Kina, Ukraina och Gaza (Montage: K Lindelöf)
Nu råder åter fullt krig mellan Israel och det palestinska folket. Israel påstår att Hamas är de enda skyldiga till detta krig och att man har rätt att försvara sig – med alla tillgängliga medel.
Västledare och västmedier påstår att Hamas kallblodigt skjutit ihjäl israeliska kvinnor och skurit halsen av israeliska spädbarn och att Hamas är värre än IS. Israel påstår också att Hamas använder civila som mänskliga sköldar. Bilderna vi ser av Gaza i grus och aska under bolmande grå stoftmoln som skymmer solen kan man visa samtidigt, utan en fundering på om civila har någonstans att ta vägen. Rapporter kryper nu också fram om att antalet döda israeler vid Hamasattacken är överdrivna.
Israel och USA har så stor politisk och medial makt i Västvärlden att när de blånekar till synbarligen uppenbara brott tystnar medierna, anpassar sig och inga vidare undersökningar inleds. När husse ryter TYST! kryper alla in i sina hålor.
Gazakriget 2014
Förra gången det begav sig var 2014. Jag läser i Wikipedia:
”Striderna inleddes i samband med kidnappningen och mordet på tre israeliska bosättarungdomar i slutet av juni 2014. Israel svarade med en storskalig operation på Västbanken, varvid man fängslade mer än 500 och dödade minst 10 palestinier. Hamas i Gaza ökade raketbeskjutningen in i Israel och därmed inledde Israel en luftoffensiv den 8 juli 2014 mot Gazaremsan med målet att få ett slut på raketangreppen. Första dagen av Israels offensiv attackerades över 200 mål på Gazaremsan, men flygangreppen stoppade inte Hamas raketbeskjutning. Hamas fortsatte sin raketbeskjutning mot Israel och avfyrade samma dag 150 raketer. Under konflikten avfyrades 4.594 raketprojektiler av olika slag mot israeliska områden. … 17 juli lyckades enheter från Hamas infiltrera Israel via en underjordisk tunnel under Israels gräns mot Gaza, vilket gjorde tunnlarna till ett prioriterat militärt mål för Israel. En markinvasion i Gaza för att förstöra Hamas underjordiska tunnlar inleddes, då Israel avancerade tre kilometer in i Gaza med fem brigader. Israels brigader förstörde 13 tunnlar och 60 andra underjordiska stridsutrymmen. Israel drog tillbaka sina trupper 5 augusti efter att ha förstört tunnlarna.
Efter att flera förhandlingar om eldupphör misslyckats gjorde Israel riktade angrepp mot fyra ledare i Hamas väpnade gren, Hamas finanschef och förstörde flera av de största byggnaderna på Gazaremsan.
Israel och palestinierna enades 26 augusti 2014 om en permanent vapenvila i Gaza.”
Det var ett synnerligen obalanserat krig, lilla David mot stora Goliat, men David förlorade. På Wikipedia läser jag också att kriget resulterade i 71 dödade israeler och 2.131 palestinier. Alltså, för varje död israel dödades 33/34 palestinier. Israels svar var även då allt annat än proportionerligt.
Efter detta krig började många Palestinaförsvarare tvivla på den så kallade ”tvåstatslösningen”. Jag minns det väl, det var enkelt att i den upprörda stämningen tappa allt hopp om att människor av olika etnicitet, religion och kultur ska kunna leva i fred sida vid sida. En oförsonlighet med starka beskyllningar om antisemitism från Israelvännerna spred sig, som var skadlig – och som gynnade Israel med USA i ryggen. Resultatet blev att palestinierna fick ännu svårare livsbetingelser.
Men 2014 hade alltså Israel världens största och ännu ohotade militära stormakt bakom sig. Så är inte längre fallet. Under de senaste nio åren har USA-imperiets auktoritet i världen dalat. Israel kan inte längre räkna med att USA ska kunna hålla alla Israels fiender på avstånd. Detta har statsledare i Mellanöstern, Kina, Indien, Ryssland, Brasilien, Sydafrika… fullt klart för sig. Återkommer till detta. Kanske man nu skulle kunna börja tala om en tvåstatslösning igen, alltså Israel och en palestinsk stat sida vid sida i Mellanöstern.
