Memory Lane beträder man ensam

Kungsängsgatan i Uppsala 1969 (Foto: K Lindelöf)

---

Pampiga, slottsliknande Grand Hotell Hörnan, några stenkast från Centralstationen och utmed Bangårdsgatan, är mitt favorithotell i den eviga ungdomens stad. Denna stad besjungen av Olrog, Thörnqvist och andra. Hörnan slår med en noslängd, kanske två, trivsamma Akademihotellet utmed Övre Slottsgatan. Med anvisningar på tyska i frukostmatsalen. 

Bara en sådan sak för berlinaren Ekstrand! Klart att han trivs som fisken i vattnet att få övernatta där. Med utsikt mot Domkyrkan och huset där Rasbiologiska institutet höll till. Den ledande figuren Herman Lundborg vilar inte så långt därifrån.

Akademihotellet är inte beläget långt från ”Carro”, Carolina Rediviva, och i det kvarter där Pelle, Måns och de andra knutssonska katterna vilken sekund som helst kan dyka upp. För den med barnasinnet öppet och intakt. Min favorit levnadskonstnären, den coola Trisse, om någon undrar. Inte veliga Pelle utan svans (läs civilkurage). 

Time flies. Tjugo år bodde jag i Upsala på olika adresser. Första tiden i de så kallade Blåsenhusen nedanför fängelset och gamla Asis, i en studentkorridor. 

Ganska så spartanskt, en samling unga grabbar från Piteå i norr till Norrtälje i söder som flyttat hemifrån, frisläppta på grönbete. 

Mamma Greta skickade med kalops och köttbullar i plåtburk. Rädd att gossen inte skulle äta ordentligt. Få i sig mat. Färdigkokt, skalad potatis i glasburk. Matlagning inte min starka sida, bortskämd och uppassad av mamma ända fram till att jag lämnade boet, bäddade väl inte ens sängen själv. Mättande lunch kunde man äta på stan i Upsala för en femma. Jag har glömt vad restaurangen utmed Kungsängsgatan, faktiskt inte långt från Hörnan, hette. Stannade ofta till där på väg mot min korridor efter föreläsningar. Portfölj med böcker från Lundeq.

När jag för några år sedan gästföreläste, namnet på kursen borttappat, i en byggnad nära min första adress i Upsala berättade jag om mitt år i Blåsenhus för studenterna. 

Inte berörde det dem, inte det minsta, fast jag darrade på rösten av rörelse. På Memory Lane är du ensam. Så kändes det efteråt, sedan på väg mot tåget norrut till Gefle. Många, många år efter upsalatiden i mitt liv.

Det universitet där jag registrerade mig hösten 1968 hade bara några år tidigare haft drygt ett par tusen studenter. Aftnar med vita dukar, rödvin och poesiuppläsning. 

Det var fint att läsa i Upsala. Vilket dock inte August Strindberg tyckte. Flydde ”hålan på slätten”. 

Nu vällde vi, efterkrigsgenerationen, in. Glada i hågen med statliga studielån på fickan. UKAS och PUKAS, därmed slut med de fria studiegångarna, runt hörnet. Det visste vi inte då. 

Många, liksom jag, härstammade från hem utan akademisk bakgrund. Jag undgick, för min del, genom att våga bege mig till Upsala, Verket och det monotona vardagslivet på Bruket.

Samhällsklimatet radikalt. Det blåste röda vindar genom lärdomens dammiga salar. Och blåser fortfarande i mina tankar. Men många generationskamrater har gjort avbön, ömkligt klätt sig i säck och aska.

På andra sidan Bangårdsgatan, mitt emot Hörnan, Fadimes park. Hon som lurades in i ett bakhåll av sin egen mor. Mördades kallblodigt av fadern. Trots att Mona Sahlin deklarerat att det fanns inga hederskulturer i Sverige. 

Knallar man över Islandsbron möter man Flustret, inte det ursprungliga, det brann ner. Det som uppfördes efter branden är, tror jag, en exakt kopia. Där brukade styrelsen för anrika, kulturradikala föreningen Verdandi, i vilken jag ingick en tid, hålla sina sammanträden på övervåningen. Tyvärr fanns jag inte i samma styrelse när ikonen Rudi Dutschke gästade. Barfota i sandaler. Lågmäld och nästan blyg, enligt en som var med.  Han, den entusiasmerande studentrevoltledaren på Freie Universität i Berlin. 

Inte långt därifrån Bollhuset, förknippat med ett mycket mörkt kapitel i det mer än femhundraåriga universitetets historia. När man förvägrade judiska läkarstuderande en fristad undan nazisterna. Med argument jag drar mig för att upprepa. Kan bara utbrista: skäms!

Och så Ackis, Akademiska sjukhuset. Jag sökte jobb som nattportier på Hörnan sommaren 1969. Fick det inte. Tack och lov blev det istället Ackis och Inre Transport där ”sjukhusnegrerna”, vaktmästarna, höll till. En brokig samling. Unga och gamla. De flesta med många år i de svindlande långa underjordskorridorerna. Och så vi studenter som sommarknegade. Alla som jobbade där schysta och trevliga.

Uniform. Grå byxor, grå skjorta och blå slips, vita korta rockar. Jag fick hjälp av Lars-Oskar, eldfängd kommunist och arbetargrabb från Borlänge, att knyta min slips. Aldrig gjort det dessförinnan, inte burit slips. Sedan behöll jag den knuten hela sommaren. Uniformen inlåst i mitt skåp i omklädningsrummet.

En av de allra bästa arbetsplatserna under mitt långa yrkesliv, en sammanhållning som ingen annanstans. Och med en av de bästa chefer, roligt nog utseendemässigt dubbelgångare till Sigge Fürst, kallad ”Farsan”, jag hade som löneslav. Försvarade oss vaktmästare i vått och torrt. Om så mot självaste sjukhusledningen: rör inte mina grabbar. Så där som riktiga chefer skall göra. Men inte gör. Rädda om sitt eget skinn.

På Ackis trodde jag att mitt liv skulle upphöra för runt tjugofyra år sedan. Prognosen minst sagt dålig. Men med en av Europas främsta lymfomspecialister i spetsen för behandlarna blev det inte så. När han läst min senaste bok, kommenterade han, överläkaren och docenten: ”Du är en intellektuell vilde!” Han som räddade livet på vilden.

Memory Lane beträder man ensam. Har jag fel?