Resterna av 60-talet ännu stående. (Siviakvarteret i centrala Uppsala är nu rivet. Bostäder och småaffärer får lämna plats för ett framtida Hotellkomplex. Foto: K Lindelöf)
Beppe Wolgers skrev texten till visan Det gåtfulla folket, musik Olle Adolphson. När jag tänker svenskar, tänker jag det i politisk mening frånvarande folket. Allt verkar kunna ske utan något som helst folkligt motstånd. Det välfungerande ATP-systemet raserade makthavarna över en natt.
Ersatte det med ett uselt system som förnedrande nog skapat fattigpensionärer (jag avskyr ordet). Många bland dem kvinnor som arbetat och gjort rätt för sig hela livet. Men inte har det demonstrerats utanför riksdagshuset.
Jag känner stor uppgivenhet när jag tänker på denna politiska frånvaro. Som inte är total, det existerar ju faktiskt motståndsfickor. Det får det inte bortses ifrån. Mot nedläggningen av akuten i Lisch demonstrerade många Lidköpingsbor.
Men det är, och det säger jag utan att vara nedlåtande, ett lokalt motstånd. Som inte, efter vad jag kan förstå, har några spridningseffekter. (I färskt minne har jag stora gruvstrejken på LKAB som höll på att bli en tändande gnista till LO:s förskräckelse, LO och S togs på sängen.) Rätta mig gärna om jag har fel.
Just nu några veckor på dansk mark känner vi oss som ett slags u-landssvenskar. De fattiga kusinerna från det förskingrade landet österut. Men det är klart. Det är ingen naturlag som gör oss till u-landssvenskar – eller att motståndet uteblir. Det är vi själva. Vi tar inget politiskt ansvar.
Lydnaden och undfallenheten är, för att travestera Jan Myrdal, onödig. Vi är själva dess orsak.
SD växer, trots att partiet fortfarande bespottas av etablissemanget. Det sker i spåren av den socialdemokrati som förlorat sin själ. Jo, jag hävdar att det fanns en sådan. Men som jag också skrivit många gånger: mammas socialdemokrati är död. Den socialdemokrati som var något att räkna med.
Liksom många andra söker jag mig till alternativmedier när MSM döljer verkligheten. I vårt land förmedlas medialt till oss två verkligheter: en officiell och så den faktiska. Den förra bilden mörkar, den andra tydliggör. Ur demokratisynvinkel är detta allvarligt. Påminner mig om stater som DDR. Stater som inifrån spricker. Landet är kluvet, desintegrerat efter en migrationspolitik som varit fullkomligt förödande. När Jimmie Åkesson i riksdagen häromdagen fyrade av en rejäl salva om detta mot Magdalena Andersson blev hennes replik efter en konstpaus: ”Jag är mållös.”
En talande tystnad från ordföranden för landets största parti. Nå, inte endast talande, i mina öron direkt olycksbådande. Bortsett från Anderssons inkompetens som gång på gång visats.
Ty, var förs det nödvändiga politiska samtalet om våra gemensamma angelägenheter och sociala problem? I ett för nationen mycket allvarligt läge.
Igår var det stort firande av Carl XVI Gustafs 50 år på tronen. Man visade då den famösa filmsekvensen från 15 september 1973 när kronprinsen (snart blivande kungen) kliver av flyget (på Bromma?) och möts av Palme och Sträng. Palme släpper icke greppet om kronprinsens hand. Han håller den kvar, alldeles för länge. Men han vet att varje sekund av handskakning ger välkomna röster under dagens val till riksdagen. För ingen ska inbilla mig att de klassiska republikanerna (Sträng och Palme) ömmar för den unge monarken. Nej, man ömmar för väljarröster.
Så uppfattar jag även dagens socialdemokrati. Den håller hårt i de händer som föder dem (röstar på dem). Förr var det arbetarröster idag är det andra röster.
Lasse E!
När jag såg rubriken på din artikel så tänkte jag på Martin Andersen-Nexö och hans bok De tomma platsernas passagerare, en solidarisk skildring av dom som inte hade råd att åka tåg.
Visst måste den som är i opposition stå upp för sitt parti – oavsett om det är höger eller vänster – men vem som för tillfället styr skutan är väl egentligen oviktigt. Vi röstar ju här i Sverige på vilket parti vi vill ska få majoritet och styra landet, inte på någon enskild person. Över tid har det funnits personer – t ex Olof Palme – som om han varit ung och aktiv i dag kunnat stå upp och ta striden mot SD och Jimmie Åkesson. OP hade ju i alla fall talets gåva. Men jag vet att det fanns de som inte gillade honom, men man tar vad man har. Eller hur? Kanske att Anna Lindh kunnat bära fanan – men hon fick aldrig chansen. Andra som försökt, Mona Sahlin t ex blev för sugen på godis och nallade en Toblerone i stället för att vandra vidare i maktens korridorer. Håkan Juholt då? Han försvann ut ur bilden rätt snabbt. Alla partier har sina syndabockar.
Gamla ATP-systemet var inte särskilt välfungerande och hade ekonomiskt ramlat ihop om man inte reformerat det. Det var också rätt orättvist i sin fördelning. Det räckte att jobba i 30 år för att få full ATP och de 15 bästa åren avgjorde vad man fick i pension. Innebärandes att den som t ex fick en chefspost med hög lön några år fick mycket mer i pension än en knegare som jobbat på med en jämn inkomst i kanske 50 år och betalat in så mycket mer i avgifter.
För de med låg pension finns ju garantipension som jämnar ut upp till ca 10.600 kr i månaden (före skatt) och ovanpå kan man få bostadsbidrag som kan täcka hela bostadskostnaden (om den inte är särskilt stor eller ovanligt dyr).
