I ett av sina tal konstaterade Martin Luther King att ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”.
När muren restes kring det judiska gettot i Warszawa – där människor lämnades för att först svältas ut för att till sist föras bort till avlivning i något utrotningsläger – fortsatte livet som vanligt utanför muren. Man gick till arbetet, åt middag med familjen, kopplade av med vänner och bekanta. De onda människorna fortsatte sitt värv medan de goda förblev – tysta.
Blockaden av Gaza har varat i 16 år. Under ett och ett halvt decennium har över 2 miljoner palestinier hållits inspärrade i något som beskrivits som ”världens största utomhusfängelse” – utan tillgång till fungerande el-, vatten- och avloppssystem, utan tillräckligt med mat och andra förnödenheter, utan fungerande skolor och sjukvård. 95 procent av dricksvattnet är förorenat, sjukdomar sprids. FN har sedan flera år klassat området som i praktiken obeboeligt. De onda människorna har, trots upprepade resolutioner från det internationella samfundet, tillåtits fortsätta sin utsvältningspolitik medan de goda tittat bort – och tigit.
Svenska politiker, företag, kulturarbetare, vetenskapsmän, studenter och idrottare har utan att tveka medverkat i evenemang med israeliskt deltagande – trots pågående dagligt våld, landstölder, förstörelse av egendom, fördrivningar, arresteringar, fängslanden och mord på palestinier på det ockuperade Västbanken, och en allt mer utarmande blockad av Gaza.
Nya samarbetsavtal har hela tiden skrivits med ockupationsmakten – inklusive förmånliga handelsavtal, vetenskapsprogram och vapensamarbete. Livet har, som en gång i Warszawa, fortsatt som vanligt på de israeliska café-lattèbarerna. Och HBTQ-aktivister från hela världen har samlats på Israels stränder för att leva ut sina drömmar – obekymrade om förtrycket och mördandet runt hörnet.
I Sverige har beslutsfattare och media överträffat varandra i hängivenhet för Israel som den ”enda demokratin i Mellanöstern”. Och för några år sedan slog en rad svenska politiker och kändisar runt i Tel Aviv på festfixaren Micael Bindefelds 60-årskalas – några mil från Gaza där kvinnor hindrats från att lämna området för att få livsnödvändig vård för sin cancersjukdom. De onda har fortsatt sitt värv – och de goda har förblivit tysta.
Efter den palestinska terroraktionen i södra Israel har helvetet släpps loss över folket i Gaza. Målet är naturligtvis inte att ”krossa Hamas” – en omöjlig uppgift enligt tidigare israeliske underrättelsechefen Ami Ayalon, som ju borde veta – utan att lägga området i ruiner och sänka redan fattiga och drabbade människor till en ännu lägre nivå. På Västbanken har den israeliska armén tillsammans med beväpnade så kallade ”bosättare”, som slagit sig ner på beslagtagen mark, ökat sina attacker mot palestinier till nya extrema nivåer.
Israeliska företrädare talar nu öppet om palestinier som ”mänskliga djur”, och verkställer en sedan länge känd plan om fördrivning och underordning av palestinier, och eliminering av den palestinska staten. Med 10.000-tals döda och skadade civila palestinier, varav uppemot hälften barn, har det besinningslösa våldet redan nått en nivå som kvalificerar det som folkmord. Men i Sverige fortsätter Israels apologeter att ursäkta mördandet, skylla allting på de ockuperade och svamla om ”antisemitism”. Runt om i världen växer nu protesterna. Men från de goda människorna i vårt land hörs bara en – öronbedövande tystnad.
Bäste Gunnar O!
Jag förstår inte syftet med denna artikel. Du avslutar med ”Men från de goda människorna i vårt land hörs bara en – öronbedövande tystnad.” Det är också namnet på artikeln. Är det en anklagelse, eller bara ett besviket konstaterande?
Dessutom – vilka är ”de goda människorna”? Är det ”Svenska politiker, företag, kulturarbetare, vetenskapsmän, studenter och idrottare”? Det är i så fall en märklig sammanslagning. Den svenska politikerklassen tillhör inte ”de goda människorna” de arbetar för att Sverige skall behålla sin nu så grundmurade plats som vasallstat åt USA-imperialismen. Är företag människor? Vetenskapsmän, studenter och idrottare är mycket heterogena grupper. Du Gunnar, liksom jag och många(?) andra vill nog räkna oss till ”de goda”. Men vi är extrema. Vi studerar dagligen på olika sätt vad som händer ute i världen, och som inte rapporteras av SR, SVT, DN, AB etc. Hur många är det? Hur många kan förväntas ha ett sådant speciellt intresse? Nyss tittade jag på Going Underground (RT). Där intervjuade Afshin Rattansi Hussein Ibish, (Senior Resident Scholar at the Arab Gulf States Institute in Washington). Hur många svenskar vet vad RT – för att inte tala om Going Undergrund – är? Hussein Ibish sade för övrigt att han sällan tar del av USA:s motsvarigheter till SR, SVT, DN, AB eftersom de bara skapar oreda i skallen. Och det är ju det som SR, SVT, DN, AB etc. gör; även med de ”goda människornas” skallar.
Att HBTQ-aktivister och deltagare på Micael Bindefelds 60-årskalas, med flera, inte tillhör de ”goda människorna” är inte något nytt, men de är inte heller så många. Än är de kanske fler än du och jag och andra, som till exempel vet att hämta information från RT, the Duran, Chris Hedges, Pepe Escobar och liknande rika källor.
I förmiddags träffade jag minst en handfull goda människor då jag på Moheda vårdcentral fick sprutan mot säsongsinfluensa. På min rock sitter två ”Nej till Nato”-märken. I foajén tittade tre personer nyfiket på dem och log vänligt (trots att de kanske åtminstone delvis är för Nato). När jag gick ut till parkeringen pratade jag vidare med dam, som förra året begravt sin man, förrförra året med stor ansträngning fått med honom på en sista resa till Mallorca, och i år fått veta att hon nog hade leukemi. ”Men du ser glad ut på ansiktet” sade jag när vi skiljdes åt. ”Ja, jag har ju haft ett bra liv” sade hon.
Jag är fullständigt övertygad om att hon liksom den stora, stora majoriteten av svenska folket kan räknas till ”de goda människorna”. Förr eller snare, Gunnar, kommer de att sluta lyssna på vår nuvarande politikerklass, och de kommer liksom Hussein Ibish att förstå, att den information de får från SR, SVT, DN, AB etc. mest är ljug; i varje fall när det gäller nyheter om vad som sker ute i världen.