FN distribuerar mat i ett flyktingläger i norra Gaza i december 2009. (Foto: Suhair Karam, IRIN, Flickr, CC BY-NC-ND 2.0).
Israel har länge verkat för UNRWA:s fall, skriver Jonathan Cook*, eftersom FN-organet står i vägen för utplånandet av palestinierna som folk. Texten har tidigare publicerats på hans blogg och hos Consortium News. Den har översatts till svenska av Henrik Linde och Redax.
Det finns en viktig bakgrund till att Förenta staterna och andra ledande väststater, bland dem Storbritannien, har beslutat att frysa finansieringen av United Nations Relief and Works Agency (UNRWA), huvudkanalen genom vilken FN distribuerar mat och välfärdstjänster till de mest desperata och utblottade palestinierna.
Finansieringsstoppet – som också har antagits av Tyskland, Frankrike, Japan, Schweiz, Kanada, Nederländerna, Italien, Australien och Finland (och Sverige – reds. anm.) – genomfördes trots att International Court of Justice (ICJ) i fredags fastställde att Israel kanske begår folkmord i Gaza.
Domarna i världsdomstolen citerade utförligt tjänstemän i FN som varnat för att Israels handlingar drivit så gott som alla enklavens 2,3 miljoner invånare till randen av en humanitär katastrof, inklusive svält.
Västvärldens tunna förevändning för vad som utgör ett krig mot UNRWA är att Israel hävdar att tolv lokala FN-anställda – av totalt 13.000 – var inblandade i Hamas utbrytning från sitt friluftsfängelse i Gaza den 7 oktober. Det enda beviset verkar vara erkännanden som har framtvingats, förmodligen genom tortyr, från palestinska stridande som togs till fånga den dagen.
FN avskedade omedelbart all anklagad personal, tillsynes utan procedur. Antagligen fruktade flyktingorganisationen att dess redan trådsköra livlina till folket i Gaza såväl som till miljontals andra palestinska flyktingar i regionen – på Västbanken och i Libanon, Jordanien och Syrien – nu var i än större fara. De kunde lika gärna ha lagt band på sin oro. Västliga givarstater drog in sina anslag ändå, och störtade Gaza än djupare ned i katastrofen.
De gjorde det utan hänsyn till att deras beslut utgör en kollektiv bestraffning: omkring 2,3 miljoner palestinier i Gaza står inför svält och dödliga sjukdomar, medan ytterligare 4 miljoner palestinska flyktingar i regionen löper akut risk att stå utan mat, sjukvård och utbildning.
Enligt juridikprofessorn Francis Boyle, som gjorde en folkmordsanmälan för Bosnien till världsdomstolen för tjugotalet år sedan, förvandlas de flesta av dessa västländers tidigare medbrottslighet (genom försäljning av vapen och diplomatiskt skydd) i och med detta till direkt och aktivt deltagande i folkmordet, genom att de bryter mot 1948 års folkmordskonventions förbud mot att ”förorsaka levnadsbetingelser avsedda att åstadkomma fysiskt utplånande av en grupp, helt eller delvis”.
Världsdomstolen utreder Israel för folkmord. Men den kan lätt bredda sin utredning till att omfatta västländer. Hotet mot UNRWA måste ses i det ljuset.
Inte bara Israel räcker lång näsa åt världsdomstolen och internationell rätt, det gör även stater som USA och Storbritannien, genom att dra in sin finansiering av flyktingorganet. Det är ett slag i ansiktet på domstolen från deras sida och de visar att de helt står bakom Israels brott trots att dessa har demonstrerats vara folkmordslika till sin natur.
Israels kreatur
Vad denna senaste attack mot UNWRA verkligen handlar om ska förstås i följande sammanhang:
1. Byrån skapades 1949 – flera tiotals år före Israels nu pågående slakt i Gaza – för att tillgodose de palestinska flyktingarnas grundläggande behov så som nödvändig livsmedelsförsörjning, sjukvård och undervisning. Den har en överdimensionerad roll i Gaza eftersom merparten av de palestinier som bor där förlorade, eller härstammar från familjer som förlorade, allt de hade år 1948.
