Karl XIV Johan bröt den långa raden av krig med Ryssland (Bild: Wikimedia Commons)
Russofobi når idag oanade höjder över stora delar av västvärlden. Svensk russofobi har sin egen historia. Per-Olov Käll skrev följande artikel 2018 i webbtidskriften Förr och Nu. Återpublicerar den nu med författarens tillstånd.
Som grupp betraktad lider svensk borgerlighet av en till synes närmast panisk rysskräck. Denna russofobi, som just nu präglar dominerande svenska medier, delas naturligtvis inte av alla svenskar – oavsett om de definierar sig själva som borgerliga eller inte. Erfarna diplomater brukar till exempel inte anse att Putins regering utgör ett hot mot Sverige. Ej heller på sikt, ty som diplomater är de medvetna om att Ryssland har fullt upp med sina egna problem. Vilket naturligtvis inte utgör en garanti för att ett krig inte kan utbryta i framtiden [1].
Den svenska russofobin har sina historiska rötter. Det rör sig i Sverige till skillnad från en del andra länder inte om ett regelrätt rysshat. (Motviljan mot Ryssland gör att Polen väljer att importera dyr amerikansk naturgas, som måste fraktas med fartyg över Atlanten, istället för att köpa billigare rysk gas genom en pipeline.) Nej, den svenska russofobin är av en mildare variant, som mer hänger samman med hur borgerligheten i vårt land odlar sin politiska självbild. Just nu fungerar russofobin som en ideologisk samlingspunkt i propagandan för svensk Nato-anslutning.
Tio krig med Ryssland sedan Gustav Vasa
Hur många krig Sverige och Ryssland ska anses ha utkämpat mot varandra beror på hur man räknar. Men om man begränsar konfliktperioden till de århundraden där både Sverige och Ryssland kan sägas vara väldefinierade länder med tydliga statsmakter, blir det första svensk-ryska kriget det som vi brukar kalla för ”Stora ryska kriget” och som pågick åren 1554–1557. Sverige styrdes då av Gustav Vasa och i Ryssland hade Ivan IV (”Ivan den förskräcklige”) som första regent antagit titeln tsar (kejsare). Därefter har ytterligare nio svensk-ryska krig avverkats. Det sista av dessa var det Finska kriget 1808–1809. Av de 255 åren som förflöt mellan 1554 och 1809 befann sig Sverige och Ryssland i krig med varandra under inte mindre än 92 år, (36 procent av tiden). Efter 1809 har Sverige och Ryssland inte bekrigat varandra en enda dag.
Allvarliga incidenter har förekommit. Till exempel sköt Sovjetunionen den 13 juni 1952 ner en svenska DC3:a, som bedrev signalspaning längs Östersjökusten. Det är numera klarlagt att signalspaningen bedrevs mot Sovjetunionen för USA:s och Storbritanniens räkning. Den som vill lära sig mer om den historien – och med egna ögon se det ur Östersjön uppfiskade skrovet av det nedskjutna planet – rekommenderas ett besök på Linköpings Flygvapenmuseum.
Det Finska kriget
Det kan här räcka med att gå tillbaka till det Finska kriget. Det kriget hade förmodligen lätt kunnat undvikas om den dåvarande svenska kungen Gustav IV Adolf varit en kompetent monark. Vilket han inte var. Gustav IV Adolf (1778–1837) var son till Gustav III och dennes efterträdare på tronen. Som personlighet tycks han ha utmärkts av en envis och inbilsk övertygelse om att själv alltid ha rätt. Det är kanske inget helt ovanligt (manligt) karaktärsdrag, men för Sverige fick det ödesdigra konsekvenser. Gustav IV Adolf avskydde nämligen den franske kejsaren Napoleon I. Denne var i kungens ögon – för övrigt också i verkligheten – en blott lågadlig korsikansk uppkomling, som hade usurperat makten i ett av Europas mest kultiverade länder, blomman bland nationerna, och därtill helt fräckt lagt sig till med kejsartiteln. En titel den svenska kungen ansåg sig veta endast kunde tillkomma någon av verkligt kunglig börd. En som han själv.
