Gamlingars visdom

---

Jag har läst två nya böcker med likartat innehåll, Båda är utgivna på Karneval förlag: Barbro Lindgrens Snart kommer nog fasanerna och Carl-Göran Ekerwalds Fördelen med att bli gammal.

De två författarna (86 respektive 99 år) utstrålar stor visdom, integritet och äkthet. Det finns inget tillgjort eller dogmatiskt i deras böcker. Författarna delar generöst med sig av sina berättelser om livet. Det är en lisa för själen att läsa sådana böcker. Det är som att lyssna till en konsert av Mozart. Det är bara att lyssna, bara att följa med.

Låt mig trots ovan sagda ändå säga några ord om de båda böckerna. Jag tar dem var och en för sig, och återkommer mot slutet till det som förenar.

För den som följt Barbro Lindgrens omfattande och rika författarskap är det ett kärt återseende att än en gång säga hej till katterna Lill-Hans och Sander, dyngbaggarna och gräshopporna – och alla andra i Glömminge. Du kan fräscha upp minnet kring alla dessa små krabater och kamrater genom att läsa min recension av Lindgrens samlade dagböcker.

Barbro Lindgren har under alla år (i över 100 böcker) skapat sig ett helt universum med figurer av alla de slag. Nu i de senare böckerna är det ofta husdjur och småkryp som befolkar hennes menageri. I denna lilla diktsamling har ”den guldskimrande fasanen” en extra stor plats. ”De springer alltid med små steg / otroligt fort / Aldrig har jag sett några fåglar / springa så fort / Men jag har heller aldrig sett dem flyga.”

Det där är Barbro Lindgren det! Skarpa iakttagelser, men aldrig sentimentala, snarare med en vänskaplig gliring. Vad sägs om den här?

Igelkotten kom ”smygande i fotsid dräkt / Den började äta av kattmaten”. Sedan dröjer det innan författaren ser igelkotten igen ”Jag tror den föråt sig på kattmaten”.

Det finns en punchline i många av dikterna och passar därför bra att läsa högt från en estrad, vid en Poetry Slam eller på en stå-upp-föreställning. De är dialogiska och generösa. Läsaren bjuds verkligen in i soffan: ”Vi tittar på TV, Sander [katt] och jag / Fasanerna har lagt sig / Nu får vi i stället lära oss mycket om Dudongen”. Sedan visar det sig att dudongen inte heter dudongen, utan dugongen. ”Då blir det ju inte roligt alls”.

Roliga rader varvas med poetiska av hög klass. När igelkotten kommer tillbaka beskriver författaren hur ”det surrar i den / som en lite radio”.

På ena raden är det fasaner och näktergalar. På nästa finns det människor, men de är ofta döda: ”Idag hade jag tänkt hälsa på mamma /…/ men så kom jag att tänka på att hon är död”.

Det är tungt att vänta på en som aldrig kommer ”när hon aldrig ringer”.

”O att jag var ett litet barn igen / som ingenting visste om döden”.

Högt och lågt, vackert och gräsligt. Som när Sander käkar upp en talgoxe ”sist försvinner de små benen in i munnens mörker”. Men sen kommer talgoxen upp igen, ”nu i bedrövligt skick”. Berättaren kastar ut den stackars fågeln, men under päronträdet sitter grannens katt. ”Knappt hinner talgoxen ta mark / förrän den blir uppäten / en gång till”.

I dikterna finns även viktiga och vackra rader om döden. Kjellgubben (brodern som dog ung) är förstås med – som alltid. Ärligt, rakt och sorgligt, på en och samma gång. Det är det som är så härligt med Barbro Lindgren. ”Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans”, som den gamla psalmen lyder. Så, efter raderna om döden och sorgen är det dags för en Barbro Lindgren-vändning igen:

”På kvällen ville Sander / att vi skulle titta på tv / eftersom det handlade / om babianer”.

I de sista dikterna har det blivit lite kallare ute, till och med på fasanen märks tidens gång: ”Guldet har bleknat / på tuppen” och tranorna ropar: ”DET ÄR DAGS! / DET ÄR DAGS! / ATT GE SIG AV!”

Det är en liten, tunn och mycket vacker bok. Men den är också stor och fet i sina trösterika berättelser över livets gång. Det är en god bok som uppmärksammar och visar stor hänsyn till ”dessa minsta” (Matt 25:40). Lindgrens dikter lägger sig mitt i livets väsentligheter.

