100 år

---

Jag var nog bara åtta – nio år när Stig Dagerman kom in mitt liv. Så här var det.

Vi bodde i den norduppländska köpingen Tierp. Genom samhället flöt en å som hette Tämnarån och där var det bad och skoj under sommarlov som aldrig verkade ta slut. Mitt i detta å-paradis kom dessutom en extra bonus, dagen då det var dags för utflykten till havet. En gång i tiden hade ju hela Tierp varit hav men nu hade det dragit sig tillbaka och låg långt ifrån köpingen.

Vi packade in oss i vår Volvo PV, vi var på väg till havet.

Och långt var det. Men till slut närmade vi oss Dalälven där vi skulle ta av till höger, följa älvens sista färd mot havet för där vid mynningen hade älven skapat de fantastiska sanddynerna: Rullsand, Långsand, Brämsand.

Precis innan vi skulle ta av åt höger mot de härliga sandstränderna, saktade pappa in bilen, pekade mot vänster och sa: ”Där bodde Stig Dagerman, författaren. Han är död nu. Han gasade ihjäl sig i sitt garage. Där bodde Stig Dagerman”, sa pappa.

Resan till hav och bad fick sig en liten törn. På vägen mot havet och njutningen fanns också döden. Liksom fullt synlig från riksvägen om man tittade åt vänster i stället för åt höger, för där hade Stig Dagerman bott, innan han gasade ihjäl sig i ett garage i Enebyberg.

Så kom Stig Dagerman in i mitt liv. Jag tänkte mycket på honom och när vi en dag i folkskolan fick se filmen ”Att döda ett barn” och jag förstod att det var Stig Dagerman som skrivit själva berättelsen tänkte jag ännu lite till på honom, han som en gång hade bott i ett hus som var synligt från Rikstretton.

Och idag fyller Stig Dagerman 100 år. Av dessa hundra år har han varit död i sextionio. Jag vill hylla hans korta liv och stora författarskap genom en närläsning av en av hans böcker, Tysk höst.

Tyskland 1946

Det var inte lätt att komma sig ner till kontinenten ens när kriget var slut. Tyskland var ju ockuperat av segrarmakterna och vad som pågick var delvis dolt. Men Stig Dagerman fick chansen att för tidningen Expressens räkning åka till Tyskland och skriva ett reportage. Det publicerades i tidningen, och kom 1947 även ut som bok med titeln Tysk höst.

Stig är bara 23 år gammal. Han är egentligen ingen journalist men han har precis gjort succé med sin debutroman Ormen. Alla vet vem den unge och vackre Stig Dagerman är. Och Tysk höst blir också den en framgång. Alla håller inte med Stig i hans politiska kommentarer, men recensenterna är mycket imponerande över den unge författarens fantastiska språk. Han verkar ha uppfunnit en ny genre, den journalistiska prosan.

Det är den prosan jag är nyfiken på och jag kommer att återge ett antal kortare och längre meningar för att få syn på Stig Dagermans språk.

Vi börjar från början.

Det är höst

”Hösten 1946 föll de tyska höstlöven för tredje gången efter det berömda Churchilltalet om en stundande lövfällning. Det var en trist höst med regn och kyla, hungerkriser i Ruhr och hunger utan kriser i resten av det gamla Tredje riket.”

Så inleds Tysk höst. Läsaren anar redan här en kritik över att allt går långsamt, att det besegrade tyska folket får svälja den bittra kalken både en och två gånger. Det är ju redan tredje gången som höstlöven faller, skriver han. Det berömda talet handlar om Churchills löfte att invasionen är på gång, att freden ligger i tangentens riktning. Men det tar tid. Och Dagerman är kritisk. Och det är denna hans kritik som skaver för recensenterna i Sverige: Tyskarna måste ju sona sina brott, och det måste få svida.

Dagerman är förstås inte oklar i skuldfrågan. Han skriver ”Om de förflutnas grymheter, utövade av tyskar i och utanför Tyskland, kan givetvis inte råda mer än en mening”. För om grymhet kan det inte råda ”mer än en mening.”

Den 23-årige Dagerman öppnar redan på de inledande sidorna upp för de stora frågorna; om grymheten, skulden, lydnaden, trösten, försoningen. Han är inte naiv. Han vill fördjupa.

Översvämningar

Han skriver om den viktiga inrikespolitiska händelsen som utgörs av de aldrig ”sinande flyktingströmmar” som översvämmar det tyska låglandet. Men eftersom Dagerman som är en man av det enkla folket har han också nära till livets materiella sida. I nästa mening lägger han därför till:

”En annan inrikespolitisk händelse av ungefär samma betydelse var regnet som stod två fot djup i Ruhrområdets bebodda källare.”

Han ger också de människor som bor i dessa förhållanden ett särskilt namn, ”källartyskarna”.

Ruiner

Tyskland hösten 1946 är ett ruinlandskap. De allierade bombningarna har inte varit nådiga.

”Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget.”

