Den 7 oktober 2006 sköts Anna Politkovskaja ihjäl utanför sin lägenhet i Moskva.
Envist ryktades om kopplingar till Kreml och högsta maktens boningar. Den av Anna avskydde Vladimir Putin. Utan att skräda orden uttalade hon sitt förakt för den forne KGB-officeren.
I Oliver Stones omdiskuterade dokumentär The Putin Interviews (2017) framtonade han närmast som en smått charmerande mysgubbe. Rena propagandan för despoten i Kreml.
Anna Politkovskaja var en nagel i ögat på mannen som i sin omnipotens leker tsar. Hon var fullkomligt orädd. Avslöjade det smutsiga kriget i Tjetjenien. Trasade med sina ord sönder offentlig lögn, skar med dem genom propagandans dimridåer.
Hon var inte naiv, medveten om att hon inte bedrev sitt kritiska undersökande ostraffat. Hon insåg att risken var uppenbar att hon riskerade att tystas. Ändå fortsatte hon. Till synes dödsföraktande. Som om inget kunde stoppa henne.
En journalist värd namnet. Till skillnad från de ideologiproducerande ”kollegerna” på svensk botten. Systemets legitimerande aktörer. Alltid lagom kritiska. Alltid inom osynliga ramar de aldrig överskrider.
Makthavare och mediafolk i omfamningens symbios. ”Klägget” som Håkan Juholt uttryckte det.
Bokmässan i Göteborg något år efter hennes död. Jag sammanträffar som av en händelse med en man, aktiv i en rysk människorättsorganisation, som på outgrundlig väg skaffat sig tillgång till en kopia av filmen i övervakningskameran.
I filmen går Anna nedför trappan. Själva avrättandet inte med på bild. Men vissheten om att hon, utan att misstänka något, rör sig mot sin död väcker en känsla av fasa.
Enligt en domstol, långt senare, iscensattes dådet av tre tjetjenska bröder. En av dem höll i det dödande vapnet. Ingen koppling till Putin. Det luktar skenrättegång och avledande manöver.
Varje år den 7 oktober tänder jag ett ljus för Anna. Även idag. Det känns i dessa mörka tider som viktigare än någonsin.
