Vad är Sverige för dig? Frågar man i ett inringningsprogram i Sveriges Radio på nationaldagen. Jag ringer inte in till programmet, men tänker efter. Jo, för mig som svensk, som levt i Sverige hela mitt liv, är kanske svaret: Sverige – de förlorade möjligheternas land.
Sverige var från andra hälften av 1800-talet, och fram genom nästan hela 1900-talet, en framgångssaga. Folkskolereformen 1842, som ledde till att människor kunde börja läsa och skriva, nykterhetsrörelsen, som minskade det utbredda fylleriet, fackföreningarnas arbete för förbättrade arbetsförhållanden – allt resulterade i bättre livsförhållanden och bättre folkhälsa. Vi fick 8 timmars arbetsdag, senare 40 timmars arbetsvecka, betald semester, pension, barnbidrag, sjuklön, A-kassa och en jämlik vård och skola.
De stora barnkullarna, med 10-12 barn, minskade till 2-3 barn per familj på en generation – inte genom steriliseringskampanjer och annat utan enbart tydlig fattigdomsbekämpning. Genom klok politik kunde Sverige stå utanför två världskrig och fortsätta reformarbetet. 1972 stod Sverige värd för den första internationella miljökonferensen. Under 70- och 80-talen var Sverige uppskattad medlare i olika konflikter, drev på för fred och nedrustning, ökat bistånd och röstade i FN alltid i solidaritet med de fattiga länderna.
Någon gång på 80-talet bestämde sig krafter i Sverige för att ändra på detta, och skapa ett samhälle med större klassklyftor och mer vinster i välfärdssystemen – allt salufört under parollen valfrihet. Resultatet har inte uteblivit. Vi har nu fått ett samhälle där bra bostäder, bra skola och bra vård heter pengar. Där klyftorna mellan rika och fattiga ökat dramatiskt, och en direktör inte tjänar 9 gånger utan 50-60 gånger så mycket som en arbetare. Där kunskapsskolor med bibliotek och skolmatsal ersatts med datorer och glädjebetyg, där privata försäkringar ger företräde till vård och kultur och bistånd rustas ner medan anslagen till militären ökar. Privatiseringar har resulterat i höjda energipriser, hyreskostnader och transportkostnader. De rika blir ständigt rikare.
Sverige är inte längre bäst i klassen i att stödja FN:s arbete för fred och mänskliga rättigheter, har dragit sig ur medlaruppdrag och deltar inte längre i någon av FN:s fredsbevarande operationer – utan har lierat sig med krigsallianser Afghanistan, Irak, Libyen och andra platser. Man stöder inte FN:s resolution om förbud mot kärnvapen och strävar mot EU:s miniminivå vad gäller olika miljömål och att ta hand om de flyktingströmmar man själv varit med om att skapa. Med inträdet i NATO kommer det här att fortsätta att förvärras, och svensk militär dras in i allt fler väpnade konflikter. Efter 200 år av fred tillhör vi svenskar nu den krigförande delen av mänskligheten.
Vad det så här vi ville ha det? Ja, uppenbarligen. Eftersom vi trots allt, fortfarande, har parlamentarisk demokrati i vårt land har vi själva röstat fram detta. Genom att inte bry oss, inte ställa de allvarliga frågorna till våra politiker, och välja de kloka till våra företrädare har vi försatt våra möjligheter att skapa världens bästa samhälle och bli en verklig förebild för en värld i fred och frihet. Kan vi fortfarande ändra på detta? Ja, kanske. Men då krävs att vi, du medborgare, vaknar upp och börjar göra motstånd. Det finns ingen tid att förlora!
Jo, Sverige ömsade skinn, när historien, enligt Fukuyama, var slut. Sovjetunionen var trots allt en gräns för vad det s k Västerlandet kunde göra. Men 1990 var det över. Allt stöptes om i globalistisk EU-anda: privatisering, girighet, gränslöshet, mångkultur (och hatet mot svensk och annan nationalismen). Det mångkulturella projektet blev en effektiv stoppkloss mot klasskamp och enighet hos arbetarklassen**
Och Nato passar på!