Det var då de blev etniskt rensade från större delen av Palestina av den framväxande israeliska militären, i en händelse som palestinierna kallar Nakba eller Katastrofen. Deras land förvandlades till vad Israels ledare beskrev som en exklusivt ”judisk stat”.
Den israeliska armén satte igång med att förstöra palestiniernas städer och byar inne i den här nya staten så att de aldrig skulle kunna återvända.
2. UNRWA är åtskilt från FN:s huvudsakliga flyktingorgan, UNHCR, och hanterar bara palestinska flyktingar. Israel vill inte att du ska veta det, men skälet till att det finns två flyktingorgan är att Israel och dess västerländska uppbackare insisterade på uppdelningen år 1948. Varför? Därför att Israel var rädda att UNHCR:s föregångare, International Refugee Organisation (IRO), skulle få ansvaret för palestinierna. IRO hade skapats alldeles efter andra världskrigets slut och till stor del för att hantera de miljontals europeiska judar som hade flytt från nazistiska grymheter.
Israel ville inte att de två fallen skulle ses som jämförbara, eftersom de tryckte på hårt för att judiska flyktingar skulle bosättas på de landområden som palestinierna just hade fördrivits från. En del av IRO:s uppdrag var att försöka återbörda de europeiska judarna. Israel fruktade att denna princip kunde användas både till att förneka landet de judar det ville kolonisera palestinskt land med och till att tvinga det att låta de palestinska flyktingarna återvända till sina tidigare hem. Så i verklig mening är UNRWA Israels skapelse: det bildades för att göra palestinierna till ett särfall, en anomali.
Ett fångläger
3. Icke desto mindre gick det inte alldeles som Israel planerat. Genom dess vägran att låta flyktingarna återvända hem, och genom kringliggande arabstaters ovilja att medverka till Israels ursprungliga etniska rensning, så växte den palestinska befolkningen i UNRWA:s flyktingläger hastigt.
De blev ett särskilt problem i Gaza, där omkring två tredjedelar av befolkningen är flyktingar eller härstammar från flyktingar. Den lilla kustenklaven hade inte mark och resurser nog att hysa det snabbt växande antalet. Israel befarade att då palestiniernas utsatta situation i Gaza förvärrades, skulle det internationella samfundet tvinga på landet ett fredsavtal som lät flyktingarna återvända till sina tidigare hem.
Det ville man till varje pris förhindra. I början av 1990-talet, då den förmenta ”fredsprocessen” i Oslo tog form, började Israel stänga in Gazas palestinier i en stålbur omgiven av bestyckade vakttorn.
För omkring 17 år sedan lade Israel till en blockad där befolkningen hindrades från att röra sig in och ut ur Gaza, även via dess kustvatten eller genom luften. Palestinierna blev fångar i ett gigantiskt koncentrationsläger, förvägrade de mest elementära förbindelserna med omvärlden. Israel bestämde självt vad som fick transporteras in eller ut. En israelisk domstol blev senare medveten om att Israels militär från 2008 hade satt Gaza på vad utgjorde en svältdiet genom att begränsa införandet av mat.
I detta fanns en strategi som gick ut på att göra Gaza obeboeligt, något som FN började varna om 2015. Israels upplägg tycks ha varit ungefär så här:
Genom att göra palestinierna i Gaza alltmer desperata kunde man vara säker på att militanta grupper som Hamas, som var villiga att strida för att befria enklaven, skulle öka i popularitet. Det skulle i sin tur ge Israel en ursäkt att både ytterligare skärpa restriktionerna för Gaza som svar på ”terroristhotet”, och att då och då ödelägga Gaza som hämnd för sådana attacker – vad israeliska militära ledare omväxlande har kallat ”att klippa gräset” eller ”att skicka Gaza tillbaka till stenåldern”.
Antagandet var att Gazas militanta grupper skulle tvingas använda all sin kraft till att hantera de konstanta ”humanitära kriser” som Israel skapade.