I och för sig hade denna kungens åsikt inte haft större betydelse, om han behållit den för sig själv (och sin närmaste krets). Men Gustav Adolf var en man med höga ideal och som höll på principerna. Något som fick honom att nonchalera betydelsen av det fördrag Napoleon och den ryske tsaren Alexander I ingått i Tilsit 1807.
Den anglofilt sinnade monarken vägrade att ansluta sig till Napoleons kontinentalblockad, som var riktad mot England. Fördraget i Tilsit förband Alexander I att i ett sådant läge gå till anfall mot Sverige. (Även Danmark var allierat med Frankrike.) Det ryska anfallet riktades inte oväntat mot Finland, som vid denna tid varit en del av Sverige i närmare 600 år. Kriget utvecklades till den största militära katastrofen i Sveriges historia. I freden i Fredrikshamn i februari 1809 tvangs Sverige avträda Finland, som nu omvandlades till det ryska Storfurstendömet Finland. Den ryska regimen i Finland blev dock förhållandevis mild, och efter oktoberrevolutionen 1917 accepterade Lenin Finlands rätt till självständighet. Som bekant firade Finland 2017 sitt hundraårsjubileum som självständig nation.
I och för sig har utgången av Finska kriget varit omdiskuterad. Det har påpekats att om amiralen Cronstedt inte gett upp Sveaborg efter bara ett par månaders belägring hade utgången kunnat bli en annan. Fänrik Ståls Sägner hade då fått skrivas på ett annat sätt. En hjältedikt där hjälten segrar på slutet. Som det nu är låter Runeberg den överoptimistiska kungen säga:
Och därför ha vi fattat
Vårt Kungliga beslut,
En föresats allvarlig
Vi ärnat föra ut;
Vi låtit nämmeligen
Oss bringa hit i dag
Den skrud, vårt svenska lejon
Vigt in vid Narva slag.
Kung Karl den tolvtes handskar
Vi vilje lägga an;
Det är i dubbel mening,
Som Konung och som man.
Vi vilje kring oss gjorda
Den store hjältens svärd
Och slå som han med häpnad
En svag, försoffad värld.
Det är tänkbart att kriget hade kunnat sluta annorlunda. Om inte om hade varit. Men kanske man lika gärna kan säga att vi trots allt kom lindrigt undan genom att vi slapp avträda hela Lappland och Västerbotten utan endast de norra delarna i Finland. De för svensk nationalekonomi så viktiga järnmalmsgruvorna kom därmed att stanna i Sverige.
Den bevisat oduglige Gustav IV Adolf avsattes genom en statskupp på Stockholms slott i september 1809. Resten av livet skulle han flacka runt i Europa som en olycklig och förvirrad ”överste Gustafsson”. Han ersattes av sin farbror, hertigen av Södermanland (Gustav III:s bror), som nu blev kung Karl XIII. Denne saknade dock arvingar och det stod tidigt klart att en framtida tronarvinge behövde fixas fram för att ha i beredskap när den till åren komna Karl XIII föll ifrån.
Bernadotte gör entré
Hur detta kungamakeri gick till är en festlig historia, som kan förbigås här. Resultatet blev emellertid att en fransk marskalk med namnet Jean Bernadotte i vissa kretsar ansågs som en lämplig kandidat. Sverige behövde ju en kung som kunde konsten att föra krig, inte minst mot arvfienden Ryssland! Marskalken, son till en borgerlig advokat i Pau i västra Pyrenéerna, hade gjort en lysande officerskarriär. Ändå torde han ha blivit överraskad när en för honom obekant svensk löjtnant och friherre Carl Otto Mörner i juni 1810 uppsökte honom i hans hem i Paris och frågade om han kunde tänka sig att bli kung i Sverige.