Det är viktigt att komma ihåg att allt detta skedde under Ingvar Carlssons, Göran Perssons, Bildts och Reinfeldts ledarskap (ivrigt påhejade av en gränslös och korkad hejarklack à la Mona Sahlin).
Dessa statsbärande partier är inte att lita på i kommande strider. Vi står inför otäcka tider.
* Lär av ordförande (före detta) Robert Mhttps://www.lindelof.nu/postmodernismens-predikar-idealism-och-odestro/
**Läs gärna vad jag skrev för ett tag sedan.
En mycket intressant och tydlig verklighetsbeskrivning om när det begav sig.
Och vilken reaktion uppkommer hos en ledande Socialdemokrat, eller för den delen också någon Vänsterpartist, om vederbörande läser dessa beskrivande textrader om en tid i åminnelse. Finns det överhuvud något kvar av solidaritetstanken som deras föregångare med stor uppoffring och osjälviskt intresse försökte åstadkomma i betydelsen att verka för en bättre värld.
Minnena bleknar och vårt historiska arv om detta av oskattbar betydelse tunnas ut och riskerar att blekna till en bisats om tid som varit.
Visst kan man undra vad som hände med den fina grund av solidaritet och gemenskap som numera vittrat sönder till en kläggig massa utan stärkande bindemedel.
Att återbygga något liknande med en mera hållfast idé utifrån att inse misstagen låter sig inte ske inom en snar framtid.
Oavsett sakernas tillstånd finner jag det nödvändigt att kommande generationer av ren självbevarelsedrift måste inse nödvändigheten att vrida kompassriktningen mot allomfattande socialt mänskliga mål där vårt beroende av en levande naturmiljö med klimatfrågan ingår. Enkelt att skriva men svårare att genomföra i praktiken.
Därtill råder ett kompakt motstånd i form av en mycket välorganiserad höger som väljer vapensmedjornas intresse framför viktiga sociala reformer. Och detta pågår tillsammans med mörka rörelser som försåtligt angriper den idéburna organisationskraft som hittills varit en ytterst ovärderlig medspelare i vårt sociala uppbyggnadsarbete.
Visst, allt det Olofsson räknar upp är korrekt och framdriven i klassamarbete Saltsjöbadsandan ett samhällskontrakt mellan storkapitalets och arbetarrörelse ledd av SAP det största arbetarpartiet ackompanjerad av kommunisterna som hängt storebror i hasorna kan man säga. Rädslan för revolution och klassoro med den store Stalin och Sovjetunionen i öst har piskat fram samarbetet med SAP och fackföreningsrörelsen. När sammanbrottet ägt rum i öster kommunismen som aldrig uppstod p g a korrupta politikerskrået i öst har pressen på klassamarbete nedbringats och hotet om revolution i Sverige försvunnit ja då blir en nyliberal era möjlig som privatisering av offentliga tjänster både i kommun som stat. Klasskamp i den förlängningen blir mycket svårare en klass som var vän att pappa sköter ruljansen är klenare och bleknar bort. Arbetarklassens företrädare anammar nyliberalismen, arbetarna blir utan talespersoner som idag. En klass utan ledare och parti flyter omkring och försöker hålla huvudet över vattnet.
Leif Str. och andra,
så här på försommaren cyklar jag gärna Narvavägen på väg mot Djurgården. Stockholms bredaste men tråkigaste gata. Tvärgatorna är uppkallade efter 1600-talets största krigsförbyrbrytare, ”ormen” och ”skorpionen”. (Banér och Torstensson). Det tog Hitler tre hundra år för år att överträffa dem.
Mats L!
Jag förstår inte. Menar du på fullt allvar att Sveriges rekord beträffande krigsförbrytelser i 30-åriga kriget (1618–1648) stod sig till 1939–1945, då Hitler tog över ledartröjan?
