Bild: Klipp ut TV-teaterns Albert Speer.
Albert Speers dödsdag, 1 september 1981. (Han föddes 19 mars 1905 i Mannheim.) Enligt ryktet dog han hastigt och lustigt i armarna på sin älskarinna i en hotellsäng i London.
Speer klarade sig från repet i Nürnberg genom att hal som en ål, men retoriskt skickligt, orda om allas ansvar och skuld för fasorna i Tredje riket. (Förintelsen hade han dock inte känt till, påstod han.) Till Hermann Görings ohöljda förakt.
Kanske behövde de allierade hålla liv i Speer för att provocera Sovjet? Det kalla kriget förestod. Vad vet jag, skumt var det. För nog förtjänade han, även om det låter bryskt, att dingla, tillsammans med de andra krigsförbrytarna. Hans brott lika stort.
Hitlers kelgris från allra första gången de träffades, ett konstgjort fader-son-förhållande. Med homoerotisk antydan?
Han anlitades som riksarkitekt med obegränsade resurser. Varje gång jag landade på den sedan länge nedlagda flygplatsen Tempelhof i Berlin tänkte jag på Speer som ritade den pompösa ankomsthallen. Den finns kvar än idag för beskådan.
De spektakulära partidagarna i Nürnberg var han general för. Lojal ända in i det sista mot ”pappa” Führern som, tidigt genomskådande vad det var för slags figur, innerligt avskyddes av Speers biologiska sådan.
Efter oavkortat ha avtjänat tjugo år i fängelset i Spandau drog sig inte Speer för att åka till Freie Universität och deltaga i hetsiga paneldebatter med de röda studenterna, eller för att ställa upp inför stor publik i talkshows i TV.
Alltid med en avspänd framtoning. Det var som allt bara rann av honom. Elegant framtonande, nästan poserande med troskyldig blick.
Som om Speer envetet spelade oskyldig, avväpnade manipulativt alla. Han, den ”snälla” eller ”goda” nazisten. Ett undantag som nazist betraktad.
Många har fascinerats av denna Speer. Inte minst kvinnor. En av dem var den internationellt kända journalisten Gitta Sereny med boken Albert Speer och sanningen (2020). Titeln är minst sagt träffande. Efter långa samtal med Speer.
Yrsa Stenius skrev en bok – Jag älskar mig. Gåtan Albert Speer (1981) – med lysten, jo jag hävdar det, underton om den filmstjärnetjusige som avvek från de föga sköna i partitopp och statsledning.
Vem var han, lögnare eller sociopat? Självbedragare? Behöver vi psykologisera, med risk för att legitimera? Hans gärningar talar för sig själva.
Inte minst hans krigsförlängande, fast det var kört för Tyskland, insats som rustningsminister. När han anlitade tvångsarbetare under de omänskligaste förhållanden.
Planerade, tillsammans med Hitler, för den nya huvudstaden Germania genom att med tvång evakuera boenden för att bereda utrymme. Efter kriget sålde han i det fördolda konstverk som stulits från judar.
Tre dyrbara målningar ärvdes av hans dotter, Hilde Schramm (bedyrade efter hans död sin stora, aldrig sviktande kärlek till fadern). Hon sålde dem, använde pengarna för att starta stiftelsen Zurückgeben: Stiftung zur Förderung jüdischer Frauen in Kunst & Wissenschaft.
Pjäsen Albert Speer på Stadsteatern i Göteborg såg jag två gånger i TV-uppsättningen (2001). Så infernaliskt bra om denna egendomliga karaktär. Med Philip Zandén fullkomligt lysande som Speer. Henric Holmberg lika lysande som Hitler. Nästan i klass med Bruno Ganz i filmen Undergången (2004).
Den finns fortfarande att se på Öppet arkiv, SVT-Play. Missa den inte!
Till och med till mördaren Juha Valjkkala vallfärdade pilska gråterskor. Så varför inte till Albert Speer.
Bengt Pohjanen som är en stor kännare av terror och koncentrationsläger (läs hans Helvetets bakre vägg) sa en gång: ”Nej, hon den där Gitta Sereny och hennes bok om Speer kommer jag inte igenom. Det är något fel med den. Därför säljer jag ut den här på bokbordet för 10 kronor.”