Den initiativrike löjtnanten Mörner tycks ha handlat på eget bevåg. Hans egentliga uppdrag i Paris var att fråga den franske kejsaren om denne hade några synpunkter på att den danske hertigen Fredrik Kristian av Augustenborg utsågs till svensk tronföljare. Napoleon fick nu istället svara på frågan om det var i sin ordning att hans marskalk fick jobbet. Napoleon tycks å sin sida inte haft något att invända mot att den äregirige Bernadotte lämnade Paris och begav sig till det avlägsna Stockholm. Kanske såg Bernadotte själv, som snart tackat ja till erbjudandet, den svenska kronan som en språngbräda för ett framtida övertagande av den franska.
Därav blev intet. År 1815 var Napoleons tid förbi, den europeiska konserten spelade nu i Wien med Metternich som dirigent och Frankrike genomgick en ”restauration” genom att en ny medlem av ätten Bourbon tog plats på tronen med namnet Ludvig XVIII. Bror till den i januari år 1793 på Place de la Revolution (idag Place de la Concorde) giljotinerade Ludvig XVI.
Med ett ord, ordningen var återställd i Europa!
Eller var den det?
Visserligen satt åter en kung av gammal ärevördig ätt på Frankrikes tron, men något hade ändå förändrats. Ty den nya kungen satt på Tredje ståndets nåder. Det nya enväldet hade endast ett sken av legitimitet. Code Civil – Napoleons genomgripande omdaning av det revolutionära Frankrikes lagstiftning, som proklamerade allas likhet inför lagen och gav bönderna äganderätten till sin jord – vågade kungen inte röra. Efter 1789 släppte den franska borgerligheten aldrig greppet om statsmakten. (Möjligen utgör Vichyåren, då Frankrike lydde under Hitlers Rikskansli i Berlin, ett undantag.)
Från franska till tyska ideal
Stora delar av den svenska borgerligheten, aristokratin och officerskåren var djupt skakade av 1809 års katastrof. Sverige kräver revansch! Finland skall återerövras! Den som förväntades utföra dessa stordåd var den av Karl XIII nu adopterade marskalken Bernadotte. År 1818, när Karl XIII avlidit, installerade sig denne på den svenska tronen som Karl XIV Johan. Den nya kungen, som aldrig riktigt lärde sig svenska språket, visade sig som en kompetent, skicklig och politiskt slug monark. En som inte lät sig förledas av sin ungdoms revolutionära ideal. Men den svenska överhet, som kanske hoppats på nya hjältedåd i österled, fick se sig sviken. En av Karl XIV Johans historiska insatser var att han lade grunden till den alliansfria utrikespolitiken. En politik som gett vårt land en mer än 200 år lång fred, inte minst med Ryssland (inkl. Sovjetunionen).
Av tradition har svensk överklass varit franksorienterad. Men i 1870 års krig mot Preussen led Frankrike ett svårt nederlag. Den franske kejsaren Napoleon III abdikerade genom att själv överlämna sig till de preussiska trupperna. För den tongivande svenska överhetens del innebar Preussens seger att franskorienteringen tonades ned och ersattes av en beundran för det av Bismarck just enade Tyska Riket. Det germanska arvet stod högt i kurs och tyska blev det språk gymnasister förväntades lära sig och på vilket doktorsavhandlingar skrevs.
Den antiryska hållningen förändrades dock inte. En typisk – och välartikulerad – exponent för denna såväl russofoba som germanofila inställning var Sven Hedin. År 1912 ger Sven Hedin ut pamfletten Ett varningsord på Albert Bonniers förlag. Den trycks i närmare en miljon exemplar. På schvungfull prosa redogör Hedin för hur osäkert världsläget är:
”Om frid och endräkt rådde öfver jordens länder, kunde vi slå oss till ro. Men hur är det i verkligheten? Säg mig om spänningen mellan folken under flera tiotal af år varit så nära den stora urladdningen som nu! Hörde vi inte nyss, hur det i somras hängde på ett hår att ett par stormakter sammandrabbat i en kraftmätning, där gränser flyttas och värden kastas om? Når oss icke i denna stund från alla håll och kanter bullret af förpostfäktningarna!” (sid 4)
I den beskrivningen hade Hedin rätt: det kommande världskriget kastade sin skugga framför sig. Å andra sidan är det nog det enda i hans analys som är riktigt. Det krig han säger sig vilja varna för är att Ryssland avser att ockuperar Sverige och Norge för att lägga beslag på de långa havskusterna [2]. Inget av detta inträffade dock och Sverige undvek genom den alliansfria politiken att dras in i Första världskriget. Politiken upprepades i princip av Per-Albin Hanssons samlingsregering under Andra världskriget.