1900-talets största förbrytare i Europa är alltså Gustav II Adolf (i 300 år) och sedan kom Hitler. Då bör vi väl förbjuda både Horst Wessel-Lied och Vår Gud är oss en väldig borg?
Men mest undrar jag jag över din text – apropå vadå?
Visst skojar du?
Leif Str!
Nej, det är inget skämt. I Centraleuropa gick Johan Banér och Lennart Torstensson under namnen ”ormen” och ”skorpionen”. Jag känner inte till några krigsförbrytelser i Centraleuropa som överträffar dessa herrar förrän Hitler 1939–45.
Horst Wessel-Lied är såvitt jag vet förbjuden i Tyskland, men inte i Sverige. För många år sedan, när jag var i tonåren, gick jag in i en skivbutik i Gamla Stan och frågade en vänlig kvinna om hon hade en skiva med Horst Wessel-Lied. ”Javisst”, svarade hon och plockade fram en skiva med tysk marschmusik. Jag köpte den, men har den inte längre kvar.
För att återgå till gatorna i Stockholm. Jag får alltid associationen när jag cyklar i Stockholm till alla spaltkilometer jag läst om hur Ukraina döpt om gator efter Stepan Bandera. Han ska förvisso med rätta kritiseras, men faktum är att han satt i tysk fångenskap 1941-44. Ukraina är ett land som arbetar med sitt förflutna, ett land som förlorade fler soldater i kampen mot Hitlertyskland än USA, England och Frankrike tillsammans. Sveriges bidrag till krossandet av Hitlertyskland var inte noll, utan snarare negativt; exporten av järnmalm.
Nu kan vi läsa på bloggar som lindelof.nu hur Rysslands invasion av Ukraina är motiverad och begriplig. Ett land som hyllar Bandera måste avnazifieras, kosta vad det kosta vill. Men ”ormen” och ”skorpionen” kan vi svenskar fortsätta att hylla.
Mats Larsson!
Det är stor skillnad på hyllandet av Bandera i dagens Ukraina och ”ormen” och ”skorpionen”, vilka säkert var ondsinta krigsbrottslingar de med. Den extremhöger-nationalism, nazism för att tala i klartext, som är en fortsättning av Banderas, Stetskos kollaboration med Nazityskland och övertydligt i samma anda, understöddes av USA direkt efter kriget i syfte att fortsätta arbeta bakom Sovjetunionens järnridå. Organisationen som Stetsko var ansvarig för efter Banderas död, var verksam långt in på 80-talet. Och dessa kontaktytor fortsatte att odlas av CIA även efter Sovjetunionens kollaps. Det är denna efterbörd som inte kan jämföras med ”ormen” och ”skorpionen”, som visserligen har sina namn på några gator, men inte har någon egentlig påverkan i dagens svenska samhälle.
Visst var Bandera kortvarigt fängslad men samarbetet fortsatte trots detta. Man kan läsa om detta i gamla CIA dokument som släppts. Du kan läsa ett sådant översatt till svenska här.
Nåväl, Banér och Torstensson i all ära, men jag ställer mig tvekande till om de kan utnämnas till något århundrades ”värsta krigsförbrytare”.
Men det kanske bara beror på vad vi menar med våra uppflygande ord; ”krigsförbrytare” är ju en tämligen modern term, som bygger på någon sorts allmänt gällande definition i en lagtext, som är allmänt tillämpbar. Det är ju bara det att de ledande, de som inte bär svärd förgäves, på något vis ofta lyckas slingra sig undan straff.
Som t ex vetorättsinnehavarna i FN:s säkerhetsåd, vilka mangrant inte erkänner den domstol för krigsförbrytelser, vilken resten av världen erkänt. Något FN fanns ju inte på 1600-talet och knappast så mycket till allmänna och övergripande bestämmelser, så det hela blir ju ändå till någon sorts tyckande, mer eller mindre kvalificerat.