Moder Ukraina-statyn i Kiev. Foto: Annet Tisiatjna/Wikicommons.
Den torpederade Istanbul-överenskommelsen skrev jag om för några veckor sedan, med anledning av en vilseledande artikel i Dagens Nyheter. Den som hade ägnat Ukrainakriget uppriktigt intresse visste nog redan vad det handlade om: att i slutet av mars 2022 hade förhandlingar gett en preliminär överenskommelse där huvudpoängen var ukrainsk neutralitet.
För att underlätta för Zelenskyj att underteckna ett sådant avtal drog då Ryssland tillbaka sina styrkor kring Kiev. Putin har i efterhand berättat att hans tyska och franska kollegor hade insisterat på det. Men sedan, 9 april, dök Boris Johnson upp i Kiev och sa till Zelenskyj att det var bättre att fortsätta slåss. Och så blev det, med de påstådda övergreppen i Butja som svepskäl.
I förra veckan upprepades påståendet i en lång och snårig artikel i tidskriften Foreign Affairs. Vid tiden för den preliminära överenskommelsen, 29 mars, konstaterar artikelförfattarna, hade Rysslands vice försvarsminister visserligen kungjort tillbakadragandet som ett sätt att ”bygga ömsesidig tillit”. Men detta var bara ett försök av Ryssland att framställa sin nödtvungna reträtt som en välvillig diplomatisk gest, hävdar de. Något bevis för det presenterar de dock inte.
Så hur var det egentligen?
Den djupsinnige kanske tänker att motiven bakom människors handlingar alltid är höljda i dunkel, att det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra, att det ukrainska motståndet mycket väl kan ha varit mer än ryssarna stod ut med och att förhandlingarna gav dem en möjlighet till snygg reträtt.
Ja, kanske det. Inte vet jag.
Vad jag däremot tror mig veta är att ukrainarna inte uppfattade det så. Långt senare gav nämligen den ukrainske chefsförhandlaren David Arachamija en uppmärksammad TV-intervju, som jag nämnde även i mitt tidigare inlägg. Och så här står det i lojala Ukrainskaja Pravdas referat av den intervjun:
“Arachamija tillade att västliga partners visste hur förhandlingarna gick och såg utkasten till dokument, men inte fattade beslut åt Ukraina utan bara kunde ge råd. ‘De rådde oss i praktiken att inte ingå illusoriska säkerhetsgarantier (med ryssarna) som vid den tiden överhuvudtaget inte var möjliga att ge’, sa Arachamija, som ledde förhandlingsdelegationen. Enligt hans åsikt klarade delegationen sina primära uppgifter ‘till åtta poäng av tio’, eftersom ryssarna trots allt ‘gick iväg’ (drog sig tillbaka från Kiev – UP), och sedan fick kriget ha sin gång. Arachamija medgav att han för ett tag hade trott att huvudstaden verkligen kunde bli omringad.”
Det är tydligt att David Arachamija inte uppfattade tillbakadragandet som en påtvingad reträtt, utan som ett resultat av sin förhandlingsinsats. Varpå Ukraina på Västs inrådan alltså bestämde sig för att blåsa ryssarna. Den här blåsningen har inte bara kostat hundratusentals människoliv. Den har också, jämte de svikna Minskavtalen och vägran att diskutera de ryska säkerhetsförslagen i december 2021, blivit en PR-mässig belastning för Västledarna. Därför ser vi nu de här försöken att skriva om historien.
Lögnen om påtvingad reträtt stadgas upp med det likaledes lögnaktiga påståendet att Kiev var den ryska invasionens ”huvudmål”, underförstått något som inte kunde ha övergetts frivilligt. Vidare hävdar man nu att den i citatet nämnda frågan om säkerhetsgarantier var omöjlig att lösa. Den som är intresserad av just det resonemanget kan ta del av en förenklad version på Kalle Kniiviläs blogg.
Allt detta och mycket därtill är dock dimridåer ägnade att förvirra och vilseleda. Som jag skrev för tre veckor sedan: fred var och är möjlig. Vi vill bara inte.
Först publicerad på Tobias Ljungvall Substack
