Bröderna Vladimir och Dmitrij Mamon (Bild: klipp ur SVT)
För tre veckor sedan ska 59 människor ha dött då en raket träffade en kombinerad matbutik och kafé i byn Groza i Charkovlänet. Där hade man samlats till en minnesstund för en byinvånare som tidigare stupat i kriget. Alla de döda utom en var dock enligt ukrainska uppgifter inte själva soldater utan bara vanliga byinvånare.
Jag var skeptisk till den här historien. Dels eftersom den sammanföll med att Zelenskyj var på ett EU-möte i Spanien, vilket gjorde tajmingen litet väl läglig ur PR-synpunkt. Dels för att Ryssland – tvärtemot vad som ofta påstås – inte avsiktligt bombar civila. Dock var det ganska oklart vad som hade hänt.
I torsdagens Rapport dök så frågan upp igen. Korrespondenten Elin Jönsson har varit på plats i Groza och intervjuat två bybor, av allt att döma mor och son, som båda intygade att allt var just så som ukrainska medier rapporterat. Sonen hade själv varit där och hjälpt till att få ut både överlevande och döda ur den raserade byggnaden. Alltigenom övertygande kändes dock inte deras berättelse. Jag tycker sällan att SVT:s vittnen gör trovärdiga intryck.
Elin Jönsson berättar också att en familj som hade samarbetat med ryssarna medan Groza var ockuperat – och sedan flytt då Ukraina återerövrade det – skulle ha tipsat den ryska militären om att bomba minnesstunden. Modern i reportaget nämner bevis i form av textmeddelanden som myndigheterna fångat upp och offentliggjort. Mamon, heter kollaboratörsfamiljen.
Bröderna Vladimir och Dmitrij Mamon var poliser och ska under den tillfälliga ockupationen ha angett veteraner från Ukrainas ”antiterroroperation” i Donbass.
Efter SVT-reportaget har jag uppdaterat mig om händelsen. Skulle det visa sig att Ryssland tvärtemot vad jag tror avsiktligt bombar civila – ja, då påverkar det min syn på det här kriget. Hittills har jag dock alltid funnit sådana anklagelser ogrundade eller felaktiga. Likt attacken i Konstantinovka som jag skrev om för ett tag sedan. Däremot framstår det som obestridligt att Ukraina bombar civila i Donbass.
Så vad hände egentligen i Groza?
För det första verkar attacken verkligen ha varit rysk. Rysslands FN-ambassadör har nämligen rättfärdigat den. Han säger att man hade samlats för att minnas ”en högt uppsatt nationalist” och att där säkert var många nynazistiska militärer som enligt krigets lagar är legitima mål.
Textmeddelandena visar dessutom att Vladimir Mamon hade chattat med bybor som talade om för honom när och hur ceremonin skulle äga rum. Den informationen ska han ha vidarebefordrat till ryssarna. Detta framgår av hans meddelandeväxling med brodern Dmitrij Mamon.
Vladimir: ”Jag förklarade att det kommer att vara civila där och förmodligen skickar de inte presenter dit, även om det sannolikt blir många (SUDDIGT). Han tjänstgjorde ju i (SUDDIGT).”
Dmitrij: ”Nej, han var väl i territorialförsvaret.”
Vladimir: ”Vännerna säger att han var i (SUDDIGT).”
Ordet presenter syftar förstås på raketer. Jag vet inte varför den ukrainska säkerhetstjänsten har gjort vissa ord suddiga. Gissningsvis handlar det om benämningar på nationalistiska förband – till exempel Azov eller Ajdar – och deras soldater (azovtsy, ajdarovtsy).
Strax efter attacken fortsätter meddelandeväxlingen.
Vladimir: ”Nå har du hört något brorsan?”
Dmitrij, en timme senare: ”Det var inga krigare där. Ett trettiotal civila dog.”
Vladimir: ”Vadå inga??? Helvete.”
Vidare har Dmitrij Mamon skrivit till sin fru och bett henne hålla tyst om att det var Vladimir som tipsat den ryska militären om minnesstunden: ”Vladimir den bögjäveln ställde till det med kafét. Hundra människor civila invånare dog.”
Om vi godtar de här textmeddelandena som bevis så verkar attacken ha varit ett misstag från den ryska sidan. Vladimir Mamon hade gett dem den bild som FN-ambassadören gav uttryck för. Man trodde sig slå mot en militär samling – om än med civila närvarande. Och vet man att det blev fel så erkänner man det inte. Men någon avsikt att terrorbomba civila går inte att se hur man än vrider och vänder på det.
Samtidigt är jag fortfarande osäker på vad som hände.
Är meddelandena äkta? Eller är de en subtil fabrikation från den ukrainska säkerhetstjänstens sida, i visshet om att media lägger till ytterligare antiryskt spinn?
Och hur är det med den eller de bybor som ska ha gett Vladimir Mamon information om minnesstunden? Den ukrainska åklagarmyndigheten avslöjar inte deras namn. Man menar att de hjälpte honom av oförsiktighet och utan att förstå hans syfte. Är det så, om de nu finns?
Elin Jönsson kallar i sitt reportage bröderna Mamon förrädare. Hennes kvinnliga intervjuperson säger sig själv hata dem men antyder samtidigt en mer komplicerad verklighet där byn är delad.
Artikeln först publicerad på Tobias Ljungvall – Substack
Mitt förtroende för Elin J är obefintligt.