Hederlig gammal grogg i Kalmar

Ur Lars Ahlins pjäs Kommer hem och är snäll med Keve Hjelm i huvudrollen. (Bild klippt från SVT-Play)

Loj, grå oktobereftermiddag invid Kalmarsund. Gula lövs förgänglighetsresa mot kalla marken. En det obrutna fallandets resa som Stig Dagerman vackert, livet och döden symboliserande, diktade om i syndikalisternas tidning Arbetaren. 

Innan han, för att använda författarkollegan Gunnar Ekelöfs ord, ”tog av sig överrocken”. Och det alldeles för tidigt. Men han orkade inte mer. Kunde inte längre skriva.

Jag hänger vid fönstret i baren på anrika Frimurarehotellet i Kalmar, ett hus med årsrikedomens atmosfär i väggarna. Kikar ut på människomyrorna som stressande jäktar över Larmtorget. Vars är dom på väg, för att travestera reklamen för ölmärket Norrlands. Vet de det själva, egentligen? 

Ekorrhjulet snurrar likt en perpetuum mobile. Bäst kanske för de envetet strävande att inte stanna upp och fråga sig vad meningen med det hela egentligen är. Kunde locka till att göra något annat. Smita från plikt och ansvar. Istället ta ansvar fullt ut för sitt enda liv. 

Apropå öl och starka drycker. Blicken faller på whiteboarden invid receptionen, med spretiga bokstävlar: Bonnagroggen. Renat och sockerdricka. En svensk folkklassiker. Något helt annat än det där giftet med parasoll och en massa hackad frukt av exotiskt slag. 

Med ålderns rätt undrar jag: Säger överhuvudtaget någon ”grogg” längre i detta amerikaniserade lakejland? ”Drink” säger man väl. Eller ”cocktail”. Jolligt så det förslår, hursomhelst. Det heter ju naturligtvis grogg. Ibland förstärkt till ”busgrogg”. Alltmer sällsynt och antikverat: ”lättgrogg”. 

Farsan drack grogg på Standard Selection (billig whisky) och Pommac. När jag kommit upp i tonåren, fått smak för rusets eufori, nallade jag från hans sjuttiofemma i skafferiet. 

Han fattade efterhand misstankar, blev så misstänksam att han med blyertspenna drog ett tunt streck på etiketten. 

Nivån skulle säkerställas med hjälp av detta, efter att han hållit upp flaskan och granskat den mot ljuset från köksfönstret. Att godkännande eller underkännande syna produkter (rör), ögon som en korp, hade han lärt sig nere i Verket. Nu skulle han väl få behålla sin hojt orörd! 

Sonen trodde sig listig som en räv. Efter att uppmärksammat det luriga strecket fyllde han, efter att ha nallat och hällt över spirituosan i en tom läskeblaskflaska, på med kranvatten. Om tilltaget upptäcktes av fadern, minns han inte. Kan ha förträngt. Glömska är ibland grönska.

Rusets eufori har han alltid förbundit med alkoholen. Inget att förneka. Därför man häller i sig. Inte för att det är gott. Provocerande hävt ur sig: ”Det är roligare att vara full än nykter.” 

Men i Tennessee Williams Katt på hett plåttak i filmen med Paul Newman och Liz Taylor i huvudrollerna, båda outstanding – hinkar den alkoholiserade före detta rugbyspelaren (football i USA), karriären avbröts efter en rörelsehämmande skada, inte för att bli full och euforisk, utan för det lugnande ”klicket” i skallen. 

Försöker någon hindra honom från att det skall klicka och förvägra honom buteljen, blir han rasande. Kanske den store dramatikern med hjälp av pjäsen talade av egen erfarenhet. Vad vet jag. 

Det där med vattentricket var unge Ekstrand inte ensam om. När han såg Arthur Millers pjäs – en fantastisk uppsättning i SVT signerad Bo Widerberg med en fullkomligt lysande Carl-Gustaf Lindstedt i huvudrollen – En handelsresandes död fann han att sönerna, åtminstone en av dem, gjorde samma sak.

Pappa Ekstrand kunde, men bara någon sällsynt gång ska gudarna veta, bli en smula pirum. Både hustrun och sonen höll, av olika skäl, ett vaksamt öga på intaget. Något ”festande” skulle det enligt den förra, närmast nykterist, inte bli tal om. 

Ställde resolut undan flaskan, om så krävdes.

För hon visste. Festande ägnade sig bara karlar på Bruket som misskötte sig och inte var ”ordentliga” åt. Utan att fatta: först tar mannen supen, sedan supen mannen. Därefter väntar Torken. Eller kyrkogården.