Några personer jag råkat få lära känna (2)

Ingrid Hoffman i vårt klassrum i Lidingö läroverk vårterminen 1955.

Kommentarfälten på lindelof.nu brukar spåra ur åt alla möjliga håll så jag skriver sällan några kommentarer. Jag tar i stället i den här texten upp lite mer kring vad min första text handlade om.

På Leif Strandbergs fråga om vad som hände med Ingrid kan jag berätta att vi gick i samma klass i Lidingö läroverk fram till studentexamen. Ingrid var duktig i skolan och utbildade sig sedan till barnmorska. Ett arbete hon verkligen trivdes med. Hon skrev en bok om de nya rön, enligt vilka hon utförde sitt arbete och den är publicerad under hennes namn som gift. Ingrid Mitchell, Den nya metoden för harmonisk förlossning, AWE Gebers 1973. Ni kan hitta den på bibliotek eller Bokbörsen.

Jag mötte henne igen under några återträffar med studentklassen och förstod att hon haft ett liv med både glädjeämnen och motgångar. Liksom det är för de flesta av oss. Sista gången jag såg henne var vid femtioårsjubileet av vår examen. Det firades år 2005 i matsalen på SPP pensionsboende vid Björnbo på Lidingö. Där hade Ingrid nu flyttat in och hon såg trött ut. Jag hann bara växla några få ord med henne innan hon tidigt försvann från festen. Hon avled några år senare och hennes dödsannons hade rubriken ”Älskade Mamma, Mormor, Syster och Moster”.

Hennes föräldrar träffade jag bara en gång. Jag hade tagit bilder från firandena av vår student och fått beställningar från mina kamrater. Jag lämnade över bilder hemma hos Ingrid och fick då möta hennes föräldrar. Så här långt efteråt kan jag bara beklaga att jag aldrig ställde några frågor om hur det kom sig att familjen fick komma med i de Vita bussarna till Sverige.

År 1972 flyttade jag till Strängnäs med min lilla firma Leine & Linde. Vi hade av kommunen fått hyra Gamla varmbadhuset under tio år. Det var byggt på 1920-talet och jag bodde i den gamla vaktmästarbostaden uppe under taket. När hyrestiden var slut stod jag utan bostad men hittade en ny i en samfällighet i Strängnäs utkant.

Min nya bostad låg som sista hus i en av de små gränderna och det visade sig att i grändens första hus bodde Göran Oredsson med sin hustru Vera. De hade flyttat in fem år tidigare, när samfälligheten var nybyggd. Jag fick höra att Göran, som var utbildad trädgårdsmästare, brukade sköta om samfällighetens buskar och träd. Jag hörde aldrig att några var irriterade över att dessa två ledande personer i Nordiska Rikspartiet bodde mitt ibland oss. De förde ett stillsamt liv och man nickade helt enkelt mot varandra när man råkade mötas. Så småningom flyttade de från vår samfällighet.

Vera Oredssons bror Folke Schimanski har jag aldrig träffat, men jag har läst och uppskattat flera av de böcker han skrivit. Han har också skrivit en intressant text Flykten till Sverige som publicerades i Populär Historia nr 5 år 2005.

Det kan tyckas egendomligt att två syskon utvecklats till så olika personligheter men åldersskillnaden på åtta år ser jag som en avgörande orsak till detta. Vera är född år 1928 och kunde år 1938 gå med i Jungmädel och år 1942 i Bund Deutscher Mädel. De båda kvinnliga motsvarigheterna till Deutsche Jungfolk och Hitlerjugend. Folke är jämnårig med mig, född år 1936, och hann aldrig vara med i vare sig Deutsche Jungfolk – för pojkar mellan 10 och 14 år – eller Hitlerjugend – för pojkar från 14 år – innan kriget var över.

Jag har tidigare här på lindelof.nu i texten ”Vän med fienden” skrivit om en liten engelsk pojke som av sin mor lämnades i en tysk familj år 1936 och där fascinerades av Hitlerkulten och gick med i Hitlerjugend. Och om hur han år 1945 tvingades att resa tillbaka hem till England. En berättelse om indoktrinering och frigörelse från denna.