Det ”ryktas” än idag, att Hitler smugglades ut från Tyskland i all hemlighet och slutligen hamnade i Hollywood, för att spela rollen som en mycket ”porträttlik Hitler”, i filmer som handlade 2:a världskriget – till publikens förtjusning!
Nåja, varje liknelse Holmberg / Ganz är omöjlig.
Tack för tipset Lasse E! Trodde jag hade järnkoll på SVT-Play och dess utbud. Kommer ihåg Yrsa Stenius som skribent på Aftonbladet där hon skrev om SPEER ett antal gånger. Har sparat tidningsurklipp och återkommer om jag hittar något intressant.
Här kommer en brittisk produktion om A. Speers liv.
A dramatization of the life of Albert Speer (Rutger Hauer),
Adolf Hitler’s (Sir Derek Jacobi’s) young architect and
one-time confidant, and his meteoric rise into the Nazi hierarchy.
This movie is based on Speer’s autobiography of the same name.
https://ok.ru/video/3742811949774
Regi: Marvin J. Chomsky ( kusin till Noam Chomsky)
Tal: engelska
Text:——
”Undergången” som nämns ovan är skriven av Joachim Fest
som också skrivit ”Albert Speer : en biografi / Joachim Fest” ;
översättning: Per Lennart Månsson ; förord: Jan Mosander.
Enligt LIBRIS finns boken på 25 bibliotek med den
reservationen att alla bibliotek inte är med i Libris.
Kolla med ”ditt” Folkbibliotek.
För den som behärskar tyska finns den här:
https://archive.org/details/speereinebiograp0000fest/mode/2up
Denna böjelse för grovt kriminella har faktiskt ett namn, ”hybristofili”.
Det slår mig också att Beatles har en låt på detta tema. Maxwell Silver Hammer handlar om en läskig seriemördare. När han ska dömas ropar Rose och Valerie att Maxwell måste gå fri. Som tur lyssnar inte domstolen på detta trams.
”Rose and Valerie screaming from the gallery
Maxwell must go free”
Här, en utmärkt version av den gamla Beatles-låten.
Men Stålhammer och Zandén kanske?
Nej, lojal ända in i det sista mot führern var han inte. När Hitler till slut insåg att kriget
var förlorat beordrade han den brända jordens taktik, ingen infrastruktur skulle överlämnas oskadd till de allierade. Bakom Hitlers rygg motarbetade dock Speer denna order. Enligt historikerna tänkte den sluge Speer på sin framtid. När den dagen kom skulle han i segrarmakternas ögon framstå som en bättre person än han egentligen var. För att hans avsikter skulle bli kända för eftervärlden var det dock nödvändigt att skriva en promemoria som skulle överlämnas till Hitler.
Speer agerade så att han inte var närvarande då promemorian överlämnades för han visste hur reaktionen skulle bli. Mycket riktigt betraktade Hitler detta som förräderi och ett stort svek.
Om detta kan man se och höra i den sevärda dramaserien ”Nazismens uppgång och fall” som visas på SVT-Play.
Speer undkom repet tack vare sin fenomenala duperingsförmåga. Att han skulle varit ovetande om Förintelsen i betydelsen folkmordet på judar faller på sin orimlighet. Det var han som sedan han efterträtt den förolyckade Fritz Todt var ansvarig för deportationen av Berlins judar.
Hans försvar under rättegången i Nürnberg handlade f ö inte om det. Den förkättrade David Irving skriver rätt intressant om hur Speer lade upp taktiken. Som att han lät förstå att han stött attentatet mot Hitler men att han inte nu ville överdriva sin roll. Det var det som utlöste Görings förakt.
Leif Str!
Tur? Den stackars domaren blev ju också ihjälslagen då han inte tillräckligt snabbt reagerade på ”the noice from behind”. Men tusicken vilken fin version av låten, och Lasse E ger oss som alltid läsvärda texter och intressanta uppslag.
