Svenska hemmafronten 6 juni någon gång på 80-talet, tågande genom Östhammar.
”På den tiden / när vi såg varandra i ögonen / och hälsade på gatan” (Rasmus Dahlstedt)
Den föga mysiga om man skall vara ärlig, liknar mest en skolmatsal, restaurang Kvarnen i Gefle är belägen i det hus där Skatteverket och Pensionsmyndigheten förr höll till. Med andra ord inget muntert hus ur medborgarsynvinkel.
En statlig myndighet som klämmer dig, även om du har blygsam förtjänst, på hög inkomstskatt. En annan som månadsvis hånar dig genom att betala ut småpengar i pension. Efter det stora pensionsbedrägeriet.
Ändå begav jag mig till samma hus, där besk myndighetskultur sitter kvar i väggarna, i lördags för att åhöra ett samtal mellan journalisten Gunnar Sandelin, som jag känner sedan min tid som krönikör på SSR-tidningen, och skådespelaren, poddaren och poeten Rasmus Dahlstedt.
Utgående från den senares diktsamling Hemmahörande (2023). Finstämda verser, kan jag konstatera när jag bläddrar.
Ett, med vemodet som underton, gott samtal om ett förlorat Sverige mellan två personer åldersmässigt, men inte åsiktsmässigt, långt ifrån varandra. Sandelin som alltid skarp och övertygande med starka argument, faktamässigt förankrade. Han tummar aldrig på det.
Poeten mer svävande och dunkel, men sympatisk med sin klarsyn på hur teatern impregnerats med genustänkande och värdegrunder, krönt med anställandet av ”intimitetskoordinatorer” (Sic! Jag fann mig föranlåten att googla på ordet, trodde nästan Dahlstedt hittade på, så tokigt lät det).
En annan, ideologisk och ”normkritisk”, teater än den han en gång i tiden drömde om som ung, förväntansfull elev på Teaterhögskolan i Göteborg. Heder åt Dahlstedt att han inte bara fogade sig! Men risk för att inte få jobb och anställningstrygghet på institutionsteater.
Ett par mil väster om Gefle mitt barndomens och ungdomens Sandviken som inte längre är mitt. Sandelins verklighetsbild däremot min. Skrämmande att han, sanningssägaren, belades med ett, i praktiken, yrkesförbud. Bespottades och avfärdades med ovärdiga epitet.
Ett mycket högt pris har han tvingats betala för sin omutlighet. När alla andra journalister jamade med och villigt åtog sig uppgiften som samtyckesproducenter åt den politiska makten.
På Kvarnen möts han med värme, sympati och igenkännande av oss, ett femtontal grånade i publiken, som kommit för att lyssna denna småkalla lördagseftermiddag. I pausen gräddtårta. Jag frestas men avstår, sockerråtta som jag är.
Nyss rörde vi oss i Oslo, min närstående och jag. I hjemmefrontens spår. Var finns den svenska hjemmefronten mot den invasion, eller vad den ohejdade migrationen förtjänar att kallas, som landet utsatts för genom politiker som dåraktigt ville förvandla oss till en ”humanitär stormakt”? Uppmanade oss att sluta tänka: ”Öppna edra hjärtan!”.
Men svensson lyder. Apropå Pensionsmyndigheten, så finner svensson sig i usla pensioner, letar röda prislappar i butiken, drar åt svångremmen.
Påstås det av politiker och main stream media att det råder ”elkris”, anpassar sig genast svensson lydigt, tvättmaskinen används på småtimmarna när priset anses vara som lägst. När vi går med i Nato och säljer ut vårt nationella oberoende, sker det utan att svensson knystar.
Blågula hjemmefront, var är du? Jag spanar och spanar. Nej, det är inte sant. Jag har slutat. Givit upp. Med sorg över och saknad efter det land som var. Den tyvärr framlidne Tysklandskännaren Per Landin skrev en bok om DDR, ”Landet som försvann”. Samma kunde sägas om Sverige.
Men det hade inte behövt ske. Samtiden är onödig, för att citera Jan Myrdal i en brevväxling med Lars Gustafsson.
