Nog är de flesta av oss lydiga, inrättar oss självdisciplinerande i ledet, låter oss uppslukas av och blir en del av den konforma massan. Det subjektiva jaget upplöses i ett anonymt Man. (Martin Heidegger)
Som historikern och författaren Miriam Gebhardt konstaterar i sin bok Vita rosen: Hur vanliga tyskar blev antinazistiska motståndskämpar, Karneval Förlag, är vi ”vanliga, hyggliga” medborgare ordentligt beforskade.
Välkända Stanley Milgrams socialpsykologiska lydnadsexperiment på Yale University. Vi lyder, blint och utan att ifrågasätta, när de vi uppfattar som auktoriteter, gärna med vit rock eller akademisk titel, beordrar oss att lyda. Det kritiska tänkandet ställs in.
Inte kan den digra kunskapen om lydnadens fenomen göra oss mer modiga eller bryta lydandets förbannelse och mekanismer.
Vi är helt enkelt inte mottagliga för sådant som kunde förhindra att vår rädsla för att göra uppror urholkar våra själar (som Rainer Werner Fassbinder döpte sin kanske bästa film till: Angst essen Seele auf).
Kunskap om lydnaden gör oss inte mindre lydiga. Det är förstås ingen kunskapsfråga.
De olydiga och i anden otuktade är få, men obeforskade, påstår Gebhardt. Det kunde tyckas motsägelsefullt.
Man (sic!) tycker att det ju borde vara intressant få veta vad som kännetecknar dessa frihetssökande, mot makten ohörsamma individer – för att i gynnsamma fall försöka efterlikna dem.
I stället avfärdar vi ofta dem som ”orealistiska” eller ”rättshaverister”. Vi skäms över oss själva och vårt vankelmod, men tillstår det inte. Gömmer det bakom fördömandet och avfärdandet av dem som sticker ut från massan.
Gebhardts nyfikenhet inför de olydiga drev henne att närmare studera motståndsgruppen Vita Rosen i nazismens München på 40-talet. Med den underrubrik som redan angivits ovan: Hur vanliga tyskar blev antinazistiska motståndskämpar.
Nå, vanliga och vanliga. Snarare ovanliga – och inte många. Gemensamt karaktärsdrag för dem i gruppen, en stark, individualistisk hållning och försvarandet av inre autonomi.
Kanske deras inre kompass var starkare än majoritetens och vägledde dem. När vanliga tyskar kröp för Führern och hans kumpaner, passivt åsåg förintelsen av judarna, vägrade Vita Rosens medlemmar att dela detta förhållningssätt.
Samvetet förbjöd det. Mer än politik och ideologi. De ville, och måste inför sig själva, förbli anständiga. Kosta vad det kosta ville.
Som Gebhardt understryker har fokus när Vita Rosen ägnats filmer och böcker legat på syskonparet Hans och Sophie Scholl. Idealisering och romantisering har varit legio. Som om de vore de enda värda att lyfta fram.
Bonnie and Clyde-diskursen har dikterat. Individer som inte är som vi. ”Bekvämt” långt borta från oss. Identifikation därmed inte möjlig.
Jag minns minnesplaketten mitt i stan när vi bodde i Potsdam och DDR fortfarande fanns. Syskonen hedrades på offentlig plats som ”antifascister” som man sa i DDR. Efter Murens fall försvann minnesmärket. Som om DDR tagit patent på de modiga syskonen.
Alla i Vita Rosen, inte bara det vackra syskonparet, får sin levnadshistoria och personlighet fylligt tecknade av den noggranna och källkritiskt medvetna Gebhardt. Utan idealisering och romantisering.
Människan blir människa, när hon revolterar. (Albert Camus) Vita rosen blir människor i Gebhardts framställning, människor av kött och blod.
Inga helgon eller martyrer, kommer nära en med sina tankar och känslor, jag ser dem framför mig och följer dem i spåren när de delar ut flygblad och använder väggarna för protester.