Förvisso en besynnerlig person. Jag har sett intervjuerna med honom och ger ju ett mycket sympatiskt och förtroendeingivande intryck. En sådan man kunde bjuda hem och sitta över en öl och diskutera. Men med så mycket i bagaget. En sak var att hans underordnade Zauckel dömdes till döden för slavarbetskraften.
Taktiken var att erkänna synderna och uppriktigt tillstå ånger. Man gjorde misstaget under rättegången att de åtalade fick äta lunch tillsammans och då passade Göring på att predika att ingen skulle erkänna och ingen skulle ångra något. Så Speer var utanför redan då. Men nära var det, av de fyr domarna ville USA och Sovjet döma det strängaste straffet men USA ändrade sig. Särskilt efter Speers bortgång har många dokument hittats, t ex hans egen brevväxling, som väl visar att han visste mycket mer än vad han erkände. Hans arkitektbyrå t ex hade ritat Auschwist-Birkenau och hans folk hade varit där en dag när över 1000 fångar likviderades. Men själv sa han att det enda han hört var ett rykte om att det skulle finnas ett hemskt läger i Polen. Men slavarbetskraften och deras vidriga förhållanden måste han ju rimligtvis känt till.
Det brukar ju dock sägas att tack vare att han överlevde så fick vi en inblick i hur den inre nazikretsen fungerade. Men 20 år i Spandau helt utfryst av medfångarna är ju också en tid, för att inte bli heltokig så bokförde han de dagliga promenaderna och räknade ut hur långt han gått i fantasin på en karta, lånade böcker från Berlins bibliotek om de länder han gick igenom och hade hunnit till Mexico när han släpptes kl 24 på sista dagen. Inte en minuts förkortning.
Så kan man ju undra om slavarbete verkligen var bästa sättet att organisera industrin. Såg en fransk film om ww2 där bl A en kvinna vid namn Michele nämndes, hon gjorde granater och hade som uppgift att härda metallhöljet vilket gjordes genom upphettning i en maskin. Hon kom på en metod att sänka temperaturen så en del granater blev defekta.
Ungefär 10 procent blev det och exploderade inte. Genialt eftersom det inte upptäcktes, hade alla varit defekta så hade det snabbt upptäckts men nu reducerade hon effekten på kanonerna med 10 procent, storartat från en person.
Se upp med Speer!
Speers ”flytande” karaktär har lockat till olika tolkningar av hans agerande i nazitoppen. Uttolkare har kommit nära hur han själv ville att det skulle uppfattas, hans version av vad som skedde under de mörka åren och rollen han spelade. Med tvetydigheten inbakad.
Han ville att det skulle förstås som att han ”egentligen” var emot det ödesdigra fälttåget österut 1941, ”egentligen” sympatiserade med Hitlers motståndare o s v.
”Egentligen” var han, fullblodskarriäristen, den ”snälla” nazisten. En skicklig ”personal branding” skulle en företagsekonom av idag kunna säga.
Det som står klart och obestridligt vad gäller Speers gärningar, bortom hur han ville hur det skulle uppfattas och vilka motiv som kunde ligga bakom: det anger jag i min text.
Lojaliteten mot ”fadern” bestod in i det sista, den låg på ett djupare plan. Den förtogs inte av ordervägran när Tysklands öde var beseglat.
Den imponerande teaterversionen av Speer i Göteborg överensstämmer i stort med min bild av Speer. Jag tycker att Zandén lyckades framställa honom på ett trovärdigt sätt. Med alla hans sidor. Motsägelsefull var han. Självinsikt? Nja.
Läs gärna böckerna Speer skrev, dagboken från de tjugo åren i Spandau och hans skildring av Tredje riket inifrån.
Men, som sagt, se upp med Speer! Hans ”sanningslidelse”. Hitlers favorit var, för att uttrycka det enkelt, en listig fan.
Jan-Peter S!
Du har rätt. För domaren gick det inte så bra. Men det jag menade var att domstolen fattade ett korrekt beslut i linje med det allmänna rättsmedvetandet 🙂
Och gruppen! Jo, den är superbra. Kommer från Minnesota och North Dakota. Syskonparet heter Lindgren och har kanske rötter i Sverige.
Du hittar dem på Sunday Mornings HQ på YouTube.
De gör även eget material som denna om vad som kanske hände i Roswell.