Trampade Pompejis mer än 2000 år gamla gatstenar i måndags förmiddag. När Pompeji begravdes av Vesuvius dödsbringande askmoln hade vi häromkring, d v s i Norden, så kallad äldre järnålder, vilket betyder att man börjat behärska enkel järnframställning av myrmalm i små mängder.
År 79, när Pompeji begravdes var staden redan 500 år gammal. Få städer i Sverige är idag äldre än 500 år.
När romarna på 100-talet byggde palats av marmor, granit, travertin, tuffsten, betong och järn – Pantheon i Rom med sin kupol med oculus (ett 8,5 m stort runt hål på toppen) når en höjd av 58 meter – byggde människor i Skandinavien envåningshus av trä och lera med halmtak. Som parentes kan nämnas att de granitkolonner som än idag bär upp Pantheons portin fraktades färdigsvarvade tre och tre på skepp speciellt byggda för ändamålet från Egypten. Lika ofattbart som pyramiderna.
Historien i dagens Italien går många våningar ner under jorden. Nya härskare rev ner sina företrädares palats och byggde nya ovanpå rasmassorna. Man använde gammalt byggmaterial i nya byggnader. Gamla skulpturer, obelisker och ornament flyttades till nya platser och passades in i nya sammanhang. Man kan få en glimt av det som var vid en viss tidpunkt långt bak i tiden, men det mesta har rivits och och blivit grus, förflyttats och byggts upp till nya praktmiljöer. När man från dagens gatunivå tittar ut över det utgrävda Forum Romanum i Rom, har man god utsikt över hela området ett par våningar ner. De byggnader som fortfarande är i bruk, Pantheon t ex, har en tvåvåningsgrav på flera sidor. Staden Rom har ständigt ändrat skepnad och är idag en salig blandning av det antika Romarriket, Påvetiden, medeltiden, renässansen, det förskräckliga Viktor Emanuel monumentet över Italiens enande – som nästan slår Ceausescus värsta förlöpningar i byggnadsgroteskeri – fram till dagens tillskott av trafikkaruseller, stål- och glasfasader och industrier.
Just här ligger skillnaden. I Pompeji stannade allt liv till i ett historiskt ögonblick. Vulkanaska frös allt till en tredimensionell bild av en tidpunkt för 1934 år sedan. Människor i skyddställning mot askfloden och byggnader precis som de stod just då. Visserligen rasade tak in och kolonner välte. Men efter utgrävningar var det bara att sätta delarna på plats igen. Trä som förmultnat var lätt att ersätta.
I en smal gränd ett par kvarter från en huvudgata fann man för sju år sedan bordellen ”Lupanare” (Lupa betyder prostituerad på latin). Små celler med uppmurade britsar och fresker på väggarna med erotiska bilder av olika slag. Dock tycks inga kopulerande par ha överraskats av askfloden och stelnat till erotiska hålrum, som efter gipsfyllning skulle kunna blivit spännande skulpturer. Alltså, prostitution är ett flertusenårigt yrke. Guiden ondgjorde sig över att den breder ut sig likt en farsot i krisens kölvatten. Om det för 2000 år sedan var stor eller liten omoral är svårt att avgöra. Placeringen på bakgatan antyder i alla fall att prostitution betraktades som aningen obskyrt. Men prostitutionen fanns där, då som nu.
Italiens kris framstår för mig i en något annan dager efter direktkontakten med antiken. Kriserna har varit många under 2000 år. Många tänker säkert att den nuvarande snart kommer att övergå i något annat, kanske till och med i en ny glansperiod. Mussolini var på sin tid en produkt av denna dröm om ett nytt tusenårsrike på det fallna tusenårsrikets ruiner. Mussolini är högst närvarande även idag. Han byggde mycket, startade stora projekt som fortfarande framstår som framsynta och uppskattade, fast man i en bisats alltid häcklar hans diktaturfasoner och bisarra kejsarmanér. Att leva på dessa mångtusenåriga kulturlager ger människorna något för oss svårbegriplig.
I Neapelområdet bor fortfarande miljoner människor ovanpå gigantiska, kokande magmakammare. Vesuvius bubblar och fräser och släpper då och då på trycket. Ingen vet när nästa stora utbrott ska komma, bara att det kommer. Hotet hanterar man på sitt speciella sätt. Inget verkar kunna få människor att flytta därifrån.
Däremot beslutade man att stänga av all sin kärnkraft 1986 efter Tjernobylolyckan, men har nyligen beslutat att åter satsa på en mer kärnkraftsvänlig energipolitik. Med tanke på Amalfikustens trånga och livsfarliga vägar ter sig en evakuering av befolkningen vid en katastrof som en ren mardröm. Man undrar vad de har för sorts beredskap för sådant. Man är väl så van vid att leva under hot att det blivit en del av själva livet.
En resa till Italiens antika historia och att trampa Pompejis originalgatstenar väcker många funderingar. Det finns nog ett liv efter detta trots allt.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: antiken, Pantheon, Pompeji, Rom, Vesuvius, kärnkraft
Intressant! Redan 1969 gick min kamrat Jan Christensen och jag tillsammans – med Aqua minerale och hårt bröd upp till kratern på Vesuvius. Enda problemet var att det var plus 2 grader Celsius på toppen. Plötsligt kändes kortbyxorna helt fel… Och Pompeji är väl fortfarande föremål för utgrävningar – eller? Herkulaneum var vi också och vandrade kring i. Blyinfattade vattenledningar ledde till alltför tidig död enligt vad man uppgav redan 1969, alltså.
Kul reseberättelse. Jag vill bara påpeka en liten sak. Järnframställningen i Rom var inte särskilt mycket äldre och inte mer avancerad än den i Uppland. Romarna liksom upplänningarna använde rödjord, fast vi i Sverige kunde hämta den från sjöbottnar vilket var bekvämt. Den äldsta kända järnugnen i Sverige finns i Storvreta (!) och är från ca 900 före Kristus. Det fanns direktkontakt mellan Upland och Svartahavsområdet redan då. Man kan läsa om detta i Maja Hagermans fina bok om grävningarna runt nya E4. Den arkeolog som insett detta heter Eva Hjärtner-Holdar. Sveriges historia är dess ingenjörers, från forntid till nu.
Svante!
I Rom måste man dock ha framställt järn i stora mängder. Stenblocken fogades samman med blyingjutna järndymlingar, som sedan karvats ut i kris- och bristtider. Om detta vittnar hål på tuffstensfogarna. Alla tror att det är skotthål. Tydligt på Colosseum. Hagermans bok är en pärla.
Kjell!
Jo, vattenledningar av bly, som var mycket ohälsosamma tills de belagts med oxidskikt på insidan. Man verkar oense om hur farliga blyledningarna var. Och, man gräver fortfarande. Ett svenskt team också. Herculaneum är mycket svårare att gräva ut. Begravdes av tyngre material.