Vad sägs om en sådan mening? ”Ensamstående husväggar” och fönsterhål som stirrar med vidöppna ögon.

Det är kraftfulla ord. Ibland skriver han så, men ibland använder han underdrifter, som i denna närmaste poetiska beskrivning:

”Vi går en stund på de före detta gatornas före detta trottoarer och letar efter ett före detta hus som vi aldrig hittar.”

Även människor är som ruiner.

”Dessa människor är Tysklands vackraste ruiner, men tills vidare lika obeboeliga som de sammanstörtade husmassorna mellan Hasselbrook och Landwehr.”

Avnazifieringen

I ett par kapitel tar Dagerman upp den pågående avnazifieringskampanjen. Alla tyskar måste gå igenom die Spruchkammern, avnazifieringsdomstolen. Dagerman är skeptisk. Hungern är en dålig pedagog, skriver han:

”Det ideologiska återuppbyggnadsarbetet i dagens Tyskland har sin starkaste motståndare, inte i de medvetna reaktionärerna, utan i de indifferenta massorna, som väntar med sin politiska övertygelse till efter maten.”

”till efter maten”, sug på den ironin.

Att rodna

Genom hela boken löper trådar som handlar om skuld och skam. På några korta rader talar Dagerman om ”att rodna”. Det är en subtil med viktig psykologisk iakttagelse, för rodnad har verkligen med skuld och skam att göra. Men är det möjligt att ens rodna?

I tredjeklass på Hamburgs tunnelbana sitter: ”trasiga människor, vilkas ansikten är vita som krita eller tidningspapper, ansikten som ser ut att aldrig kunna rodna, ansikten om vilka man tänker att de inte ens skulle kunna blöda om de fick ett sår.”

(Den som vill läsa mer om rodnad och skuld kan läsa Dag Solstads lilla roman Genans och värdighet från 1994.)

Modet att sjunka

Per Olof Enquist återkom ofta till att människan sjunker. Du hittar det i Kapten Nemos bibliotek, där hela farkosten sjunker. Du kan även hitta det i morbror Arons hädanfärd i isvaken, och förstås i självbiografin Ett annat liv, där författaren själv sjunker och sjunker ned i alkoholism och depression.

Jag undrar om Enquist lånade ”modet att sjunka” av Dagerman.

I Tysk höst möter vi till exempel den polska lärarinnan som säljer sig för att få mat för dagen. Hon förklarar för journalisten Dagerman från Sverige:

”Om man vill leva måste man vänja sig vid allt.”

Dagerman ser en ljuspunkt i denna typ av uttalanden, för de är:

”ljuspunkter i ett stort mörker, eftersom de har modet att sjunka.”

Utbombade pojkar

Men det är inte alltid han hittar ljuspunkterna. Ibland när han ser barnen (han har helt nyligen blivit far till René) blir han förtvivlad:

”Visar man dem en bilderbok börjar de ofelbart rådslå om hur de bäst ska slå ihjäl figurerna eller djuren i den. Två gånger utbombade småpojkar, som inte lärt sig tala rent ännu, uttalar ordet ’totschlagen’ med kuslig precision.”

Låter det bekant? Hör vi inte alltför ofta hur småpojkar i Sverige idag kan skrika åt sin lärare eller andra vuxna: Jag ska knulla din mamma, med ”kuslig precision”.

Geschäft

Dagerman beskriver hur en helt sjuk svartabörshandel florerar. Astrologer kan för tjugo mark lova att hitta försvunna barn och makar. Vid domstolen (die Spruchkammern) kan den som står vid skranket betala en jude för ett välvilligt vittnesmål. ”Det kostar ett par hundra mark.”

Allt går att sälja!

Det snöar

Allt går att sälja och det är höst. Det är tysk höst. ”Det snöar över ruinerna och de smutsiga tegelhögarna och flickorna på Reeperbahn som är svultna på mat men inte på kärlek. Det snöar över de lata kanalerna där sjunkna pråmar ligger och vilar under ett tak av fet olja.”

Den sista meningen: ”Det snöar över de lata kanalerna där sjunkna pråmar ligger och vilar under ett tak av fet olja.” är naturligtvis rent tranströmersk (men så gick det ju också båda två på samma läroverk, Södra Latin).

Även bokens sista mening kunde vara skriven av Tomas Tranströmer:

”Vi flyger ut över havet och tar farväl av det höstliga, bottenfrusna Tyskland på detta rullande marmorgolv av moln och måne.”

Det kunde ha varit den blivande nobelpristagaren Tranströmer som hade skrivit en sådan rad. Men det är Stig Halvard Jansson, som tog sig namnet Dagerman, som är 23 år och växte upp med sin farfar och farmor i ett hus vid Dalälven som gick att se om man tittade åt vänster i stället för åt höger.

Han har sju år kvar att leva.

Älvkarleby kommun har sammanställt en fin broschyr med informativ text och unika bilder över Stig Dagermans liv och gärning. Mycket läsvärd.