Det är en självklar presentbok att ge till den som går ut grundskolan, eller den som konfirmerar sig, eller en som gifter sig, eller fyller år, eller till den som behöver lite extra sinnesfrid. Det finns också rader som passar att läsa vid en begravning. Kanske raderna om löven som faller och skiftar i alla färger: ”Obegripligt vackert / är det / målat av ingen”

Ja, obegripligt vacker är den här boken av Barbro Lindgren – och tokrolig!

Carl-Göran Ekerwalds bok består av cirka 75 små, ofta korta, essäer. De liknar både till form och innehåll den libanesisk-amerikanske konstnären Khalil Gibrans berömda bok Profeten. De utstrålar båda klokskap om hur en människa kan leva sitt liv. Likheten mellan Profeten och Fördelen med att bli gammal kanske också förstärks av Ekerwalds förtrogenhet med både den kristna och den muslimska världen. Precis som Gibran.

100-åringen

Men Ekerwalds nya bok är för den skull ingen avhandling i religionssociologi. Nej, det är kroppsnära berättelser om att bli gammal, snart fyller författaren 100 år. Redan i den första berättelsen/essän slår Ekerwald fast att den stora fördelen med att bli gammal är erfarenheterna! Erfarenhet är kvalifikation.

”Gamla människor behöver inte fantisera, räkna ut hur det skulle kunna vara. De minns. De vet.”

Bokens subjekt är ”Gammal”, eller ”han”. Han skriver att det finns fördelar att befinna sig vid vägens slut, själen kommer ifatt:

”Också du själ är äntligen framme.”

När man är ung, i 30-årsåldern har man kanske 15.000 dagar och nätter framför sig. När man närmar sig 100 har man ”kanske fem, sex dagar framför sig”. Vilken rikedom, utbrister författaren. Då finns det ju inte tid att vare sig önska sig eller planerna något. Du blir ett ”’öga’ precis som du var när du nyfödd och häpet kastade en blick ut i den besynnerliga och gåtfulla jordiska tillvaron.”

Tänk att knappheten kan vara en rikedom!

Många av berättelserna handlar om författarens vardagsliv, som den gången när han i visst övermod åker till Enebyberg för att hålla ett långt (alltför långt) föredrag, stående. Det slutar med att han hamnar på akuten med ett misstänkt slaganfall. Eller den gången då han mottager Jan Myrdals stora pris (till PK-elitens förfäran).

Civilisationskritik

Det finns som väntat en hel del civilisationskritik i texterna. I den framtidsinriktade, ungdomliga och ständigt innovativa tid som vi lever i glöms det bort, skriver författaren, att det egentligen bara finns tre ting som människan måste lära sig om hon ska vara människa: ”lära sig läsa, skriva och sticka en tröja. Kroppen ska inte behöva frysa ihjäl i kallblåsten och inte heller själen i det själlösa.”

Min släkt

Han berättar om kvinnorna. Kvinnorna har varit viktiga i hans liv, ända sedan den där gången på julgransplundringen 1935. Viktigast har Anna varit. De var gifta i över sextio år. Han räknar också upp barnen, barnbarnen, barnbarnsbarnen och han minns tillbaka på pappa och mamma och deras föräldrar. Han minns kusiner. Psykoanalytikern Erik H Erikson (jag återkommer till honom i efterordet) myntade begreppet ”min egen sort” när han beskriver den gamla människans radie för betydelsefulla relationer. Ekerwald ringar in sin ”egen sort” med stor noggrannhet.

Den bildade och den obildade

I kapitlet ”Bildad borgare eller obildad proletär” återkommer författaren till en diskussion som han även förde i boken Det som inte finns, från 2021 nämligen den om studier vs erfarenhet. Själv råkade han ”hamna på den bildade borgerlighetens sida” men just därför är det viktigt att ty sig till det genuina, till erfarenheterna. Han nämner Annie Ernaux.

Han är hela tiden upptagen av detta med att vara erfaren. Han frågar sig om den kroppsliga kunskapen gör beläsenhet onödig, ibland till och med belastande. Ekerwald återvänder till det faktum att Jesus sökte sig till de obildade fiskardrängarna, inte till fariséerna i templet. Dessa funderingar är förstås extra intressanta (och paradoxala) med tanke på att Ekerwald är en mycket beläst lärare och en typisk folkbildare. 

Notiser om hinder, sex och Norrland.

När man är gammal är ”uppdykande hinder så vanligt förekommande att de förutser motgångarna och det utan att bli missnöjda. De har blivit förvanda.”

Visst ändras kroppens olika prioriteringar: ”Under sitt långa liv hade han lyckan att få uppleva många underbara ejakulationer. Som gammal – han är glad att få nysa ibland.”

En gammal gumma minns också dessa berusande orgasmer – ”lommens skrik över blanka vatten.”

