Se bild med originalbildtext längst ner på denna sida.
1800-talet inleddes, liksom 1700-talet, med ett utdraget stormaktskrig. Men medan det föregående seklet plågades av återkommande uppgörelser på slagfältet, där den slagna stormakten Sverige tyckte om att delta i striderna, blev 1800-talet ett relativt lugnt århundrade, sedan det krigiska Frankrike var ute ur bilden och Wienkongressen dikterat villkoren för fred. Bortsett från Krimkriget höll sig de stora makterna ifrån varandra.
Detta är vad som kallades den europeiska konserten.
Stabilitet var det överordnade intresset. Statsmännen gjorde också vad de kunde för att dela upp den utomeuropeiska världen sinsemellan. Vissa konflikter blev ofrånkomliga, som den mellan ryssar och britter i Centralasien. Italiens och Tysklands enande med vapen fick emellertid begränsade externa följdverkningar. Rysk-japanska kriget 1905 och krigen på Balkan 1912–1913 blev sedan förövningar till det stora våldsutbrottet 1914. Då hade avspänningspolitiken, som var en hjärtesak för Tysklands ledare Bismarck, sedan länge ersatts av ett allianssystem byggt på avskräckning. Diplomatin fick ge vika för kanonbåtar.
Förenta staternas traditionellt isolationistiska utrikespolitik fick sig en knäck, när detta land småningom drogs in i krigsteatern. USA:s krigsdeltagande möttes inte av total begeistring på hemmaplan, och alltsedan dess har det funnits en konservativ underström i amerikansk politik som motsatt sig militära interventioner utanför landets gränser. Alltjämt hörs talföra företrädare för detta synsätt. De predikar återhållsamhet, och de varnar för att landet närmar sig ekonomisk kollaps på grund av skenande militärutgifter. Det finns även uppsatta militärer som delar den uppfattningen. Denna gruppering anser att USA inte kan ta ansvar för Europas säkerhet i all oändlighet.
De många nutida krigen i när och fjärran bär onekligen drag av det artonde århundradets värld på ständig krigsfot. Efter 1945 uppstod ingen konsert utan ett kallt krig. Detta gav aldrig diplomatin, FN-systemet och avspänningssträvandena en riktig chans. Den främsta fredsfaktorn ansågs vara hotet om ömsesidig utplåning genom kärnvapnen. Denna fredsfaktor tillät å andra sidan varma krig på stormakternas bakgårdar – riktade mot kolonial frigörelse, statlig suveränitet och en oberoende utveckling av de kuvade ländernas resurser, mänskliga och materiella. Man uppfann dessutom något som kallades världssamfundet med utslagsröst i besvärliga internationella sammanhang. Alla tillhörde inte detta samfund. Vilket inte ska förväxlas med Förenta nationerna, vars målsättning är att få staterna att undvika krig och som vilar på en stadga, undertecknad av medlemsstaterna.
Ja, reella obalanser byggdes in i de mellanstatliga relationerna. När övervikten för ena sidan blev för kraftig, utlöstes våldsamheter som kunde varken dämpas eller kontrolleras. Också små stater som Sverige och deras befolkningar drogs efter murens fall in i orkestrerad krigshysteri; trupp och utrustning sändes i väg. Pragmatiska lösningsförslag stämplades på sina håll som eftergifter, men eftergifter kan faktiskt vara klokare politik än oresonlighet. Under andra världskriget slog den svenska statsledningen vakt om vårt nationella oberoende genom eftergifter. Någon uppgivenhet var det inte fråga om. Den svenska försvars- och motståndskraften rustades snabbt upp, från ett starkt bekymmersamt utgångsläge. Folklig mobilisering förekom, kommenderad såväl som frivillig, men vi undgick striden, blodbad och deportationer.