Blånekandena har blivit regel
Under det senaste året har det dock mest gällt Ukraina; de som t ex tror att USA låg bakom sprängningen av NordStream beskylls för att stödja Rysslands krig. Västledare och västmedier påstår med bestämdhet att det inte var USA som sprängde NordStream därför att USA blånekar, trots att de officiellt uttalade att de skulle göra det (om Ryssland invaderade). Istället har de kommit fram med segelbåtsteorin.
Man påstår att det står utom allt tvivel att det var Ryssland som utförde massakern i Bucha och att de medvetet begår krigsbrott genom att bomba sjukhus, skolor, bostäder och röva bort ukrainska barn. De påstår vidare att ryssarnas anfall är fullskaligt och oprovocerat.
Alla dessa påståenden har sköljt över oss västerlänningar nu i snart två år. Det finns inte längre minsta lilla glänta för minsta lilla tvivel på att historierna om Ukrainakriget och om det nya Gazakriget är sanna.
Jag påstår däremot inte att det – bortom allt rimligt tvivel – var Israel (i sjukhusfallet) eller USA (i Nordstreamfallet) som var förövarna. Jag påstår däremot att det trots Israels och USA:s förnekanden inte är orimligt att anta att de båda ljuger. Länder i krig ljuger regelmässigt, det vet alla, vilket självfallet gäller även Ryssland och Hamas. Frågan för oss borde vara, vem som ljuger sämst eller minst.
Inga oberoende utredningar har genomförts, därför vet faktiskt ingen vad som är sant eller falskt i alla dessa påståenden. Att stormaktspolitiken fullkomligt skymmer sikten borde alla förnuftssökande kunna enas kring. Men efter att Sverige och EU nu fullständigt slutit upp bakom USA och dess intressen, blir vi alla systematiskt mer eller mindre förda bakom ljuset.
En mycket typisk debatt
Såg ni debattprogrammet Sverige möts den 18 oktober i SVT om Ukrainakriget? Det var mycket typiskt för hur medierna behandlat detta ämne det senaste året. ”Rysslands anfallskrig får inte sluta med rysk seger, det är i princip alla överens om”, sa programledaren Magnus Thorén i sin inledning. Debattpanelen bestod av 5 supportrar till den svenska och västliga Ukrainapolitiken. Mikael Oscarsson (KD) fick hamra in sitt enkla budskap minst fem gånger:
– Ukraina måste vinna detta krig, mer vapen måste skickas inklusive JAS Gripen … Om Ryssland vinner kriget kommer de att ta över och dominera hela Europa. Det gäller vår egen frihet.
Karin Utas Carlsson (läkare och fredsforskare) var helt ensam om att försöka framföra tvivel på denna krigsaktivistiska politik. Agnes Hellström – fd ordförande i Sv Freds – accepterade nu det mesta av den officiella politiken, men gafflade ändå emot Oscarsson en del.
Karin Utas Carlsson skulle representera allsidigheten, men kontentan av programmet blev Oscarssons (regeringens) budskap. SVT påstår alltså att inget tvivel på den förda politiken kan accepteras.
Karin Utas Carlsson försökte på sina knappt tilldelade minuter framföra att även Ryssland har legitima säkerhetsintressen, att man även måste förhandla med diktatorer, vilket ingen ens kommenterade. Istället fick Gunilla Herolf (UI) påstå att ryssarna efter underskrifterna bröt båda Minsk-avtlen ”omedelbart”, vilket förstås släpptes vidare helt okommenterat.
Jag har träffat många nya människor på Gotland det senaste året. Ytterst få talar om Ukrainakriget eller om Natoanslutningen. Ämnet är för ömtåligt. Möjligen förfasar man sig över dödandet och våldet, men då framför allt det ryska – som om det ukrainska/västerländska våldet mot Donbass sedan 2015 skulle vara rättfärdigt dödande. Minsta lilla försök att bredda frågeställningarna, som att båda parter bär skuld till kriget, skapar genast dålig stämning. Någon enstaka vågar (trots risken för dålig stämning) muttra över obehaget att med Nato kommer USA-baser att breda ut sig på Gotland, vindkraftverk ute i havet att rivas, fiskebodar på Faludden att exproprieras och det gamla kustartilleriområdet i Fårösund att tömmas på civila. Detta är bara början.
USA har ingen plan B
I FN:s säkerhetsråd blir USA och Storbritannien allt mer isolerade. Ett US-amerikanskt och ett ryskt resolutionsförslag om Palestinakonflikten stod emot varandra i förra veckan. Endast USA och Storbritannien (av 15 medlemmar) röstade för USA:s förslag, Ryssland och Kina emot och 11 lade ner sina röster. Det ryska förslaget var det endast USA och Storbritannien som röstade emot, 4 röstade för (Ryssland, Kina, Förenade Arabemiraten och Gabon) och 9 lade ner sina röster. Man kan här notera att tidigare trogna USA-vänner som Japan, Frankrike och Schweiz lade ner sina röster i båda fallen.
