Igår, närmare bestämt 14 mars 1883, avled Karl Marx i London. Jag har inte, med anledning av detta, noterat några minnesrunor. Kanske i det som återstår av vänsterpressen? Nå, i veckans Prollen, som jag prenumererar på, inget vad jag kan se. Missade de det?
Jag minns det som igår. Höstterminen 1968. Flyttade in med mat på burk, som mamma tillsammans med kokkaffepaket skickat med mig från Sandviken, i studentkorridor i Kåbo i Upsala. Blåsenhus hette området. Barackerna rivna sedan länge.
En av de första böcker jag nyfiket skaffade, på legendariska Lundeq där jag kom att bli en flitig kund, var Kommunistiska manifestet. Det var som att öppna fönster och släppa in friska vindar för brukspojken som inte läst särskilt mycket dessförinnan! Boken, i pocket, har jag kvar. Med Marx skäggiga nuna på omslaget. När jag kikar i den konstaterar jag att så gott som varje rad är understruken med blå kulspetspenna. Jag svalde allt med hull och hår.
1989 föll äntligen muren. Efter det var Karl Marx, som fortfarande sitter staty tillsammans med kumpanen Friedrich Engels i Östberlin, liksom realsocialismen mer än död. Bort all marxistisk litteratur från kurslitteraturlistorna. Skulle man därefter nämna Marx, måste det vara en av bröderna.
Utanför Humboldt och Freie, universiteten i Berlin, barska väktare som frågade tillströmmande studenter: ”Ni har väl ingen marxistisk litteratur i väskan?”
Det kunde vara sant. Nu är det sannerligen långt till den röda hösten. Om jag fortfarande är marxist? Skriv upp det!