Efter Tysklands nederlag 1945 ändrades den svenska inställningen än en gång och USA blev nu den stora förebilden. I skolorna trängde engelskan snart undan tyskan som första främmande språk. Men den antiryska hållningen inom svensk borgerlighet har förblivit.
NOTER
[1] Se t ex diplomaten och ambassadören Sven Hirdmans artikel i VLT nyligen.
[2] Hedins skrift bemöttes i en motskrift, Svar på ”ETT VARNINGSORD” af Sven Hedin. Rysslands framträngande till Atlanten och De Rysk-Svenska relationernas framtid av ”Ingenjör Nikolaj Emeljanoff”. Skriften, daterad i april 1915 i Petrograd (S:t Petersburg), är på 72 sidor. Författaren framhåller att ”Framkallandet af fiendskap mellan Sverige och Ryssland är lika ofördelaktigt för båda dessa nationer och är fördelaktigt endast för en tredje part – Tyskland.” (sid 64)
Där finns ingen russofobi i Sverige.
Det är ju inte helt sant som jag skrev, men min poäng är denna: OM man som utgångsvärde vill ha en generalisering, så är den rätta generaliseringen att där inte finns en svensk russofobi.
Sverige (liksom Tyskland och andra europeiska länder) försöker alltid i det längsta att ha fredliga och goda relationer med Ryssland.
Där finns svenskar som bär sig russofobt illa åt, liksom där finns svenskar som bär sig illa åt mot invandrare, muslimer och kvinnor. De undantagen motbevisar inte sanningen, att Sverige allmänt sett inte är rasistiskt, islamofobt eller kvinnoförtryckande.
Per-Olov Källs artikel är bildande läsning. (Visste Du, kära läsare, att det svenska landskapet Västerbotten och svenska Lappland sträcker sig in i nuvarande Finland, bortåt Ryska federationen?) Men att tala om ”svensk russofobi” är att blanda bort korten.
Vem vill blanda bort korten? De som stöder det nya östblockets imperialism, i östblockets tävlan med det västliga imperiet.
Det finns en intressant vinkel på svensk och finsk russofobi. Vår bortgångne medarbetare Anders Persson menade att den finska borgerligheten var mycket vänligt inställd till Ryssland mellan 1809 till 1917 då Finland var ryskt storfurstendöme. Då tjänade de på det och fick frottera sig med gräddan i St Petersburg och Moskva. Efter den ryska revolutionen blev den finska borgerligheten russofob medan arbetarklassen stödde ryska revolutionen. Det ledde till det blodiga finska inbördeskriget. Alltså, det är borgerligheten som styr russofobin.
Så även i Sverige. Russofobin sprids uppifrån. Redan från tidigt 1800-tal fram till 1918 gjorde Sverige mycket goda affärer i Ryssland (St Petersburg). Familjen Nobel spelade en mycket framträdande roll för Rysslands försvarsindustri t ex. Goda affärer – ingen russofobi. Efter revolutionen försvårades affärerna varpå russofobin spreds.
Den nuvarande russofobin sprids också uppifrån via svenska politiker och svenska medier på grund av att vi nu kommit att underordna oss den US-amerikanska antiryska politiken, där Ryssland sedan mitten av 1990-talet blivit en allt tydligare utpekad fiende.
Russofobin går alltså inte särskilt djupt, den kommer och går med konjunkturerna.
Knut L, du har ju uppfunnit ”ukrainofobin”. Då är det väl att kasta sten i glashus att kritisera andra personer för den ena eller andra obefogade fobin?