Det märks att författaren har sina rötter i norrländsk mylla. Han återkommer då och då till Offerdal, Alsen och Änge. Han kan sitt Jämtland. Han är också uppmärksam på andra norrlänningar: Sara Lidman och filosofen Boström. ”Boström var från Piteå. Gammal är även han norrlänning.”

Abraham

I en lite längre essä talar Ekerwald djupt och kunnigt om vad som förenar muslimer, judar och kristna. ”Det finns bara en Gud /…/ Tack vare Abraham fick vi lagen och evangelierna – det slår Koranen fast.” Abraham förenar oss!

Han kan sin Bibel (och Koran) och är arg för att hotellen nuförtiden har bytt ut bibeln i nattygsbordet mot Hänt i veckan.

Glo som en ko

Det märks att den gamle fortfarande brottas med världen (med skjutningar, med Ukraina). Men han när också en lust att bara sitta och glo: ”Gammal glor som en ko står och glor”. Han ber likt Goethe på sina bara knän att ”den Allsmäktige ska låta allt som duger förbli som det varit i hundratals år.”

Jo, det är nog en dröm han delar med många andra gamlingar. Men till skillnad från många av oss har Ekerwald ordet i sin makt och erfarenheter tillräckliga för att skriva en alldeles underbar och viktig tankebok. Jag hoppas att denna hans bok kommer att bli lika omtyckt, läst, diskuterad och citerad, som Gibrans Profeten blev.

Efterord

Visdom – Jag påbörjade min psykologutbildning hösten 1969. Det skulle dröja ganska många terminer innan jag fick fatt i böcker som gav mig glädje (statistikkurserna kändes oändliga).

En sådan bok var Erik H Eriksons (1902–1994) klassiker Barnet och samhället. Erikson, en judisk-amerikansk psykoanalytiker, lärjunge till Anna Freud, skriver där om människans åtta åldrar med början i spädbarnets kamp för hopp och tillit till världen och slutar med den gamla människans strävan efter integritet (och inte förtvivlan). I den fullbordade livscykeln, den gamla människan, är visdom en möjlighet som kan ställa dogmatism och missmod i bakgrunden.

Under många arbetsår har jag och andra haft glädje av Eriksons bok, men idag är de flesta kritiska till honom. Psykoanalysen är ju tydlig med vad som är normalt och inte. Den kan också tyckas ödesbestämd, det finns givna faser och steg i livet. I dagens postmoderna diskurs med identitetspolitik där ”allt är en konstruktion” och ”inget är onormalt” har en sådan som Erikson därför fått sina fiskar varma.

Att läsa Lindgren och Ekerwald ger mig hopp att det kanske inte var så fel det som Erikson skrev. Den fullbordade livscykeln kan vara full av visdom och integritet. Lindgren och Ekerwald visar det.

Erfarenhet – vad är det? – Jag funderar även på Ekerwalds syn på erfarenheten. Han ställer den till och med i viss motsatsställning till bildningen. Det låter inte så klokt, tycker jag. Men det slår mig att det svenska ordet erfarenhet kanske är för tunt. Kanske menar Ekerwald något alldeles särskilt med erfarenhet.

Under mina studier av den sovjetiske psykologen Lev Vygotskijs (1896–1934) teorier om utveckling och lärande, tänkande och språk, noterade jag att han hela tiden (likt Ekerwald) poängterade barnets ”erfarenheter”, barnets ”aktiviteter”. Men när jag gick lite djupare in i orden såg jag att Vygotskij använder det ryska ordet ”perezhivanie” (verbet heter ”perizjivat” eller ”perezjit”) för erfarenhet, och det ordet, lärde jag mig, har en djupare innebörd än ”erfarenhet”. Ordet är mycket användbart i ryskan, sa mina rysktalande vänner och det ska nog hellre översättas med ”gå igenom” eller ”genomlida”.

”Perezhivanie är erfarenheter som gör mig upprörd, bekymrad, men även ger mig djup glädje. Perezhivanie visar att jag är kapabel att överleva, att jag kan bära något över något som hindrat mig”, berättade min språkkunnige kamrat Stefan Lindgren (känd för många på lindelof.nu).

Det vore intressant att tala med Ekerwald om vad han egentligen menar med begreppen erfarenhet och bildning.

Luta dig tillbaka och glo – Men, som sagt, det går alldeles utmärkt att läsa både Lindgren och Ekerwald utan att analysera och försöka förstå. Det som inte riktigt finns, går ju inte att förstå. Bättre då att bara luta sig tillbaka, glo som en ko och låta ögat se hur en igelkott kommer ”smygande i sin fotsida dräkt”.