Jag kritiserade Myrdalsällskapets val av namn på sitt stora pris; Leninpriset, när det instiftades 2008.
Priserna har nu utdelats sex gånger (om jag räknar rätt) och varje gång har det tillfallit förtjänta kulturskapare. Ingen har hittills tackat nej för att de tyckt att prisnamnen varit alltför komprometterande. Lenin och Robespierre stod även för något gott tycks man resonera. Och visst är det så.
Det här året gick Leninpriset till Maj Sjöwall för nydaning av kriminallitteraturen och Robespierrepriset till Gabriela Pichler för sin film Äta sova dö. Goda val alltså!
I samband med årets utdelningen kom de sedvanliga nålsticken i form av Myrdalpåhopp om stalinism, Pol Pot-vurm etc. Men där kom även en riktig och intressant debatt om synen på Lenin idag. I Göteborgs Posten bemödade sig professor Bo Rothstein att underbygga den slarviga nålstickskritiken genom att argumentera för sin syn på Lenin och att stalinismen var en logisk fortsättning på Lenins utilitarism (ändamålet helgar medlen). Mot Lenins och vänsterns utilitarism och grupptänkande slår Rothstein fast att:
”… vänstern under de senaste 100 åren tagit två stora segrar i betydelsen att båda projekten visat sig vara politiskt irreversibla och skapat relativt goda levnadsförhållanden. Det ena är den demokratiska rättsstaten och det andra är den generella välfärdspolitiken. Man måste vara blind för att inte se att i båda fallen bygger styrkan i dessa projekt på idén om individuella rättigheter.”
Mot detta har dels Leninkännaren Stefan Lindgren skrivit mycket initierat, fördjupande och problematiserande om de argument som framställts som entydiga och lättsmälta av Bo Rothstein. Jan Myrdal själv har resonerat om en principiell skillnad mellan hur mellankrigsgenerationens – och efterkrigsgenerationens vänster ser på fredsfrågan och demokratiska fri- och rättigheter. Han finner här en möjlig intressant skillnad, som har med ”förmågan till tvesyn” att göra. Myrdal lyfter alltid fram ”å ena sidan och å andra sidan”, medan Rothstein och den allmänna efterkrigsvänstern ofta bara ser ena sidan av komplicerade historiska gestalter och skeenden.
Det här är förresten den sorts debatter där Jan Myrdal för mig, och för den delen också Folket i Bild/Kulturfront, haft en avgörande betydelse för mitt sätt att tänka politiskt. Försöken att även se det som komplicerar och inte bara det som synes ske, har blivit essentiellt.
Hur är det egentligen till exempel med de ”två stora (irreversibla) segrar”; den demokratiska rättsstaten och den generella välfärdspolitiken, som Rothstein vill få oss att ta för givna? Är de verkligen irreversibla? Idén försvaras visserligen i ord av i princip alla, men i praktiken är båda utsatta för starka undermineringskrafter, starkare än på mycket, mycket länge. Är det inte i själva verket så att just oförmågan att se den odemokratiska, ja rent fascistiska och krigiska tendenserna, förklädda i demokratisk välfärdsretorik, är det stora hotet idag. Det här är sannerligen en angelägen diskussion. Den måste vi föra på allvar, och allas bidrag är viktiga. Framtiden är inte given. Leninpriset gör nytta.
Sannerligen alltså, har inte priset – uppkallat efter Lenin – skapat en riktigt intressant och givande debatt i vårt land? Jag är inte kommunist, men överväger ändå efter årets utdelning av de båda Myrdalprisen att ompröva mitt självvalda utanförskap och bli medlem i Myrdalsällskapet.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Bo Rothstein, Jan Myrdal, Stefan Lindgren, Jan Myrdalsällskapet, Leninpriset, Robespierrepriset, Lenin
Femte året!
Och visst skulle jag vilja fråga R. vad han anser om § 51 i FN-stadgan om rätten till självförsvar. Den skrevs ju in t o m efter kriget. Tycker han att den skall bort vilket han antyder i påpekandet om Polen.
Även frågan om den privata äganderätten. Är den principiellt möjlig att förena med rättvisa? Vilket t.ex. J Israel – på sin tid – hävdade att den inte var. Och som jag stödjer, givetvis. Läs t.ex. F Engels i ”Familjens, privategendomen och statens ursprung”.
Det är förstås alltid lättare att skylla på person än att skylla på ett kollektiv. Det är lättare att beskylla Thatcher för finansmaffians maktövertagande på 80-talet än att skylla på finansmaffian själv. Det är lättare att skylla byråkratiseringen av ryska revolutionen på Lenin än att skylla den på byråkraterna själva.
Lenin var ju till allt annat en stor pragmatiker. ”Man engagerar sig och sen får man se”. Eller för att ta ett annat citat som är för långt för att jag ska komma ihåg det ordagrant: Jag har aldrig någonsin yttrat något som är tillämpligt utanför det sammanhang där jag har sagt det.
Om man ska beskylla karln för något torde det väl vara för sin vana att pressa möjligheterna till det maximala utan att bekymra sig för att sånt oftast slår tillbaka. Fast även där har jag för mig att han lärde sig så småningom. NEP kan ju inte tolkas på något annat vis.
Bra formulerat Jan W. Bo Rothstein vill inte lyfta diskussionen och sätta in Lenin i ett historiskt sammanhang utan vill främst visa att han tillhör dom rena fina medborgare som inte smutsar ner sig med realpolitik á la Lenin och alla oöverstigliga problem han och statsledningen stod inför. Inbördeskrig, svält m.m