På cirka 7.000 efter skatt ska man väl kunna klara vardagen rätt hyggligt. Min mor hade låg pension men lyckades få tillvaron att gå ihop och lämnade rentav ett arv efter sig. Lite bekymmer kan det ju bli om man tar ut pensionen tidigt eller om man har t ex stora skulder med räntor.
Men det beror ju också på vad man har för anspråk på livet, såg en intervju med en kvinna som beklagade den låga pensionen. Hon hade med stor möda sparat ihop till ett sommarhus som hon ville behålla och för att komma till det behövde hon en liten skruttbil. Men om man nu inte betalat in så mycket pensionsavgifter så…?
Lennart P!
Jo, jag vet hur tongångarna gick när ett nytt pensionssystem skulle införas. Att ATP-systemet skulle braka om man inte reformerade det. Beroende på att vi, ”köttberget” som Nuder föraktfullt sa, växer. Vi ”gamlingar” belastar systemet, det håller inte i längden. Bäst vore återinföra ättestupan. Man ”glömmer” två saker: 1. Pension är uppskjuten inkomst. Under alla år har vi som varit yrkesverksamma avstått en stor del av vår inkomst för att sedan så småningom ta ut den i pension. Det är sålunda ”våra” pengar. 2. Ekonomisk tillväxt är den viktigaste faktorn i sammanhanget. Man ska inte stirra sig blind på åldersfördelningen, tro att vi riskerar ha ”för många” gamla – tvärtom är det en tillgång för samhället och ett tecken på något gott.
Låt mig tillägga en sak: att det numera talas om ”fattigpensionärer”, syftande på människor som arbetat hela livet, men ändå har en så låg pension att de har svårt att få mat på bordet, det säger allt om det nya pensionssystem som Persson och hans gelikar, med sikte på börsen och aktiemarknaden som samhället allena styrande, införde. Jag förstår inte varför det inte blev en folklig resning. Kanske fattade man inte vad det nya systemet medförde för konsekvenser. T o m samme Persson undslapp sig att folk skulle bli rasande när de upptäckte dessa.
Nå, han kan sova lugnt. Tillsammans med de andra makthavarna. Vi fann oss, drog åt svångremmen och teg. För sådan är svensken.
ATP-systemet var en av socialdemokratins stora reformer. Med de stöttande buffertfonderna, AP-fonderna, kunde svensk infrastruktur byggas upp. Miljonprogrammet, skolor, sjukhus mm. Samma (?) socialdemokrati deltog sommaren 1994 i begravningsbeslutet av ATP, alldeles före riksdagsvalet samma år – för att saken inte skulle kunna diskuteras, i det årets valrörelse.
De första ATP-utbetalningarna kom 1962. ATP var ett system baktalat ända från begynnelsen – av stora finansiella intressenter, som i stort sett inte tjänade en slant på dess konstruktion. Jämför med tystnaden kring det system som kom i stället, det nuvarande offentliga pensionssystemet, med oerhörda läckage – ett, som det nu visat sig, komplicerat grundpensionssystem. Som idag ger väldigt lite pension till väldigt många.
Och ändå är det mycket lite offentligt surr kring detta.
”ATP höll inte”, ”köttberget” o s v var alltså bara struntprat. Däremot behövde ATP – som alla samhälleliga system – anpassas till den ekonomiska utvecklingen, på det här området härskar inte fysikens konstans. Ur den synpunkten missköttes ATP, inte minst av socialdemokraterna själva. Systemet skulle enligt grundbeslutet utvärderas vart tredje år – för man skulle se vad som kunde behöva modifieras. Men det skedde inte på sätt som hade förutsatts.
År 1984 tillsattes dock en stor pensionsberedning – för genomgång av det offentliga pensionssystemet. År 1990 presenterade ett gediget betänkande – men utan att komma med något förslag till modifieringar. I ett remissyttrande över betänkandet ”En strategi för ATP-systemets framtid” pekade sedan riksförsäkringsverket (RFV) under sin dåvarande GD, KG Scherman, på vad som borde göras – för ett fortsatt fungerande fördelningssystem. Men då skrek TCO i högan sky om att RFV:s förslag skulle vara orättvis mot kvinnorna. Tala om nyttiga idioter, för i fortsättningen blev facket helt utestängt från alla diskussioner om det offentliga pensionssystemet. Socialdemokratin vågade inte göra något offensivt. Och där står vi nu med dagens havererade offentliga pensionssystem!
KG Scherman hade varit statssekreterare i en Fälldin-regering. Kanske det var haken? Men faktum är att en borgare med detta hade lagt förslag för räddning av ATP-systemet, precis som dess ursprungliga konstruktion kom från en borgare, förre överdirektören för dåvarande försäkringsinspektionen, doktorn i matematik OA Åkesson, en av Sveriges förnämsta försäkringsmän genom tiderna.
Pension för hela befolkningen handlar ur makroekonomisk synpunkt i huvudsak om konsumtion – eller med andra ord om en produktion, tillräckligt stor att kunna omfördela även till dem som inte längre deltar i produktionen. Därav är fördelningssystem de enda rimliga för offentliga pensionssystem. Fonderade system fungerar inte. Pensionsåtagandet för sådana är mycket större än alla finansiella placeringsmöjligheter!
Förra sommaren pekade jag på AB Debatt på hur dagens pensionärer blåsts på minst 50 miljarder kronor årligen av det nuvarande pensionssystemet!
Den politiskt ytterst ansvarige för det nuvarande pensionssystemet, socialförsäkringsministern Bo Könberg bekräftade detta, indirekt. Se länkar i nämnda artikel. Helt sensationellt! Så lägrade sig tystnaden över landet.