Foto: K Lindelöf
I Upsala kunde man, om man som undertecknad fått blodad tand och därför fortsatte att studera sociologi på B-nivå (”2 betyg” hette det förr), välja bland några enstaka bindestreckssociologiska kurser. Jag valde, intresserad av båda ämnena, u-landssociologi (med den beryktade föreläsaren, sedermera min formelle uppsatshandledare, Olavi Junus) och masskommunikationssociologi.
I det senare fallet innebar det mötet med en intellektuellt mycket stimulerande men pedagogiskt usel föreläsare som uttråkad blossade på Gauloises i täta pauser, förmedlade med giftpinnarna en fläkt av Paris och studentrevolt. Detta var våren 1969. En röd vind fortsatte att blåsa genom universitetsvärlden.
Jag berättade för föreläsaren att jag hade växt upp med Arbetarbladet som husorgan, ”Knogarblaskan” som vissa sa. Otänkbart med morgontidningsrivalen Gefle Dagblad, folkpartisterna och de borgerliga skollärarnas tidning.
Min i ur och skur socialdemokratiskt lojala mamma var noga med att understryka detta redan med modersmjölken. Och rent förtvivlad när jag började att synas på kultursidan i GD. Debuterade med en tafflig dikt.
Min förtappade svåger till brukstjänsteman på Sandvik läste Expressen, ännu värre än GD, till mammas bestörtning. Hon försökte förgäves övertala min storasyster att få maken på bättre tankar.
Detta var långt före de så kallade sociala mediernas – egendomlig benämning, finns det asociala medier? – era.
Jag är, det är bara att erkänna, flitig på Facebook. ”Addicted” brukade jag säga till mina utländska studenter. De som mer än gärna bevakade just fejan och alla uppdateringar. Det vill säga när mina intet ont anande kolleger försökte att bedriva katederundervisning inför en ”avskärmad” församling.
Till skillnad från mig som lagt mig till med att stryka runt i salen, med onda ögat skåda över axeln på de vid skärmen klistrade, likt Stig Järrels lektor Caligula i filmen Hets.
Dagens mediekonsument vid namn Ekstrand skummar snabbt drakarna (”gammelmedierna”), de har förlorat sitt problemformuleringsprivilegium, pliktskyldigt på nätet, läser däremot noggrant de av rättroende fördömda ”alternativmedierna”.
Glad att få medverka på lindelof.nu – en nätets lägereld att samlas runt med inlägg och kommentarer. Vi behöver sådana mörkret upplysande lägereldar. Framförallt vi fyrtiotalister, när det offentliga samtalet är svårt skamfilat. Och den krigiska samtiden underhåller förstämning och uppgivenhet.
Jo, Arbetarbladet.
Som jag skrivit tidigare här på lindelof.nu bodde vi granne med den lokale Arbetarbladsreportern i Tierp, Ivar Berlin. En del, ganska många, av hans bilder finns med i boken ”Sparade ögonblick – pressbilder från folkhemmets Uppland”. Det är en helt fantastisk bok. Har du sett den, läst den. Den fanns även som utställning på Upplands museum.
Efter Tierp blev det Gävle men fortfarande Arbetarbladet. Då mötte jag Kennt Lutti och andra på tidningen. Om detta kan jag skriva en annan gång.
Leif Str!
Tack för tips! Jag känner inte till boken du nämner, men nog kan det finnas skäl för mig att kika i den. Jag är ju halv upplänning, på min fars sida. Kennet Lutti var en frisk fläkt som chefredaktör, jag hade en del duster med honom på sidorna. Nuförtiden är jag inte förtrogen med tidningen.