Citat av Vilhelm Moberg 1956
Nu är det alltså klart. Efter den 1 juli kan den som ”förnekar, ursäktar eller förringar Förintelsen” dömas för hets mot folkgrupp i upp till två års fängelse eller böter. Eftersom rubriceringen ”hets mot folkgrupp” ingår i listan över vad som är straffbart enligt tryckfrihetsförordningen kommer även den att ändras i samma riktning, men det dröjer till den 1 januari 2027.
Vad är bakgrunden till det här? Jag läser om den saken i en artikel av Oisín Cantwell i Aftonbladet från mars i år.
Bakgrunden
Det är en gammal olöst fråga som Gunnar Strömmer ärvt från Morgan Johansson som i sin tur ärvde den från Beatrice Ask. Hon fick i sitt knä genom ett så kallat rambeslut från EU 2008 angående ”bekämpande av vissa former av rasism”. Ett sådant beslut är bindande för medlemsstaterna, men nationella myndigheter kan själva avgöra på vilket sätt det ska implementeras. I Sverige konstaterades då att den inhemska lagstiftningen redan uppfyllde rambeslutet och lämnade därmed saken utan vidare åtgärder.
Men i februari 2021 – 7 år senare – beslutade EU-kommissionen att Sverige inte gjort tillräckligt och hotade att släpa Sverige inför EU-domstolen. Raskt tillsattes en kommission som knåpade ihop ett lösningsförslag med bl a förbud av förnekande etc av Förintelsen, och skickade det vidare till Lagrådet, som visserligen inte avstyrkte förslaget, men frågade sig: ”Varför i hela friden ska en uppmaning till hot eller våld mot enskilda ingå i en lag som skyddar vissa grupper, då det redan finns bestämmelser i brottsbalken som olaga hot, förtal, ärekränkning och så vidare.” Men förslaget vandrade vidare och har nu blivit lag.
Oisín Cantwell påpekar det orimliga i att att man nu t ex kan ”ljuga om kommunistiska massmord” och förneka förekomsten att ”folkmordet på armenierna”, men alltså inte förneka etc Förintelsen. Det är förstås juridiskt sett helt uppåt väggarna, men alltså politiskt korrekt idag, en lag mot en politisk uppfattning.
Justitieminister Gunnar Strömmar, som naturligtvis är fullt införstådd med detta förhållande, säger i ett pressmeddelande att lagen också är till för att ”förstärka våra grundläggande demokratiska värden”, vilket bara gör saken ännu värre i mina ögon. Blir det i framtiden möjligt att i en offentlig debatt utmana majoritetssamhällets uppfattning om hur en demokrati ska vara beskaffad, eller blir det olagligt? Har demokratin lyfts till överideologi?
Min demokratisyn
Jag har efter förmåga försvarat yttrandefriheten och därmed fundamentet för den politiska demokratin sedan början av 1970-talet. Ändå ställdes frågan idag på morgonen (5/7) i en kommentar: ”Du (Knut L) har aldrig funderat på hur det kan komma sig att du under hela ditt liv alltid har hamnat på diktaturens sida?”
Men, vad som är ”vår” demokratis grundvärden håller uppenbarligen på att bli mycket oklart. Jag som redaktör för denna webbsida (med utgivningsbevis) känner hur snaran håller på att dras åt. Ska jag skriva förintelsen med gement f eller med versalt F t ex? Galopperar ryktet redan om mig och mina medskribenter, att vi är en grupp mörkermän som tjänar diktaturernas i Ryssland och Kina intressen? Vad har de skrivit? Vilka kontakter har de? Vilka föreningar är de med i? Vad har de gjort i sina liv? I vilka länder har de rest?
Jag deklarerar härmed: enligt min mening är de främsta demokrativärdena yttrandefriheten, informationsfriheten, offentlighetsprincipen, en klar och entydig lagstiftning – och det samhälle som växer ur detta inom vårt lands gränser. För Sverige som stat sträcker sig alltså inte demokratin utanför våra gränser. Demokrati växer alltså underifrån genom politiskt aktiva och engagerade medborgare som väljer sina företrädare i allmänna och fria val.
I förhållande till främmande stater ska diplomatiska regler och respektfull etikett tillämpas i enlighet med FN-stadgan. Inga fredsbomber alltså!