Samtidigt kunde Israel presentera två förbundna narrativ. Offentligt kunde det påstå sig sakna möjlighet att ta ansvar för människorna i Gaza, eftersom dessa så tydligt hade förbundit sig till judehat och terrorism. Privat kunde Israel samtidigt säga till det internationella samfundet att med tanke på hur obeboeligt Gaza höll på att bli, så måste man skyndsamt finna en lösning som inte involverade Israel. Förhoppningen var att Washington skulle kunna tvinga eller muta det angränsande Egypten att ta emot huvuddelen av Gazas arma befolkning.
Masken avsliten
4. Den 7 oktober lyckades Hamas och andra militanta grupper med vad Israel trodde var omöjligt. De bröt sig ut ur sitt koncentrationsläger. Chocken för det israeliska ledarskapet handlade inte bara om hur blodig utbrytningen var. Hamas krossade denna dag Israels hela säkerhetskoncept – utformat att hålla palestinierna kuvade och arabstaterna och regionens andra motståndsgrupper utan hopp.
Förra veckan, i ett knockoutslag, gick världsdomstolen med på att ställa Israel inför rätta för folkmord i Gaza, och punkterade därmed rättfärdigandet av en exklusivt judisk stat byggd på ruinerna av palestiniernas hemland.
Domarnas nästan enhälliga slutsats att Sydafrika gjort det trovärdigt att Israel begår folkmord bör tvinga fram en omprövning av allt som tidigare hänt. Folkmord uppstår inte ur ingenting. De inträffar efter långa perioder under vilka en förtryckande grupp avhumaniserar en annan grupp, hetsar mot den och skymfar den.
Världsdomstolen har implicit medgett att palestinierna har haft rätt när de insisterat på att Nakba – Israels massfördrivning och etniska rensning 1948 – aldrig har upphört. Den har bara antagit andra former. Israel hade blivit bättre på att dölja dessa brott, tills masken revs av efter utbrytningen 7 oktober.
5. Israels försök att befria sig från UNRWA är inte nya. De går många år tillbaka. Av många skäl är detta FN-organ för flyktingar en tagg i ögat på Israel – särskilt i Gaza.
Inte minst har det tillhandahållit palestinierna där en livlina, genom att hålla dem med mat och omvårdnad och erbjuda arbetstillfällen för många tusen invånare i ett område där arbetslöshetssiffrorna är bland de högsta i världen.
Det har investerat i infrastruktur som sjukhus och skolor som gör livet i Gaza mer uthärdligt, medan Israels mål hela tiden har varit att göra enklaven obeboelig. UNRWA:s välskötta skolor, drivna av lokala palestinier, lär eleverna deras egen historia, berättar om var deras far- och morföräldrar en gång bodde och om Israels folkfördrivning och etniska rensning av dem. Detta går stick i stäv med det ökända sionistiska slagordet om den palestinska identitetslösa framtiden: ”De gamla kommer att dö och de unga att glömma”.
Söndra och härska
Men UNRWA:s roll är större än så. Unikt nog är detta den enda organisation som förenar palestinier oavsett var de bor, även när de åtskiljs av nationsgränser och av Israels fragmentering av de områden det kontrollerar.
UNRWA för palestinierna samman också när deras egna politiska ledare har manipulerats till ändlös fraktionsbildning av Israels söndra-och-härska-politik: Hamas har nominellt ansvaret för Gaza medan Mahmoud Abbas Fatah låtsas sköta Västbanken.
Dessutom håller UNRWA liv i den moraliska rätten för palestinierna att återvända – en princip erkänd inom internationell rätt men sedan länge övergiven av västvärldens stater.
Även före 7 oktober hade UNRWA blivit ett hinder som måste avlägsnas om Israel någonsin skulle kunna rensa Gaza etniskt. Det är därför Israel oupphörligt har lobbat för att de största bidragsgivarna, särskilt USA, ska sluta finansiera UNRWA.