Vilka lärdomar av dessa utfall har dragits i den säkerhetspolitiska debatten? Det är svårt att se några lärdomar alls, och en debatt värd namnet har inte pågått på länge. Ett oemotsagt expertvälde, i form av faktiska entreprenader, lägras över de flesta offentligt avgivna utsagor; alla involverade är synnerligen överens. Och nu ska även den fria akademiska forskningen säkerhetsgaranteras. Samtidigt tillåts generaler att driva egen säkerhetspolitik. Aktivism är ett grundackord också i det civila tänkandet. Avvikande röster tystas. Många är rädda om anslag och anställningar. Det är i det stora hela inte särskilt hälsosamt.
Men i både USA och Tyskland, två stater som gick på kollisionskurs med varandra under 1900-talets två storkrig, förs det en debatt. Åsikter bryts mot varandra. Allt meningsutbyte kännetecknas väl inte av någon större sirlighet, men alternativ läggs fram och dissekeras. Där har också den europeiska konserten från fredens århundrade lanserats som en modell för internationellt statligt umgänge. Här talar vi inte om inflytelsesfärer men om ansvarstagande. Kommer inte små nationer i kläm då? Inte nödvändigtvis. De slipper att vara lydstater. I en konsert måste alla hålla sig till notskriften. Samklang eftersträvas. Inget instrument, ingen person, ingen diva kan ha övertaget.
Tesen att man i USA ”motsatt sig militära interventioner utanför landets gränser” är underlig. Under 1800-talet införlivades stora deler av Mexico med USA:s förbundsstat och viljan att kontrollera sin omvärld söderut var högst påtaglig. Tentaklerna sträckes också ut i det som på svenska blev kallat ”Stilla havet”.
Det är oriktigt att beskriva amerikansk utrikespolitik som i huvudsak ”isolationistisk”. En stark strömning i den riktningen har visserligen alltid funnits, men det allt kraftigare framväxande ”militärindustriella komplexet” har hela tiden kunnat bestämma dagordningen hos den i dag klart dominerande imperialistiska makten.
Även om Björnssons tankar i stora delar är riktiga finns denna slagsida, som vi inte bör missa att kritisera!
Jag lutar mot Dennis Z uppfattning. Vi har t ex USA:s false flag i Kuba, sprängningen av USS Maine, som användes som argument och katalysator för att gå i krig mot Spanien. Men började man slåss mot Spanien på Kuba? Nej, man började slåss på Filipinerna eftersom det var kontroll över det öriket som USA ville ta över från Spanien, av olika skäl.
Uppfattningen om isolationism och dess popularitet kanske var utbredda bland vanliga amerikaner, men bland eliten/makten var det ointressant. Det enda som intresserade dem var att roffa åt sig mer makt och pengar. Imperialist, javisst! borde varit deras motto.
Det florerar så många myter om USA och USA:s ”skapande” att man behöver läsa många böcker för att få en något så när sanningsenlig bild av det. Gerald Fords böcker t ex. Han lägger fram argument och evidens för att frihetskriget inte alls handlade om ”no taxation without representation” som många tror än idag, utan om vita rika land- och slavägare i kolonierna som såg att Storbritannien var på väg att avskaffa slaveriet och oroade sig över konsekvenserna för deras verksamhet i kolonierna. Sedan var man duktiga på att propagera och uppvigla folket under den påhittade deviser, såsom den om skatter till kungen. Men detta kanske var lite utanför ämnet, isolationism. Förlåt. ;P
Var 1800-talet det lugna århundradet? I Europa kanske, men 1800-talet var ju kolonialismens århundrande. Hela Afrika (utom Etiopien) erövras av kolonialmakter. Samma med Asien, med Mellanöstern, Indien, fjärran östern, och Rysslands expansion i Sibirien. I Nordamerika mångdubblas USA yta på bekostnad av Mexico och ursprungsbefolkningen. I Sydamerika dock tvärtom, där frigör man sig från kolonialismen men det är vita europeér som tar makten.