Berlintidningarna och tysk TV gör stor sak av att polisen efter en omfattande spaningsinsats gripit ”Europas farligaste kvinna”, Daniela Klette. I drygt trettio år har den förre Röda Armé Fraktionen-medlemmen lyckats hålla sig undan.
Levt ett stilla, vanligt och anonymt liv i ett höghus i Kreuzberg. Försörjt sig bland annat genom att ge speciallektioner i matematik. Ingen av grannarna hade uppmärksammat att hon var en eftersökt ”samhällsfiende”. Enbart noterat en vänlig, gråhårig kvinna i sällskap med sin hund.
RAF, som själva benämnde sig ”stadsgerilla” i latinamerikanska Tupamaros efterföljd, upplöstes 1998. Klette tillhörde den tredje generationen, som de brukar kallas, RAF:are. Misstänkt för inblandning i mord, rån mot banker och livsmedelsaffärer. Flera av hennes kumpaner är fortfarande på fri fot.
Klette läser jag om, samtidigt som jag hjälper till efter bästa förmåga att översätta en tegelstenstjock bok från tyskan, författare Ingo Müller, om juristerna i Tredje riket och hur de medverkade till excesserna som begicks under Hitler. En hårresande, för att inte säga för den rättsmedvetne provocerande berättelse om direkt och indirekt skyldiga till och ansvariga för folkmord.
Noggrant dokumenteras vad som hände, snarare inte hände, med alla dessa tjänstvilliga efter kriget när denazifiering skulle äga rum. Hur domstolarna skiljde på gärningsmän och medhjälpare (de senares roll nedtonades markant), godkände lydnadsmotivet som legitimt, bortsåg från andra motiv, beaktade hälsotillstånd och ålder som förmildrande omständigheter i samband med rättegång, införde gärna preskription för de gräsligaste brott.
Lagvrängeri och spetsfundigheter på högsta nivå. Hisnande uppfinningsrikedom i de mjuka händernas urskuldande behandling av krigsförbrytare.
För att skydda övervintrande nazister, låta dem gå fria. Förståeliga blir 68-generationens aktioner för att avslöja dessa övervintrare, ofta placerade högt upp i förbundsrepubliken, till och med nära kanslern i somliga fall.
Därmed inte sagt att jag oreserverat stödjer våldet som utomparlamentariskt medel.
Skipandet av rättvisa enda motivet i Klette-fallet? Nja, jag kan inte låta bli att tänka, när jag lyssnar till de uppskruvade kommentarerna, att andra bevekelsegrunder spelar in. Hämndlystnad från staten. Avskräcka yngre människor i sista generationen-tider att blåsa liv i RAF igen. Kanske viktigast för den politiska makten.
Preskription tillämpades på de mest utstuderade sätt, utan att många år hunnit gå, för de nazistiska krigsförbrytarna. Men det verkar inte tillämpbart på terroriststämplade. Likheten inför lagen, var blev den av? Omfattar, i vissa fall åtminstone, inte politiskt belastade lagförda. Lätt att tänka Julian Assange.
FOTNOT. Författaren har skrivit en bok om en av de ledande RAF:arna, Ulrike Meinhof: Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap (2007)
Men lite lugn nu. Klette är ju långt ifrån dömd , det är långt innan det ens blir en rättegång. Och det tycks inte enbart varit matematiklektioner utan även diverse rån för försörjningen. Och det rapporterades att vid husrannsakningen hittades skarpa vapen. För övervintrande nazister så händer det ju fortfarande att man hittar ex lägervakter typ 90+ . Men nog var RAF på sin tid skyldiga till hemska saker, det smällde ju bomber lite varstans och jag minns från resor alla de där affischerna med efterlysta RAF: are. Så småningom avslöjades också nära kontakter mellan DDR och RAF. Minns också kartorna i tågvagnarna, med förbundsrepubliken i väster , de områden som gått förlorade i öster med en annan färg och i mitten med en tredje färg fanns ”Mitteldeutschland” som var Östtyskland eller DDR.
Men det blev ändring även på det med en vändpunkt . En liten historia var när jag och en kompis tågluffade och sökte hotell i Erfurt. Fullt överallt så det fick bli stans finaste hotell och vi fick ett mycket fint rum. Ett antal år sedan såg jag en bild och förstod att det var just i det rummet som Willy Brandt bodde vid sitt besök i DDR och från rummets balkong höll sitt tal om försoning, nya relationer och ett erkännande av varandra.
Lasse E!
Lite oroande skriver du:
”Därmed inte sagt att jag oreserverat stödjer våldet som utomparlamentariskt medel.”
Detta skulle kunna tolkas som om du med vissa reservationer stödjer ”våldet som utomparlamentariskt medel”. Då blir ju frågan: vilket våld stödjer du?
Arne N!
Det kan ju finnas situationer där det enda som återstår är protesterande eller demonstrerande handlingar med våldsinslag. Jag kan inte ALLMÄNT och ORESERVERAT fördöma. Det vore poänglöst. Sedan återstår förstås att definiera vad vi menar med ”våld” och vem som äger definitionsprivilegiet.
Lennart P!
Eftersom jag bökar med översättningen av boken om juristerna i Tredje riket kan jag inte låta bli att misstänka att någon parallell situation inte gäller för den tyska staten och rättsväsendet. Nazistiska jurister och statstjänstemän har behandlas på ett annat, mer ”försonligt”, sätt än de som terrorister definierade RAF-medlemmarna. Och vi må fråga oss varför. Vi får väl se vad som händer i domstolen. RAF:s agerande, kopplingen mellan RAF och DDR, samt hur den västtyska staten förfor när den jagade RAF:are, tarvar en längre betraktelse.