2018, till exempel, genomlevde flyktingorganet en existentiell kris då USA:s president Donald Trump gav efter för israeliska påtryckningar och avbröt allt bistånd. Även efter att beslutet återkallats har agenturen fört en haltande tillvaro finansiellt.
6. Nu rasar Israel mot världsdomstolen och har ännu mer att vinna på att förstöra UNRWA än någonsin förut. Frysandet av bidragen, och det fortsatta försvagandet av flyktingorganisationen, kommer att undergräva stödstrukturen för Palestina i allmänhet. Men i Gazas fall kommer förändringen specifikt att påskynda svält och sjukdom, och snabbare göra enklaven obeboelig.
Men det kommer att göra mer än så. Det kommer att tjäna som käpp att slå mot världsdomstolen med när Israel försöker stoppa folkmordsutredningen. Israels knappt dolda påstående är att femton av domstolens sjutton domare har fallit för förment antisemitiska argument från Sydafrika om att Israel begår folkmord.
Domstolen citerade utförligt FN-tjänstemän, inklusive chefen för UNRWA, om att Israel aktivt har drivit fram en humanitär kris i Gaza. Som den tidigare brittiska ambassadören Craig Murray noterar så tjänar de påtvingade erkännandena från tolv UNRWA-anställda till att ”skapa ett propaganda-alternativ till ICJ:s domslut, och att minska trovärdigheten i UNRWA:s bevisning inför domstolen”.
Anmärkningsvärt nog har västmedia utfört PR-arbetet åt Israel, och ivrigt ägnat mer uppmärksamhet åt Israels påståenden om en handfull UNRWA-anställda än åt domstolens beslut att ställa Israel inför rätta för folkmord.
Likaledes är det en lycka för Israel att ledande västerländska stater så snabbt har fäst sina flaggor vid masten. Finansieringsstoppet cementerar deras öden vid Israels. Budskapet är att de står på Israels sida mot domstolen, oavsett vad den beslutar.
Deras krig mot UNRWA är avsett som en gemensam skrämselaktion mot domstolen. Det är ett tecken på Västs vägran att acceptera att internationella lagar gäller för dem, eller för dess klientstater. Det är en påminnelse om att Västs stater inte accepterar några som helst begränsningar av sin egen handlingsfrihet – och om att det är Israel och dess sponsorer som är de verkliga skurkstaterna.
* Jonathan Cook är en prisbelönt brittisk journalist. Han var baserad i Nasaret i Israel under tjugo år. Han återvände till Storbritannien 2021. Han har skrivit tre böcker om Israel-Palestina-konflikten: Blood and religion: The unmasking of the Jewish State (2006), Israel and the clash of Civilisations: Iraq, Iran and the Plan to Remake the Middle East (2008) och Disappearing Palestine: Israel’s Experiments in Human Despair (2008).
Man måste fråga sig om en hjälporganisation kan verka i ett område utan ett nära samarbete med lokala makthavare. I mina ögon är det mer intressant att få veta hur många av UNRWA:s medarbetare som frivilligt eller mot sin vilja samarbetade med ockupationsmakten. Det handlar förstås om hundra- eller tusentals. Sedan finns det förstås en mängd palestinska kollaboratörer och quisslingar i Israels tjänst. Därför är det mindre troligt att Israel var ovetande om händelserna den 7 oktober. Påminner om 9/11 när män med pennknivar övermannade besättningarna på fyra passagerarplan i USA.
Det moderna Israel är ett judiskkristet projekt med rötter i den så kallade Balfourdeklarationen. En revansch för misslyckandet för tusen år sedan. De bedagade madamerna Europa och USA med en moral som påminner om det materiella tillståndet i Gaza gör nu som dom alltid gjort efter 1948. Man skyller brotten mot folkrätten och dess oundvikliga konsekvenser på offren.
Vissa länders regimer består, precis som under Nazitysklands tid, av mycket små ynkliga människor, medlöpare till folkmordet. Andra står rakryggat upp för mänsklighet och civilisation. Se här, där en av världens idag främsta journalister, Max Blumenthal på The Grayzone intervjuar en företrädare för Houthierna i Jemen.