Terrorn i Palestina – i skönlitterär gestaltning

Mot bakgrund av ännu ett hett krigstillstånd i det ockuperade Palestina kan vi trösta oss med att förståelse trots allt är möjlig – med hjälp av litterär gestaltning.

Vigdis Hjorth är en drygt sextioårig norsk författare, som sedan den vuxenlitterära debuten 1987 gett ut ett tjugotal romaner av vilka ett knappt tiotal översatts till svenska. Hon skriver (eller skrev i alla fall, den senaste gavs ut för över tjugo år sedan) även böcker riktade till en yngre läsekrets av vilka mer än hälften fått svensk utgivning.

Under läsning av den förtätade berättelsen om det känslomässiga spelet kring en arvstvist i Arv och miljö (2016, på svenska 2018) dyker det upp bilder från Palestina där vi kan se hur den ständigt pågående israeliska terrorn deformerar palestiniernas liv och livsuppfattning.

”I Jerusalem hade Bo sett muren och vaktposter och tungt beväpnad militärpolis och en plats där muren hade rest sig så att den skymde himlen från alla sidor kring ett mycket litet klaustrofobiskt torg som var omgärdat av taggtråd och övervakningskameror och megafoner och soldater och vakttorn, det såg ut som en ohygglig sovjetisk försvarsinstallation hämtad ur en James Bond-film från åttiotalet, sa han. Några lekande ortodoxa småpojkar sprang omkring, för man firade en högtid på detta kusliga ställe. Guiden lade ena handen på muren och sa att bakom den låg ett flyktingläger, vilka bor där, frågade Bo, så dum var han, palestinier så klart, sa guiden, de som fördrevs sextiosju. Bakom muren, en halv meter från Bo, avskurna från resten av världen, hade de bott i snart femtio år. Det hade varit obehagligt. Det hade varit obehagligare i Tel Aviv för Tel Aviv såg ut som vilken europeisk storstad som helst, alldeles ny och alldeles modern med höga skinande skyskrapor och ett stort operahus och ett stort modernt museum, Tel Aviv var igenkännligt och civiliserat och en succé, han hade känt sig trygg och hemma i Tel Aviv med fashionabla shoppingstråk och lyxrestauranger och en bred strandpromenad där vackra unga västerländskt klädda människor drack kaffe eller öl medan de glodde ut över Medelhavet, och under molnfria, särskilt klara dagar kunde de se över till Gaza, det var ohyggligt.”

Det framgår med all önskvärd tydlighet att även ockupanternas liv och livsuppfattning påverkas. Och det kommer mer.

”Före skotten i Sarajevo rådde det optimism i Europa, sa Bo, han kom från Nationalbiblioteket. För att förstå dagens krig behövde han förstå andra världskriget och för att förstå det behövde han förstå det första och tiden före det. Före skotten i Sarajevo, sa han, var de viktigaste samtalen om politik, konst och vetenskap internationella… Sigmund Freud delade inte folks förvåning över vad den europeiska människan var i stånd till. Han förstod den allmänna bestörtningen, skrev han, för även han delade tron på att de stora folkslagen hade uppnått så mycket förståelse för det som de hade gemensamt och så stor tolerans för sina inbördes olikheter att ´främmande´ och ´fientlig´ inte längre behövde smältas samman till ett begrepp, och med en sådan självbild var det inte konstigt att den kulturella världsmedborgaren blev desillusionerad i mötet med krigets realiteter; självbilden krockade med verkligheten… Därför blev han chockad och bestört över krigets fasor, men chocken och besvikelsen var inte berättigad, skrev Freud, för den västerländska människan hade inte plötsligt sjunkit så djupt, för hon hade aldrig stigit så högt som hon inbillade sig. Den västerländska människan hade förträngt att intelligensen inte är oberoende av känslolivet, och i krigssituationen, i krissituationer kom annars slumrande impulser upp till ytan. Civilisationen blev åsidosatt och folk började tro på sina egna lögner och överdrev fiendens ondska, den västerländska människan insåg inte att hon hellre lydde sina passioner än sina intressen.”

Ser ni framför er, kära läsare, den judiske bosättaren som till den svenske TV-reportern ger luft åt sina känslor och skriker ”Vi måste döda dom!”. Men de är ju två och en halv miljoner människor, invänder reportern. ”Det skiter jag i. Vi måste jämna Gaza med marken!”

Förmodligen är det bara skönlitterärt det går att gestalta denna blandning mellan känslomässig reaktion och krigets verklighet på ett sammanhängande och trovärdigt vis. Och det fortsätter.

”Enligt Freud, sa Bo, finns det ett samband mellan krigets kollektiva vansinne och en civilisation som har pressat sig till det yttersta för att tygla människans drifter, som har utvecklat en sådan förmåga hos sin befolkning för att ge avkall på driftstillfredsställelse, en civilisation som förnekar döden och dödsönskan när det gäller den andre, även den älskade, inom den enskilde… Det var det obehagliga i Tel Aviv sa han, det som förträngdes på hotell Hilton, det som hade sopats under mattan för att det var obehagligt att bli påmind om, men som naturligtvis inte upphörde att existera bara för det, det som verkade på subtila sätt, kanske starkare därför att man försökte sudda ut det, det som sipprade fram, som hittade vägen ut i samhällskroppen som ett slags förgiftning, att det förträngda under det imponerande intrycket av bildning baserad på förnekelse. Vi är inte aggressiva, sa den officiella talesmannen, vi bara försvarar oss, alla maniska försvar inrymmer något lögnaktigt, sa Bo, delar av verkligheten suddas ut för att hålla smärtsamma känslor borta, och det är krävande att upprätthålla ett sådant försvarsverk. Det är inte konstigt att de var trötta, att de såg trötta ut i Tel Aviv, sa han, det såg han när solen gick ner och folk tog av sig solglasögonen. De murar in palestinierna, sa han, det vill säga murar ut, sa han, inte bara av säkerhetsskäl, utan för att slippa se dem och känna igen sig i dem, för att inte bli påminda om sin egen förödmjukande offerhistoria och för att they cannot stand them because of what they have done and still do to them.”

Bättre kan det väl inte sägas!