Bild: Wikipedia
Göran Greider är förmodligen en av landets viktigaste opinionsbildare på vänsterkanten. Vi har kunnat ta del av hans åsikter om sociala och ekonomiska orättvisor i olika medier. Sedan tjugofem år tillbaka är han chefredaktör på Dala-Demokraten där vi kan läsa hans ledartexter, han medverkar regelbundet i TV4:s ”morgonsoffa” och är ofta gäst i SVT Aktuellt och Rapport för att kommentera någon politisk händelse.
Han väjer inte för problematiska ställningstagande som när han som vänstermänniska ställde upp på åtstramningen av invandringen till Sverige 2015–16. Han såg att situationen var ohållbar. Greider ger helt enkelt ett rejält och hederligt intryck. En person man som vänsterperson kan känna förtroende för.
Greider har i ett flertal texter kommenterat Rysslands invasion av Ukraina. Det är ett krig som starkt påverkar oss alla. Det är trots allt ett omfattande krig mitt i Europa. Direkt efter Ryssland invasion skriver han väldigt indignerat och upprört om Rysslands angrepp som han kallar barbarisk och folkrättsvidrigt. Han skriver att det är en ”maktfullkomlig elit i Kreml, som drömmer sina fornstora imperiedrömmar”.
Göran Greider ställde upp på regeringens beslut att skicka vapen till Ukraina. Han såg det som ett historiskt beslut. Det var inget enkelt beslut, men han konstaterar att ”jag tycker att det är rätt”, skriver han i en ledare i Dala-Demokraten den 3 mars 2022. Får en känsla av att det var chocken över invasionen som drev på hans ställningstagande. Han poängterar nämligen samtidigt i son ledare att det är viktigt att inte andra perspektiv än det militära och försvarspolitiska försvinner ur vårt medvetande.
Att skicka vapen var som vi sett ett moraliskt dilemma för Greider. Han har i en tidigare text skrivit ”att vara socialist innebär att realistiskt erkänna de målkonflikter som existerar”. När han ställde sig bakom att skicka vapen så hamnar detta i konflikt med hans pacifism och antimilitarism. Ett och ett halvt år senare, hösten 2023, tar tvivlen överhanden när han i en ledartext i Dala-Demokraten inte ställer sig bakom förslaget att skicka JAS-plan till Ukraina. Han återkommer till att det måste finnas ”andra perspektiv”.
I ledartexthösten 2023 ställer han frågan: Hur länge skall kriget pågå? Hur många fler skall dö? Han ser att den omtalade och förväntade ukrainska offensiven inte lyckades. Han konstaterar att Ukraina hade behövt amerikanska F16-plan. Bör Sverige ställa upp med JAS-plan i Ukraina frågan han också. Han svarar själv på frågan med att det ”riskerar verkligen att trappa upp kriget avsevärt – och dessutom förlänga det ytterligare, kanske med flera år.” Han ser också risken för att Ryssland kan komma att använda taktiska kärnvapen. Han kommer till slutsatsen ”att Sverige inte bör skicka JAS-plan till Ukraina”. Han påpekar också att ”den totala frånvaron av ens minsta försök från något håll till diplomatiska förhandlingar är illavarslande”. I en tidigare ledartext har han varnat för ”militariseringen av vårt medvetande”. Med detta bryter han också med sitt tidigare samförstånd med övriga medier i synen på hur vi skall reagera på kriget.
Att hans ställningstagande mot att skicka JAS-plan möttes av kritik är ju inte förvånade, med tanke på hur kompakt stödet i media är för att beväpna Ukraina. Här finns ingen konsekvensanalys över huvud taget. Greiders vånda och reflektioner över vad det betyder att fortsätta att skicka vapen när det är uppenbart att Ukraina inte kommer att kunna besegra Ryssland borde vara rimliga. Men uppenbarligen inte. Media och våra politiker är fångna i mantrat ”Ryssland får inte segra”, att man inte reflekterar över vad det innebär för Ukraina och för Europa.
I Göran Greiders texter finns inga utblickar till vad kritiker av USA:s och Europas engagemang i kriget har att säga. Många som tog avstånd från Rysslands invasion såg ett samband med Natos ambition att ge Ukraina medlemskap i Nato. Det var inte ont om varning för vad Natos expansion österut kunde leda till, inte minst från amerikanskt håll. Fredsforskaren Jan Öberg i Lund är ett svenskt exempel, visserligen utestängd från media. Han skräder inte orden när han säger att det är ”en konflikt mellan Nato och Ryssland som från båda sidor cyniskt utspelas i Ukraina”.
Å ena sidan är det svårt att tro att Greider inte ser hur ensidig svenska mediers utrikesbevakning är. Han är ju en förnuftig person. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt om han inte ser riktigt klart, han är ju en del av mediaetablissemanget, mitt i smeten, vilket gör det svårt för honom att ta ett steg tillbaka och se på allt lite utifrån. Och han vet vad som händer med dem som dristar sig att trosa det påbjudna narrativet om kriget i Ukraina.