Jan Arvid G!
Jag har inte sett Knut L uppfinna någon ukrainafobi, men även om så vore fallet kan väl en sten kastad i och från ett glashus träffa sitt mål med önskat resultat? ”Collateral damage” är en i krigets kalkyler given beståndsdel.
Nyligen kom det fram att svenskar är de mest krighetsande gällande Ukraina i hela Europa! Svenskar är också mest negativa till att Trump kan bli president igen. De båda hör ihop. Skulle Trump bli president skulle krigshetsen minska.
Vad är det som hänt med det svenska folket? Det är som hela befolkningen blivit förryckt och indoktrinerat.
Jan-Peter S!
Knut L har inte ensam uppfunnit den moderna ukrainofobin. Ett antal mediaproducenter världen över har hjälpts åt med det, i tjänst åt östblockets imperialism. Att du inte ser det kan jag inte göra något åt.
En parentes: När det gäller tankeriktningar riktade mot folkslag har vi två sätt att bilda ord: å ena sidan ”anti”-, som i antiziganism och antisemitism; å andra sidan ”fobi”-orden: russofobi, germanofobi med flera. (Motsatserna bildas också på två olika sätt: filosemitism, russofili).
Ukrainofobin är ett elände och en skandal. Genom att blanda sanning och påhitt, genom att överdiva och förvränga, förvärrar ukrainofoberna läget för den trängda ukrainska nationen.
Tillägg 22:16
Du har rätt om att en sten kastad ur glashus kan träffa sitt mål. Men i detta fall träffar inte stenen. Vi har ingen russofobi som på ett signifikant sätt hotar ryska nationen och ryssar. Däremot finns russofoba individer som bär sig illa åt, på samma sätt som några bar sig illa åt mot kineser när Covid-19 kom.
”Collateral damage” betyder att en stridande träffar fel i försöket att träffa fienden. Där finns alltså en ursäkt, ehuru svag i många fall. I fallet med skapandet av den moderna ukrainofobin finns ingen ursäkt. Knut L och hans meningsfränder skulle ha kunnat kritisera russofobi, och hävda att den är signifikant, utan att skapa och sprida den moderna ukrainofobin.
Med tanke på de högaktningsfulla och principiellt yttrandefrihetsförsvarande ord som sägs i en annan kommentarstråd vill jag säga, att de omdömen, som jag och andra diskussionsdeltagare fäller, handlar om att peka på misstag, inte att utpeka ondska. Det bekommer mig inte, om andra menar, att jag, genom opinionsbildning, förlänger och förvärrar Förenta staternas imperialism, med tusentals dödsoffer som följd. På motsvarande sätt menar jag att mina meningsmotståndare begår ärliga misstag i sin analys.
Beträffande ”russofobi” instämmer jag helt i Knut L:s inlägg ovan: att den är en ideologisk hållning/politisk ståndpunkt som ”kommer och går med konjunkturerna”.
Jag finner dock Jan Arvid G:s påstående att det ”finns ingen russofobi i Sverige” vara en något tillspetsad variant av gamle uppsalafilosofen Axel Hägerströms (1868-1939) värdenihilism. Hägerström, som var en originell filosof, menade att värderande (moraliska) påståenden inte var utsagor om verkligheten.
Begreppet ”ukrainofobi” har uppfunnits av Jan Arvid Götesson, men det har ingenting med verkligheten att göra. Dom som ser banderiet och högerextremismen i Ukraina är också dom som ser USA:s häpnadsväckande cyniska agerande, där Ukrainas folk offras för USA:s strategiska intressen.
Ukrainas värsta fiende är USA och dom som stöder mer vapen och mer krig istället för dom underskrivna förhandlingslösningar som redan finns.
Ukrainas folk måste få fred och stabilitet och för att nå dit måste Rysslands säkerhetsintressen beaktas. Så ser verkligheten ut. Ukrainas folk har röstat för detta i det senaste valet, men det passade inte imperialisterna i väst. Därför har vi nu ett fruktansvärt krig i Ukraina.
