Gunnar och Pentti inga kontorister

Gunnar Ekelöf, Pentti Saarikoski (Montage: K Lindelöf)

Jag försjunker i Jesper Högströms välmatade, ett minst sagt imponerande arbete nedlagt, bok om Gunnar Ekelöf: Minnet och rädslan (Weyler förlag 2023). Titeln omedelbart en smula kryptisk, men klarnar när man läser biografin.

Ekelöf brottades ständigt med sitt förflutna, gestaltningen av det. Den problematiska relationen med mamma Valborg. Och rädslan för att inte räcka till red honom. Trots begåvning av ovanliga mått. Självkritisk till allt ur sin hand, ibland på gränsen till självutplåning. 

En bok jag har svårt att lägga ifrån mig, ”gammaldags” uttryckt eftersom jag ju läser den som e-bok i mobilen. Därigenom har jag den alltid nära till hands, natt som dag.

En levnadsteckning jag säkert kommer att skriva om flera gånger. Jag tror nämligen inte att man kan bli färdig med den. Ännu mindre med bokens mångfacetterade huvudperson. 

Gunnar Ekelöf, ledamoten av Svenska Akademien, är en av mina husgudar. (Passar på att nämna att jag, fortfarande med poetdrömmar, ägnade honom en dikt i BLM i mitten på 1980-talet.) Hemmahörande på en litterär nivå där han samsas med Arthur Rimbaud, Paul Verlaine och andra franska storstjärnor.  

Edith Södergran (”jag längtar till landet som icke är”) och romantikern Erik Johan Stagnelius (”suckar, suckar äro Elementet, i vars sköte Demiurgen andas”) hörde till hans tidiga inspiratörer. Ekelöf vallfärdade till den förras Raviola i Finland. Hans beundran för henne genuin och livslång.

Intressant nog hyllade den modernistiske poeten, med fallenhet för symboler och allegorier, ”enkla” kolleger som diktade i bunden form och ägde rimmandets konst. Nils Ferlin en av dem. Norrlandspoeten Helmer Grundström: Långt nol i helvitta / langt nol i väla / drar jag mitt dragspel mot värken i själa / Sprucken är bälgen / Sprucken är själa / langt nog i helvitta / langt nol i väla.

Själv tillhör jag dem som djupt beundrar rimkonstnärerna. Son, så det sitter väl i generna, till en mor som var en fena på bordsvisor. Vanligt förekommande på den tiden, åtminstone i Sandviken. Flitigt anlitad till bröllop och femtioårskalas. Vägrade att ta betalt. ”Det gör man bara inte, Lars!”

Oförglömlig spontanrimmaren Jonas af Roslagen som en vacker dag stod inne på Odengrillen i Sandviken och plinkandes till gitarr spontant kommenterade inströmmande gäster. Tala om tappade hakor hos de öltörstande verksgubbarna. ”Vad är det där för joll?” 

Jag försöker mig själv på spontanrimmandet. Men efter att ha lyssnat mycket på den, vad spontanrim beträffar, geniale Hallstahammarsonen Thore Skogman inser jag min begränsning. Ingen klår honom. Lyssna bara på Jämtgubben eller Storfiskarvalsen! Jag ryser av beundran.

Nå, det skulle ju handla om Ekelöf. Jordelivet lämnade han blott sextioett år gammal. Spriten spelade en stor roll i detta. ”Först tar mannen supen, sedan supen mannen”, som Jan Myrdal kunde citera. Men hela tiden arbetade han, hur kack han än mådde. ”Ett ganska älskvärt vrak”, den unge Erik Lindegrens ord om Ekelöf. 

Osökt tänker jag Pentti Saarikoski, också alkoholist och tidigt bortgången, blott fyrtiosex år hann han bli. Ständigt flitig som en myra, trots det dagliga intaget och somatiska besvär. Översatte Homeros Odysséen från grekiskan till finska. Fattar inte hur han klarade det.

Life and letters talas det om inom litteraturvetenskapen. Liv och dikt går inte att separera i de båda poeternas fall. De var inga ”kontorister” som plitade mellan nio och fem. Med väl tilltagna kaffepauser inlagda. De andades genom sitt skrivande.

”Jag tror på den ensamma människan”, deklarerade Ekelöf. Outsidern som samtidigt längtade äkta gemenskap. En motsägelsefull person. Det gör honom bara ännu mer intressant. Och det är frestande att spegla sig i honom. Vårda hans skugga.