I det München jag kan komma på mig längta efter att få återse.
Fascinerande läsning som också handlar om Tysklands utveckling. Och den påbjudna tystnaden efter kriget. Nazismen – tusenårsrikets tolv år – är en vattendelare i Tysklands historia.
Frågan smyger sig osökt på: Vad av Vita Rosen kan man finna hos Miriam Gebhardt själv? Kanske främst sanningslidelsen. Hon väjer inte undan för det kontroversiella.
Drar sig inte för att peta i tabun, synliggöra det som gömts undan, avtäcka skuld, riva plåstret från det sår som aldrig kommer att läka i Tyskland.
Och hon vägrar att ”använda” dem i Vita Rosen, projicerande läsa in för mycket i dem och deras handlande. Polemiserar också häftigt mot andra som studerat gruppen och lånat sig till detta: instrumentaliserande använt Vita Rosen för egna syften.
I samma orubbligt sanningssökande anda skrev hon boken När soldaterna kom – Våldtäkterna mot tyska kvinnor vid andra världskrigets slut. Det var ju inte enbart de ryska soldaterna som härjade och förgrep sig på tyska kvinnor. De västallierade gjorde likaså.
Men västpropagandan har nogsamt skymt detta: de allierade var enligt denna befriare och gentlemän som delade ut tuggummi, cigaretter och nylonstrumpor till förlorarna. Propagandan har gömt undan alla dessa flera hundra tusen oskyldiga och försvarslösa kvinnor som inte lämnades i fred.
Och alla ”oäkta” barn som ett resultat av våldtäkterna. Därmed har både kvinnor och barn svikits.
Jag lägger ifrån mig boken med den fåfänga uppmaningen till mig själv att försöka vara mer modig. Inte är det lätt att gå från läpparnas bekännelse till handling. Men jag sätter ju inte mitt liv på spel. Det gjorde Vita Rosen. Avrättningar följde efter att de vägrat krypa till korset.
Bilan föll 22 februari 1943. Kepsen av denna dag för Vita Rosen!
Och för Aleksej Navalnyj.
Hej Lasse E!
När jag läste din text fick jag en association till
den irländske dramatikern George Bernard Shaw.
Samlade en period på ordspråk och citat.
Detta är en av dom bättre.
(Den förnuftiga människan anpassar sig efter världen,
den oförnuftiga söker anpassa världen efter sig själv.
Därför beror varje framsteg på den oförnuftiga människan).
Varför försvann minnesmärket?
Kanske för att man inte ville att DDR skulle få ära för något. Sophie har ju mest koppling till München och där finns flera minnesmärken . Så länge DB hade namn på sina tåg så fanns ett tåg med namnet Sophie Scholl.
https://www.atlasobscura.com/places/weisse-rose-pavement-memorial
Men DDR vill man gärna radera ut, ett exempel var gubben på övergångsställenas signaler som visade stopp eller gå med rött eller grönt. Vid återföreningen tänkte man byta till den vanliga mer tråkiga västmodellen. Men då blev det ett oväsen från f.d Öst-Berlin, ”någonting ska vi väl få behålla måste ni ändra på allt. ” , och beslutet ändrades snabbt och i stället ändrade man till den roliga gubben i hela Berlin, så nu slår han ut med armarna vid rött och signalerar ”gå inte” .
Tobias L!
Kanske försvann med DDR. ”Antifascister” signalerade DDR, ordvalet.
Tommy S!
I eftermiddags såg jag på SVT Play om, länge sedan jag såg den första gånger, von Trottas ”Die Bleierne Zeit”, på svenska ”Två tyska systrar”, från 1981. När jag nu uppmärksammar din kommentar förefaller det mig som en sådan riktad just till systrarna Ensslin. En händelse som ser ut som en tanke.
Ett mycket intressant och viktigt ämne att uppmärksamma om att följa det av ”makten” utlagda spåret.
