Alla Sverigedemokrater är inte näthatare, men alla näthatare är Sverigedemokrater.
Ungefär så skrev Jan Guillou i Aftonbladet den 10 februari. Det första ledet i denna utsaga är väl närmast en truism, medan det andra troligen är en avsiktlig överdrift. Alla människor definierar sig inte i partipolitiska termer. Klart är väl ändå att sverigedemokraterna och dem närstående åsiktsriktningar är överrepresenterade och mer än så i näthatarbranschen. Det betyder, som Jan G också konstaterar, att nättrollen förhåller sig till SD på samma sätt som SA-pöbeln en gång i tiden förhöll sig till den organiserade nazismen i kanslerns tusenårsrike. Nätvåldet har ersatt dåtidens gatuvåld; såtillvida har utvecklingen gått framåt (eller kanske snarare bakåt).
Min egen erfarenhet av näthat är rätt obetydlig och mina kunskaper i ämnet ganska så ringa. Hotad till livet har jag blivit en enda gång. Men det berodde mer på mitt allmänt förargelseväckande utseende än på att jag skrivit något förgripligt, varför jag har viss (dock inte full) förståelse för att hotet utdelades. Vidare fick jag under drygt ett år ca 30 e-mejl av en källkritisk läsare efter att jag i VF påstått att attackerna mot WTC och Pentagon den 11 september (2001) var exempel på terrordåd. Min kritiker hävdade bestämt att Bushadministrationen själv hade iscensatt angreppen, men hatisk var den nitiske mejlmannen på intet vis – bara plågad av att jag inte värderade hans sanningar tillräckligt högt.
Nu hör det förstås till saken att jag inte är kvinna. Som bekant är det främst kvinnor som utsätts för näthat, och kvinnor är dessutom mer benägna än män att hata sig själva. Åtminstone inbillar jag mig att så är fallet.
Någon systematisk läsare av dagstidningarnas kommentarfält är jag inte heller. Det lilla jag tagit del av har alltid fått mig att bokstavligen, likt kungen, vända blad – eftersom det varit enfaldigt, felstavat, irrelevant, vulgärt och i bästa fall medvetet förvrängt. Argument biter dessvärre inte på troll, i vart fall inte så länge de uppträder som just troll. Webbplatser som den av Kent Ekeroth stödda (men numera avvecklade) ”politiskt inkorrekt” eller den likaledes Ekeroth-stödda ”avpixlat” besöker jag aldrig. Jag vill ju inte att den tro jag alltjämt har på släktet homo sapiens skall gå fullständigt förlorad.
”Vi älskar FBK, vi älskar FBK, vi älskar FBK – vi hatar Brynäs, vi hatar Brynäs, vi hatar Brynäs!”
På det sättet har det nu skränats i åratal på läktarplatserna i Idrotts-Sverige, inte minst när kaffelagen Färjestad och Brynäs spelar mot varandra i Löfbergs Lila Arena här i Karlstad. Att bortalagen skall trakasseras är idag regel snarare än undantag, och de ordinarie hatramsorna får ibland lämna plats för verbala utfall av långt allvarligare slag. Näthatet och läktarhatet är förvisso inga tvillingar eller ens syskon, men de är nog kusiner eller åtminstone sysslingar eller bryllingar. Troll som troll.
Efter att ha konsulterat Frank Sjöman har jag fått veta att s. k högriskmatcher i fotbollsallsvenskan – typ Malmö FF – Helsingborg eller AIK – Djurgården – numera kräver en totalinsats av närmare 300 poliser, 60 polisbilar, tolv hästar, sex hundar och en helikopter. Normalt sett, dvs. om fotboll handlade uteslutande om fotboll precis som en teaterföreställning enbart handlar om teater, så skulle det – fortfarande enligt Sjöman – vara fullt tillräckligt att konstapel Björk och några av hans gelikar, t ex Kalle Blomkvist, Anders och Eva-Lotta, svarade för ordningen på, vid och kring matcharenan. Men så är det inte längre, vare sig i Sverige eller i övriga Europa. Fotboll handlar dessvärre om så mycket annat än bara fotboll. Bengaliska eldar, bomber och allehanda smällare påstås höra till rekvisitan. De som tycker så är hardcorefansen och supporterfirmorna, med andra ord vår tids SA-aktivister. För dem kröks rygg. Ja, ”fansen” sätter agendan, bestämmer dagordningen och har problemformuleringsprivilegiet
Långt bättre vore att på allvar konfrontera orosstiftarna och klargöra att bengalisk pyroteknik, smällkarameller, hatramsor och det eviga mässandet av infantila haranger från första till sista matchminuten – ”å vi e AIK … å alla hatar oss … vad f-n gör det?” – helt och hållet saknar fotbollsanknytning. Klubbledningarna bör gå på offensiven, spelarna ta sitt ansvar (t ex upphöra med att salutera tillresta supporterklungor efter slutsignalen), och vi andra höja rösten. ”Ut med trollen!” borde vara ett lika rimligt som unisont stridsrop, när bengalerna tänds. Eller som den tyskspråkige säger: ”Ultras – aus!”
Sant är förvisso att både näthatare och läktarhatare ofta är arbetslösa och allmänt vilsekomna män, som klämts hårt mellan sköldarna och betraktar sig själva som ´losers´ i det samhälleliga racet. Det är självklart dystert men legitimerar för den skull inte vilket svinaktigt uppträdande som helst. Inte heller kan man ta lagen i egna händer bara för att man kommer från Rosengård och är född med en enastående bolltalang.
Till skillnad från idrottens hardcorefans kan trollen på nätet inte konfronteras. I deras fall tvingas man istället gå till rötterna och bekämpa sverigedemokraterna politiskt.
I förrgår (12/2) satt jag och lyssnade till ett halvtimmeslångt framträdande av Jimmie Åkesson i min ägandes TV mest av en ren tillfällighet. Jimmie Å är en grabb som idag lyser av självförtroende och är påläst, verbalt skicklig och taktiskt mycket driven. Framför allt menar han sig ha, eller tror sig ha, ett uppdrag. Sällan eller aldrig stöter man på en lika trosviss folkuppviglare som Mjällby-anhängaren Åkesson. Han är mission-oriented – i långt högre grad än vad politiker vanligtvis är.
Nu undrar ni givetvis till sist vilket datum Jimmie Å:s parti- och järnrörsbroder Kent Ekeroth är född. Inte på Alla Hjärtans Dag i varje fall – men väl den 11 september (1981). Det säger väl sig självt …
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Jan Guillou, Mats Parner, näthat, läktarhat, Jimmy Åkesson