Väst bär huvudansvaret för detta krig. Rysslands agerande är också hänsynslöst och vidrigt, men provokationen från väst och Nato finns där för alla att se. Utan den hade Ryssland aldrig invaderat Ukraina.
Jaha, här är det sig likt sedan sist.
Jan Arvid G, hur blev det med den där stämningen för förtal du skulle ordna när du kom hem till Sverige igen? Det är ett tag sedan, är du fortfarande inte tillbaka?
Att det inte skulle finnas russofobi i Sverige… Tja, jag märker den dagligen; på jobbet (med korkade, jag menar oinformerade, kollegor som uttalar sig som om de jobbade på MSNBC eller Dagens Nyheter eller SVT), i artiklar och nyhetsinslag i radio, TV och tidningar (i den mån jag straffar mig själv genom att konsumera sådant trams) och i uttalanden av politiker i riksdagen, t ex. Och det är inget mysterium att den lever och frodas här i Sverige; våra USA-vänliga massmedier verkar tävla om att få en klapp på kinden och beröm av sina idoler i imperiets hjärta. Vi har matats med sådana mängder propaganda från mästarna i väst, inklusive Hollywood, att det snarast är ett under att det fortfarande finns några som inte sjunger med i den kören. Här i väst har vi dessutom så fantastiskt bra propaganda att vanligt folk inte ens inser att de marinerar i den. Som skämtet går: ”I östeuropa slår de på nyheterna och vet att det är propaganda. I väst slår vi på propagandan och tror att det är nyheter.” Så sant.
Vad är ”ukrainofobi” i verkligheten? Jag förstår ju i teorin vad ordet betyder, men jag har inte sett några spår av det i Sverige. Eller är det på samma sätt som med ”antisemitism”; ett skällsord att kasta på dem som med sakliga och faktiska skäl och bevis kritiserar ”Israel”? Eller Ukraina i det här fallet? Är jag ”ukrainofob” därför att jag vet mer än de flesta om Ukrainas historia, särskilt sedan 2014 och framåt, och inte är rädd att uttala mig om det, trots massivt socialt tryck och PK-poliser?
Ja, jösses…
SAOB:
RUSSO —
-FOB —
4. person som hyser stark fruktan för (o. motvilja mot) allt ryskt.
”Men hvar”, frågar den orolige russofoben, ”skall Rysslands påträngning stadna?”
Kleen Wallace Ryssl. 538 (1877).
2NF 23: 1255 (1916).
-FOBI —
04. stark fruktan för (o. motvilja mot) allt ryskt. Ekbohrn (1904). 2NF 23: 1255 (1916).
Spalt R 3105 band 23, 1960
*
Det är intellektuellt motbjudande att ta del av svenska mediers rapportering om terrorattacker mot civila i Ryssland.
”Det är intellektuellt motbjudande att ta del av svenska mediers rapportering om terrorattacker mot civila i Ryssland”, skrev Arne W A. En kort beskrivning av hur rapporteringen vore motbjudande skulle föra samtalet framåt.
Bristen på empati med människor som bor i Ryssland är omänsklig. Den är resultat av ensidig information om ”det andra” perspektivet.
För den som vill förstå finns det lätt tillgängliga analyser som är allsidiga, komplexa och begripliga. Tyvärr står en fobi i vägen för samtalets möjligheter till utbyte av perspektiv.
Jan Arvid Götesson!
För att travestera Alfred Einstein: ”det krävs en vänlig vilja till förståelse…”
Du kommer inte undan att göra jobbet själv. Ingen annan kan peka ut vad Du behöver lära dig om världen för att bättre förstå och mer träffsäkert spekulera om framtiden.
Det fungerar dåligt att bli hänvisad information av någon med ogillade ståndpunkter. Hela ditt väsen kommer att motsätta sig … en vänlig vilja till förståelse.
Dock uppskattar jag din uthållighet i ditt hävdande av olika perspektiv.