Något som också kännetecknar vardagens små händelser på arbetsplatser annorstädes eller liknande, där det sällan ifrågasätts något regelbundet och om så sker, eventuellt med påföljd att stå ensam vid sidan av flocken. Så formas vi mer eller mindre som individer på gott och ont i ett samhälle där en normerad bild råder vars individanpassning har en oerhörd stark förmåga att inte sällan begränsa ett fritt och kreativt tänkande.
Ett sådant förhållande kan också ske som exempel riktigt illa av en statsmakts metoder. Detta genom snällhetens förledande och lockande mönster eller att rädslans makt påverkar individen till följsamhet under ett försåtligt ”välbyggt” samhällsmönster. Så hemskt illa att den bästa vännen plötsligt förvandlas till en hotfull fiende.
I min värld står samhällets uppbygges funktion mellan ett krasst individuellt konkurrensutsatt där repression inte sällan drabbar dom som blir efter, eller genom samarbete utveckla en gemenskap i mening att inkludera individer var och en efter förmåga med bästa möjliga förutsättningar.
Dessvärre befarar jag att vårt Land har valt den bestraffande och hårda vägen som inte erbjuder alla individer chansen att utvecklas efter sina förmågor, Detta mönster har våra nuvarande makthavare tydligt med eftertryck visat, framför gemenskapens väl uppbyggda kraftresurs.
Lasse E!
Du grubblar mycket på det här med personligt mod. Men frågan är biologisk. Beteendet hos vår schimpansart är genetiskt betingat, lika väl som hos de två andra schimpansarterna. Varför grubbla? Förlika dig med, att det är som det är.
Med gemensamma ansträngningar kan vi Homo sapiens genom god politik förbättra sakernas tillstånd lite grann. I materiella frågor kan vi förbättra mycket. Men beteendet är som det är. Menade inte Gunnar det?
Jan-Arvid G!
Gunnar (Adler Karlsson) och jag hade våra trätor, i all vänskaplighet. När jag, sociologiskt utbildad, fortfarande hårt drev mina miljöteser och nedtonade arvets betydelse. Medan han alltmer förfäktade sin biologiska övertygelse, baserad på noggrann, icke minst aktuell, forskning. Jag är benägen att alltmer ge honom rätt. Att förlika sig, som du är inne på, är nog den klokaste hållningen. Att försöka sig på att rita om den biologiska kartan kan leda totalt fel, som Gunnar också var inne på. Med exemplifieringar, t ex skolpolitiken. Kvarstår gör: hur våga vara modig, bryta med sitt vankelmod och sin undfallenhet? Jag talar om mig själv som människa och samhällsvarelse.
Lasse E!
G B Shaws citat var en hyllning till motståndet mot Nazismen som vi inte vågar efterlikna, liv eller död.
Blir lite konfys när det gäller ditt exempel med filmen ”Två tyska systrar”, menar du reportern eller terroristen?
Tommy S!
Jag såg systrarnas Ensslin, i von Trottas film, som förkroppsligade två radikalt olika politiska hållningar. Därefter läste jag din kommentar, kanske läste jag in saker i den.
Systrarna Ensslin företrädde två olika hållningar med en svår gränsdragning dem emellan. Gudrun försökte ”värva” systern som a-l-d-r-i-g tog direkt avstånd från G, hennes utomparlamentariska, ”terroristiska” agerande. När Gudruns son Fritz, brännskadad efter att barn tänt eld på ett gömställe han sökte sig till under vistelsen hos en fosterfamilj, flyttar från fosterfamiljen till moster Christiane, frågar han ”kastade hon bomber” och han river sönder ett foto på modern som mostern har uppsatt på väggen. Filmen slutar med att mostern säger till Fritz: ”Din mor var en ovanlig kvinna. Jag ska berätta allt för dig om henne. Ja, kanske inte allt.” Slutreplik: ”Men jag vill veta allt.” Så aversion har övergått i nyfikenhet på vem modern egentligen var. Filmen förlorar aldrig sitt fokus på systrarna och relationen dem emellan. Och, ja – hur agera?