Parrtistyrelsens förslag till ”Ordning och reda i välfärden” har fått nya skrivningar. De väsentliga som gäller skolan är följande:
Partistyrelsens samlade förslag för ordning och reda i välfärden ska genomföras i syfte att förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna, samtidigt som mångfald och valfrihet garanteras.
…
För att motverka den växande skolsegregationen och för att säkerställa att barn och ungdomar med olika bakgrund och förutsättningar möts och ges likvärdiga chanser, krävs att kommunerna som ansvariga för skolan får möjlighet att aktivt planera när och var nya skolor ska etableras. Kommunerna ska ges ett avgörande inflytande vid nyetableringar. Det ska krävas ett samarbetsavtal med den offentliga huvudmannen för att etablera en ny fristående skola. Staten ska därtill säkra den nationella likvärdigheten vid tillståndsprövningen av nya fristående skolor.
… ”samtidigt som mångfald och valfrihet garanteras” [i första stycket] gör att det fria skolvalet blir ett överordnat värde. Detta kommer alltså först, sedan får man se hur man kan hantera det andra. Segregationen kommer man alltså knappast att kunna bromsa med denna skrivning.
Att ge kommunerna större inflytande över skoletableringar är naturligtvis bra [andra stycket] men är inte det stora problemet. Grundskolan måste återförstatligas för att likvärdighet ska kunna uppnås i någon rimlig mening. Hur staten ska kunna ”säkra den nationella likvärdigheten vid tillståndsprövningen av nya fristående skolor” är en gåta.
Nu har Daniel Suhonen lagt sig. Han har säkert haft jobbiga dagar och varit satt under stenhård press. Lite fick han för att partiledningen skulle kunna visa att man ”lyssnat på gräsrötterna”. Men skolans problem kommer fortsätta att öka.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: vinster i välfärden, Daniel Suhonen, Stefan Löfvén
Om skolan.
Kanhända idealiserar jag min uppväxt, men jag har klara minnen av att vi i grundskolan fick lära oss det väsentligaste inom föreningsverksamhet (organisation i medlemmar, valda/beslutande och verkställande/styrelse) och mötesteknik (dagordning, positioner, protokoll, acklamation, votering och rösträkning). Vi fick lära oss om primär- och sekundärkommun, skillnad mellan motion och proposition, valbarhet och rösträttsålder. Jag vet inte ifall dagens elever i grundskolan får lära sig det? Ska jag bygga på de personliga erfarenheter jag har, är jag skeptisk.
Men, och det är ett stort men: Vi mer eller mindre tvingades i högstadiet att praktisera delar av det vi lärt oss via elevrådet. (Jag tvingades, efter att ha pläderat för vikten av att vi elever kunde påverka, själv, mycket motvilligt, bli elevrådsrepresentant – och gissa om jag inte tvingade resten av klassen, med lärarens stöd, att, som hämnd, inför varje elevrådsmöte, berätta vad jag skulle förmedla som klassens mening!).
Jag vet att elevråd bara är intressant för politiker-in-spe-elever. Men med lite lagom tvång – och vi vet bäst, det är det som är fördelen med att vara vuxen – kan elevrådsarbete ge praktisk skolning i en väsentlig del av den form av demokrati vi tillämpar. Det räcker inte med att bara läsa om demokrati (och för min del tror jag inte att elever längre har en susning om olika former av demokrati: USA, UK, skandinavien, Finland). Varför inte (åter?) införa det här med obligatorisk elevrådsrepresentant? Obligatoriskt elevråd? Om så bara som en träning i föreningsmetodik, demokrati?
Är jag bara dum?
Har föreslagit detta i olika forum under många år och folk bara skrattar, ibland lite besvärat. Tror att det är ett skämt.
Är jag bara dum?
Restaurerar inte den raserade skolan, men kan vara ett idag ännu aktuellare inslag, tycker jag.
Annars. Fast det fanns inslag i debatten på kongressen som faktiskt invände mot kommersialiseringen av sociala resurser (läxhjälp t ex). Och att opponera mot det ”lagoma” (de styrande) inom SAP är väl legio? Jag är glad och tacksam över att de tycks ha återfått sansen. Efter sin ökenvandring.
Vad händer om man betraktar dagens svenska partipolitik som vilken jobbmarknad som helst? Finns det någon forskare som anlagt det perspektivet, så skulle jag gärna vilja ta del av vad det gett.
Hej du Bo Persson!
Hänger inte med, hur tänker du? Utveckla snälla! Låter mycket intressant. Hur tänker du?
Jo, även om Sverige inte är ”de dimhöljda kvasidistinktionernas land”, så bör uppgiften om att 95 % av partierna finansieras av staten själv absolut analyseras och värderas av någon oberoende journalist …
Carin!
Ja, Kjell har ju redan bidragit med en infallsvinkel: Hur många försörjer sig på ”hans” pengar.
Andra frågor.
Hur många på S-kongressen nyss hade politiska/fackliga jobb. Direkt eller indirekt. Hur många hade politiska/fackliga styrelseuppdrag av det ena eller andra slaget?
(Med ”indirekta” jobb menar jag då t.ex. alla de jobb som finns att dela ut om man sitter på regeringsmakten.) Och slutligen: Hur många var det på denna kongress som hade vare sig det ena eller det andra OCH som inte heller kände till vilket klirr det blir i kassan om man vinner val och hur många jobb det ger.
Fler infallsvinklar mottages med tacksamhet.
Arbetarklassens organisering och bildningssträvanden är inte längre en huvuduppgift för Arbetarrörelsen utan nu vill dom flesta aktiva se om sitt eget hus och hoppa på tåget som till lycka bär för egna kontot. Det är ju ingen tillfällighet att f d ministrar i båda allianserna skaffar välavlönade arbete i näringslivet efter sin tid som ”Folkets” representanter.
Hej, både Kjell och Bo!
Nu är jag ännu mer förvirrad. Vad har finansiering av partier med det jag skrev om att göra? Och vad har jobb eller inte hos riksdagspolitiker med saken att göra? Jag måste ha missat några tankeled här? Snälla berätta vad!
Och Tommy, tror nog likaledes. Det räcker med att jag klarat mig (om man nu ska vara en hund). Eller så är jag bara korkad.
Men upplys mig då!
PS. Fast ändå, det fanns vissa ljuspunkter i inläggen på kongressen. Infall man inte bara är hund! DS.