”Det här med kön är inte så enkelt som man kan tro” är en rubrik i DN den 14 april. Men är denna rubrik verkligen motiverad? Eller är den bara ett inlägg i debatten om den nya könstillhörighetslagen.

Hos SCB finner jag uppgiften att 2023 föddes i Sverige 100.051 barn, varav 51.249 (51 procent) var pojkar och 48.802 (49 procent) var flickor.

I DN-artikeln läser jag att det varje år i Sverige föds runt 25 barn med en så kallad DSD-diagnos (disorder of sex-development), där könstillhörigheten måste utredas. Det är 0,25 (en kvarts) promille av alla nyfödda, alltså 1,12 (lite mer än 1 barn) på 5.000 nyfödda.

I artikeln förklaras de vanligaste typerna av dessa DSD-tillstånd. Intressant läsning, men är det relevant för den politiska könstillhörighetsfrågan?

Nå, könstillhörighet kan alltså någon enstaka gång vara oklar och behöva utredas medicinskt. En barnmorska som jobbar heltid, alltså ca 250 dagar per år och kanske förlöser 1 barn per dag, hon måste då jobba minst 20 år för att kanske träffar på ett enda sådant barn.

Det här är ett rimligt mått på problemet könstillhörighet, tänker jag.

Men den ingående artikeln om dessa medicinska fenomen avslutas så på följande sätt.

”Kön är dock inte bara biologi. Det handlar minst lika mycket om hur omgivningen och vi själva ser på saken och definierar vad som är manligt respektive kvinnligt, där det rådande kulturklimatet spelar stor roll. Enligt Olle Söder (professor emeritus på Karolinska /Redax) kan någons kön variera, beroende på vilken definition vi utgår ifrån.
– Vid sidan av det biologiska könet finns det psykologiska, som har med könsidentiteten att göra. Det vill säga hur jag själv uppfattar vem jag är. Förutom det legala eller juridiska könet finns också ett socialt kön som handlar om könsroller och beteende. Så det här med kön är inte så enkelt som man kan tro, säger han.”

”Minst lika mycket”, alltså minst 50 procent, är väl ändå att ta i. Men är det här över huvud taget en fråga om kön? Uppenbarligen inte. Det är en samhällsfråga. Vad lär vi våra barn? Vad lär sig våra barn – utan att vi vuxna tycker att vi lärt dem det? Frågan om könstillhörighet är 0,25 promille, inte 50 procent!

Föregående artikelDen östblocksstödjande vänstern är imperialistisk, fascistisk och rasistisk
Nästa artikelCyklande säkerhetsproffs sågar antikinesisk expertis
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

2 KOMMENTARER

  1. Bäste Knut,
    Jag har via särbo E efterhand lärt känna en kristen tadjikisk familj som kom hit för 10 år sedan. Föräldrarna har fasta arbeten betalar skatt osv. Anständigt folk således. (Så klart hotas fadern av utvisning då han tog sig hit senare.) De avlade två döttrar, nu 11 och 8 år. Den äldre tösen är 11 år, en helt normal prepubertal tjej, ett riktigt charmtroll. Den yngre systern har sedan 3-4 års ålder med kraft hävdat ”Jag är ingen flicka, jag är en pojke!”. (Båda barnen talar f ö perfekt rikssvenska, trots uppväxt på Gotland.) Hon/hen vägrade klä sig som en flicka, det fick bli pojk-kläder, Scouterna och andra o-tjejiga aktiviteter. I skolan håller hon/hen sig konsekvent till pojkarna, deltar enbart i deras lekar på raster och fritid.

    Föräldrarna vet inte hur de ska förhålla sig till detta, särskilt under kommande år, vad göra, hur och när? De är mycket bekymrade, f n vet de ingen levandes råd. Vänta i hopp att detta växer bort med åldern d v s invänta hormonstormen i tonåren, inte göra något eller ansöka om kirurgisk könstransformartion om sådär 10 år? Det här barnet kan som jag ser det ödet falla under Dina 0,25 promille. Bekymmersamt för föräldrarna milt talat, inte minst som vare sig särbo E jag eller andra har några vettiga råd att ge. När vi ses, försöker vi omfamna dem så gott vi kan. Mer kan vi nog ej göra. Är överens med Dig om den märkliga expansionen av ”dysforipedemin”, men den här familjens bekymmer är nog något annat mer grundläggande…

  2. Hans M G!
    Ja du, så trampade jag in på känslig mark. Det har jag gjort förr. När jag skrev om ADHD-hajpen med påföljande medicinering blev enskilda upprörda för att man negligerade deras problem. Men jag skriver inte om enskilda personer, jag diskuterar samhällsfrågor. Detta är en samhällsfråga i första hand, inte ”något mer grundläggande”. Även samhällspåverkan från olika håll är mycket stark och förändrar människor, men inte grundläggande som genetiken.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.