I generalförsamlingens extra sammanträde i fredags (27 oktober) röstade en stor majoritet (120 länder) för en jordansk resolution (14 nej, 45 nedlagda bl a Sverige) om omedelbar vapenvila. På svenska FN-förbundets hemsida läser jag: ”Besluten är ju trots allt ett utslag av världsopinionen och har dessutom ofta föregåtts av intensiva förhandlingar.” USA förlorar nu allt mer av sin dominans i FN.
Europa ligger där det ligger med Ryssland och övriga Asien i ryggen. Att kapa förbindelserna med denna enorma landmassa, marknad och med alla dessa folk är veritabel galenskap. Förr eller senare kommer även ledande politiker att inse att världen är i grunden förändrad och att vi måste börja anpassa oss till den nya världen och samarbeta istället för att kriga.
Inte ens Nazityskland klarade ett tvåfrontskrig
Uppladdningen (som alltså även gäller Sverige och inte minst Gotland) mot den avgörande kraftmätningen mellan USA-världen och den framstigande BRICS-världen (The Global South) går nu mycket fort. Seklet av Väst-dominans – från industrialismens genombrott (1850) fram till mitten av 1900-talet – är nu definitivt vid vägs ände.
Men just nu ser det ändå mycket mörkt ut. USA mobiliserar i dessa dagar massivt med så kallade ”Carrier Strike Groups”, där varje CSG är en större krigsmakt än många stora länders, i östra Medelhavet, i Röda havet och kanske i Fjärran östern. Inte är det för att hjälpa Israel att bekämpa Hamas eller slå ut Hisbollah i Libanon. Nej, nu gäller det Iran och kanske Syrien. USA påstår att uppladdningen kommer som svar på att USA-baser angripits i Syrien (med mycket ringa skador) och för att ”hindra ett storkrig i Mellanöstern”.
Denna uppladdningen liknar den i Tonkinbukten i augusti 1964, då USA påstod att amerikanska marinfartyg angripits av nordvietnamesiska kanonbåtar. Det blev starten på de massiva bombkriget mot Hanoi och Nordvietnam. Det vi ser är uppladdningen för ett dråpslag mot Iran (och Syrien). Ett anfall mot dessa, båda med Kina och Ryssland bakom ryggen, kan utlösa det slutgiltiga storkriget. Snart kan det vara för sent för Västvärldens ledare att backa och söka en lösning genom avspänning, vapenvila och förhandlingar. Med fortsatt eskalering riskerar man att förlora allt.
Och kom ihåg, inte ens Nazityskland mäktade med ett tvåfrontskrig, trots att man var den världens mest välrustade och starkaste militärmakt.
Det finns fler konflikter än så för USA. Av en ren slump såg jag att FN generalförsamling röstat om ett upphörande av blockaden mot Kuba.
Helt obemärkt i media men 187 länder röstade för ett upphörande. USA och Israel emot och Ukraina lade ner sin röst. De två sista nationerna kan vi väl anta såg sig tvungna.
Blockaden är kontraproduktiv, den ger en utmärkt förklaring för Kubas regim att inte göra några reformer och en förklaring till den miserabla ekonomin. Och indirekt påverkar den oss alla, när jag köpte dator tillverkad av amerikanska Dell fick jag intyga att jag inte hade för avsikt att sälja den vidare till Kuba!
Lennart P, jag såge också gärna att det statunitensiska handelsembargot mot Kuba upphörde. (Det är ett embargo, inte en blockad; ”blockad” betyder att man fysiskt hindrar allt och alla från att passera.)
Men den traditionella klagolåten om Förenta staternas embargo är väl irrelevant nu? Huvudlinjen bland lindelof.nu:s skribenter är ju, att Förenta staterna och Västvärlden sjunker ner i obetydlighet (utom i onda gärningar, som att anfalla Ryssland genom Ukraina; papperstigern har verkliga klor, som ordförande Mao Zedong påpekade).
Kuba handlar ju med Folkrepubliken Kina, Ryska federationen, Venezuela, Vitrutenien, Islamiska republiken Iran, och med alla västländer utom Förenta staterna. Det kan väl räcka?