Jo, den gode Göran Gerider går en svår balansgång om han inte skall drabbas och bli osynliggjord på tystnadens tribun.
Dessvärre är det inget unikt ty denna metod i frågan inleddes med Gudrun Schyman och andra avvikande röster har därefter tystats.
Att driva en opinion i detta läge mot den etablerade ”sanningen”, som är fastlagd genom total uppslutning i vår Riksdag tillsammans med etablerade medier är nära nog en hopplös uppgift.
Därför är denna artikel som J Fredriksson presenterar ett viktigt andningshål med bidrag till förändring från en dyster verklighetsbild i riktning mot någon annan och bättre möjlighet.
Att driva opinion utan att vara knuten till Dala-Demokraten, Dagens Nyheter eller SVT med flera går trots allt bra, vilket Knut Lindelöf, Elsa Widding, Swebbtv och många fler personer och bloggar bär vittne om. Men det fordras förstås att man har sin försörjning tryggad genom pension eller hederligt arbete och inte genom statlig och/eller Nato-anknuten media.
Instämmer med Ole Pålsson. Greider försöker, säkert ärligt, manövrera i denna VÅR förkrigstid. Eliten har nu öppet valt sida. Betydande tankearbete måste nu utvecklas hos var och en som vill förena krig och fred, eller vända på begreppen i Orwellsk anda. Jag tror att den gode Greider under stundom låter sina känslor styra över förnuftet. Landsförräderi är nu begånget av regering och riksdag. Ett slugt och förslaget manövrerande har nu kommit till sin fullbordan. Därför måste nu en kall analys av fakta vägleda den som vill verka för fred. Fakta finns tillgängliga för den som vill. Greider har tillgång till nödvändig information. Han måste nu brottas med sin grundläggande politiska övertygelse.
I Sverige har i stället panik framkallats med hjälp av våra lydiga, helt enastående ensidiga statsmedier. Detta är inget bra klimat för förnuftig diskussion och ställningstagande. Men: Redan märks en något förändrad ton när medier rapporterar om läget i Europa och USA/Natos krig i Ukraina. De grupperar om.
PS. Selensky gör klokt i att, innan det är för sent, se över sina förbindelser om han skulle lyckas ta sig levande ur Ukraina.
Jag är av samma åsikt som Göran Greider då han hävdar att det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Samtidigt noterar jag, att hans beslut att ställa upp för regeringarnas beslut att skicka vapen till Ukraina, verkligen är ett historiskt beslut som fullständigt passar in i den intellektuella bilden.
Författare och journalister sänder idag signerade s k hämndgranater till de ukrainska batterierna. Samtidigt understryker författarna och journalisterna att deras arbete har stor betydelse för freden. De vill därför främja yttrandefriheten och demokratin i Ryssland genom att frysa allt samarbete med den ryska kulturen.
Det var med glädje jag noterade, att svenske professorn Svante Nordins innehållsrika studie Filosofernas krig (1998), fortfarande fanns på min bokhylla efter alla flyttlass hit och dit.
Nordin beskriver ingående och intressant de filosofiska reaktionerna på första världskriget.
Europas intellektuella drabbades särskilt hårt av det kriget. Närmare 500 franska högskolelärare och en fjärdedel av Frankrikes universitetsprofessorer stupade i kriget. Av studenterna från Ecole normale supérieure antas hälften ha stupat, av Oxfords’ studenter en fjärdedel.
Men folkmassorna jublade. Sida vid sida jublade pöbeln och de intellektuella i Berlin, Wien, S:t Petersburg, Paris och London.
När kriget bröt ut reagerade de tyska teologerna och övriga tyska akademiker med kränkt patriotism och stark beredskap att skynda till fosterlandets försvar. Gud ansågs stå på Tysklands sida. Reaktionen bidrog bl a till uppkomsten av de tyska akademikernas ”upprop till kulturvärlden”.
I Storbritannien, i Cambridge, vantrivdes filosofen Bertrand Russell. En av teologiprofessorerna tog upp en av hans pamfletter mot kriget till diskussion i en vänkrets. Diskussionen avslutades med att sällskapet brände pamfletten för att demonstrera sin avsky mot Russells åsikter.
Russells fredsaktivitet ledde senare till åtal och fängelse.
Erich Maria Remarques krigsromanen läste jag för länge sedan då jag avtjänade min värnplikt här i Finland. Den tredje filmatiseringen av ”Im Westen nichts Neues” i Edward Bergers regi såg jag helt nyligen.
Den starkt gripande filmen förde mina tankar till slutscenen i Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” från 1957. Där leder Döden de sina i en ”danse macabre” till graven. Också de krigshysteriska intellektuella upptas i långdansen.