgång till mängder med vapen som de mer eller mindre öppet forslade till Palestina i förberedelse för erövringskriget. Notera att sionister tiggt pengar i västtidningar för att rädda judar undan pogromer, holocaust och svält med jämna mellanrum ända sedan långt före världskriget. FÖRSTA världskriget, alltså. Pengar som gick till kolonialprojektet i Palestina. Och de stal mängder med vapen efter andra världskriget, från förråd de hade tillgång till som brittiska och amerikanska soldater, och skickade till Palestina.
Den brittiska miniserien The Promise, i fyra delar från 2011, skildrar en fiktiv historia om en ung kvinna som åker till ”Israel”/Palestina och följer sin morfars fotspår genom hans dagbok som han skrev på fyrtiotalet. Den innehåller scener från en del verkliga händelser, som t ex the Sergeants affair 1947 och kaoset i Haifa i april 1948, och scener som återger händelser liknande verkliga händelser, som t ex sprängningen av ett kafé av palestinska självmordsbombare och sprängning av ett palestinskt hus/hem p g a ”anledningar”; IOF behöver ingen anledning till att spränga palestinska hem. I alla fall, The Promise är en okej skildring av Palestina både på 40-talet fram till Nakba 47-48(!) och i nutid. Men frågan är om det går att hitta den på någon kanal/tjänst. Den är ju hårt attackerad av sionisterna som ”antijudisk”, vilket är BS men väntat om det är något som liknar verkligheten.
Så. Det var mina 2 cent. Eller ören.
Det är bra att fortsätta gräva efter historiska fakta, Mats L!
Jag har inte själv läst den, men i den engelske historieprofessorn Colin Shindlers bok ”A History of MODERN ISRAEL” från 2013 (2nd ed.) finns tydligen ett längre resonemang kring just Sovjetunionens ”omsvängning” i synen på den judiska staten. Jag har inte själv kollat efter men läst Peter Lutherssons jublande recension av boken (antar att det är första upplagan han läst) i Axess Nr 7 2012.
I min jakt efter TV-serien om Jane Horney hamnade jag på SVT-Play och Öppet Arkiv.
Där hittade jag ”Det finns inga Smålänningar” av Stellan Olsson. 4 avsnitt som kan ses tillsvidare, som även gjort ”Jane Horney” och ”Den stora Badardagen” och ”Sven Klangs Kvintett”.
Titeln ”Det finns inga Smålänningar” är en överföring av Golda Meirs ”det finns inga Palestinier”.