Bildmontage: K Lindelöf
Politiken har nu blivit ren teater. Tre ledande sossar bröstar upp sig och kräver att få vara med i regeringens framtagande av ”den nya nationella säkerhetsstrategin”.
De gör detta på DN debatt den 19 april och presenterar samtidigt sin syn på själva saken. Men – frågar jag mig – vad i denna text skiljer sig från Tidöpartiernas syn på Sveriges säkerhet? Jag letar och letar… men finner ingenting! Socialdemokraterna deklarerar här i pompösa ordalag att de har en identisk syn på Sveriges säkerhet som regeringen – och sverigedemokraterna. Begäran om att bli inbjudna till samarbete är blott politisk teater.
Det värsta av allt är att denna – den samlade politikerelitens syn på Sveriges säkerhetsläge – lika gärna skulle kunna ha varit författad av en svensk Mussolini. Ty texten osar av korporativism; enighet uppifrån och ner, inte tvärtom alltså. Jag citerar slutmeningarna, så kanske ni förstår vad jag menar:
”Men det (allt man tidigare sagt i artikeln /KL), i sig, räcker inte. För utan ett Sverige som fungerar, utan ett Sverige som håller ihop, är vi i grunden sårbara inför de som vill splittra oss.
Försvaret av Sverige byggs för generationer framåt. Svenskt totalförsvar förtjänar bred politisk förankring. Vi socialdemokrater är alltid redo att arbeta för Sverige och svenska folkets bästa.”
Tur för dem, tänker jag, att de inte avslutade artikeln med parollen ”Allt för Sverige!” vilket faktiskt mycket väl skulle passat in i den retoriska tonen. Det gjorde nämligen den ledande AfD-politikern Björn Höcke i Tyskland nyligen (”Alles für Deutschland!”). Höcke står nu inför rätta anklagad för att ha använt förbjuden nazistisk retorik.
Att tre ledande socialdemokrater ställer sig bakom en så undermålig, opportunistisk, nyanslös, intolerant och verklighetsfrämmande text signalerar ren underkastelse inför USA och Nato. Man undrar faktiskt vad det är för sorts tumskruvar som verkar i det här fallet? Något måste det vara. Kanske någon viskar dem i örat: Gör ni inte som vi säger avslöjar vi vad vi vet om mordet på Olof Palme. Eller om Bofors Indienaffärer. Eller om någon annan socialdemokratiskt omöjlighet.
Och jag frågar som Monica Z gjorde i sången: ”Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare värld?”…