Vyacheslav Bobrovich som undervisar i statskunskap vid Minsk State Linguistic University samtalar här med Tobias Ljungvall från Uppsala. Ljungvall talar flytande ryska och har tidigare arbetat med den så kallade Östgruppen, vars åsikter han inte längre delar.
Intressant intervju.
Jag känner igen, efter mina ganska många år i Bela Rus, resonemanget från den försiktiga oppositionen. Den ville ”tina upp” presidenten långsamt, skapa demokratiska ”korridorer” (minns jag man kallade dem). Man gjorde ingen stor sak (som man gjorde i Sverige) av vilket språk som talades; ryska, vitryska. Jag hörde både språken användas, utan affekt.
Jag minns hur man precis som Bobrovich argumenterade för att inte genomföra en våldsam revolution – ”som i Ukraina”, sa man redan då, för 20 år sedan, ”se hur det går”.
Jag minns även att de hade en nidbild av ”väst”. Det var en kulturchock när vår projektgrupp besökte exempelvis en småstad som Piteå och såg att den svenska arbetarklassen bodde fint, i villor med lyxiga trädgårdar, och sommarstugor, och bil.
Alltså intet nytt under solen i Minsk. Men möjligen har han ändå rätt den gode Bobrovich. Jo, jag uppfattade hans typ (jag arbetade med många av hans sort) som godhjärtade; bildade och sugna på kompromisser, men inte våldsam revolution. De var beredda att leva i mellanrummet mellan öst och väst. Ja, någon ska göra det å.
Troligen skulle en våldsam revolution (som ett tag understöddes av den svenska t f ambassadören i Minsk!) i Bela Rus omedelbart tas om hand av Nato. Och Nato har idag tillräckligt med makt i denna region, tycker jag.
Leif Str!
Jag gissar att du och jag är de enda på lindelof.nu med omfattande erfarenhet av resor till Vitryssland (Belarus). Jag vet inget om din erfarenhet, men mina besök lämnade mig alltid med en slags märklig, melankolisk känsla, en känsla som jag inte känner igen från något annat land jag besökt. Inte från länderna intill (Polen, Ukraina, Ryssland, Litauen, Finland, Estland, Lettland), men heller inte från länderna i Asien (Kina, Indien, Japan, Sydkorea, Taiwan) eller Australien.
Naturligtvis inte USA eller Kanada, men inte heller Sydafrika eller Argentina. Det är med stor sorg jag konstaterar att jag antagligen aldrig kommer att besöka Vitryssland igen.
Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!Avbryt svar
Intressant intervju.
Jag känner igen, efter mina ganska många år i Bela Rus, resonemanget från den försiktiga oppositionen. Den ville ”tina upp” presidenten långsamt, skapa demokratiska ”korridorer” (minns jag man kallade dem). Man gjorde ingen stor sak (som man gjorde i Sverige) av vilket språk som talades; ryska, vitryska. Jag hörde både språken användas, utan affekt.
Jag minns hur man precis som Bobrovich argumenterade för att inte genomföra en våldsam revolution – ”som i Ukraina”, sa man redan då, för 20 år sedan, ”se hur det går”.
Jag minns även att de hade en nidbild av ”väst”. Det var en kulturchock när vår projektgrupp besökte exempelvis en småstad som Piteå och såg att den svenska arbetarklassen bodde fint, i villor med lyxiga trädgårdar, och sommarstugor, och bil.
Alltså intet nytt under solen i Minsk. Men möjligen har han ändå rätt den gode Bobrovich. Jo, jag uppfattade hans typ (jag arbetade med många av hans sort) som godhjärtade; bildade och sugna på kompromisser, men inte våldsam revolution. De var beredda att leva i mellanrummet mellan öst och väst. Ja, någon ska göra det å.
Troligen skulle en våldsam revolution (som ett tag understöddes av den svenska t f ambassadören i Minsk!) i Bela Rus omedelbart tas om hand av Nato. Och Nato har idag tillräckligt med makt i denna region, tycker jag.
Leif Str!
Jag gissar att du och jag är de enda på lindelof.nu med omfattande erfarenhet av resor till Vitryssland (Belarus). Jag vet inget om din erfarenhet, men mina besök lämnade mig alltid med en slags märklig, melankolisk känsla, en känsla som jag inte känner igen från något annat land jag besökt. Inte från länderna intill (Polen, Ukraina, Ryssland, Litauen, Finland, Estland, Lettland), men heller inte från länderna i Asien (Kina, Indien, Japan, Sydkorea, Taiwan) eller Australien.
Naturligtvis inte USA eller Kanada, men inte heller Sydafrika eller Argentina. Det är med stor sorg jag konstaterar att jag antagligen aldrig kommer att besöka Vitryssland igen.