Majoritetssamhällets demokratisyn
Majoritetssamhällets demokrati däremot betonar idag främst marknadskrafternas frihet, fri rörlighet för varor, tjänster och kapital över gränserna, underordning till EU, USA och Nato, oförsonlig kamp mot världens diktaturer (Ryssland, Iran och Kina) samt varje enskilt lands rätt att välja att gå med i EU och Nato. De ser demokratin som något som främst försvaras av USA, Nato och EU, vilket alla övriga demokratier måste anpassa sig till. Var ”mina grundvärden” tog vägen kan man undra.
I FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter har under punkt 49 fastslagits: ”Lagar som straffar meningsyttranden om historiska fakta är inte förenliga med de skyldigheter som konventionen ålägger konventionsstaterna när det gäller respekten för åsikts- och yttrandefriheten”. Man undrar stillsamt varför regeringen inte bryr sig om detta?
Till sist kan tilläggas att Lagen mot förnekelse… nu ska läggas till ”Lagen emot utlandsspioneri” från januari 2023, som sätter munkavle på journalister i framför allt utrikespolitiska och säkerhetspolitiska frågor och att jag bestämt motsätter mig att kritik av staten Israel likställs med antisemitism. Har nu också detta blivit olagligt, eller kanske kommit i strid med våra ”grundläggande demokratiska värden”? I så fall har svensk (västerländsk) demokrati urartat till vad Vilhelm Moberg kallade demokratur.
Tack Knut L!
Så är det ju. Liberalismen har onekligen sina värden, men vi får inte glömma bort att den västerländska politiska ideologi – som idag på många håll avkläds sin festklänning – föddes och växte upp i Västeuropa – på båda sidor Nordatlanten – samtidigt som den vite mannen var upptagen med sin uppgift att kolonisera världen. Med andra ord, och aningen forcerad: de koloniserade folken i Tredje världen (liksom arbetarklassen och förtryckta minoriteter) finansierade den liberala demokratin i Västeuropa. Vi får aldrig glömma detta.
Ett antal frågor måste ställas:
Kommer ett mer ekonomisk demokratisk och egalitärt samhälle forma sin demokratiska samhällsmodell på samma sätt som den traditionella (viteuropeiska) liberalismen?
Hur mycket är den liberala demokratin – som vi känner den – en kulturell produkt av Västeuropa? Hur universell och allmänt giltig är den?
Kommer folken med andra kulturella bagage/historia, traditioner, att välja och forma politiska system som skiljer sig från det vi känner till?
Finns det något att hämta i kinesisk, indisk, arabisk, muslimsk, persisk, afrikansk eller quechua och andra folk i Syd-, Central- och Nordamerika?
Ypperligt talat, Knut L!
Demokraturen är här. Diktaturens kreatur härjar fritt.
Det positiva, sett ur ett längre perspektiv, är att samhällen som bygger på misstro, mer än på förtroende, förr eller senare, alltid ruttnar inifrån och imploderar.
Det är som regn, inget man kan göra åt, utan man inväntar bara att regnet skall ta slut.
Man kanske kan infoga terrorismlagstiftningen i den här diskussionen? Det mesta som terrorister gör i sin praktiska gärning (mord, bomber, mordbrand och liknande) är ju redan olagligt utan att någon separat lagstiftning behövs.
Men i övrigt? Hade 60-70-talets solidaritetsrörelser, i stil med Vietnamrörelsen, kunnat verka om terroristlagstiftningen varit lika omfattande som numera? Det var lagligt att propagera för FNL och skicka pengar till Vietnam. Kom ihåg att på den tiden kunde tvättäkta såväl tyska som kroatiska terrorister verka i Sverige, med ambassadattacker och flygkapningar, utan att någon kom och viftade med någon särskild terroristlag. Hur är det idag om någon vill bistå palestinierna, eller ens tala för deras sak? Risken för polisförföljelse eller till och med åtal är inte försumbar. Det gäller kanske också om man råkar ha fel ”åsikt” om Ryssland.
Avslutningsvis: ju fler lagar, och ju fler luddigt utformade lagar, desto större risk för inskränkning av åsikts- och andra friheter.
Ernesto K!
Du ställer mycket intressanta frågor om demokratin. Hur uppfattar folket utanför västvärlden vår liberalt bombande demokrati, vårt sätt att söndra och härska? Kan detta vara en förebild och modell för framtiden? Knappast troligt. Jag tror nog att den demokrati som vi tillämpar är tids- och kulturellt bunden till en gången epok. Något bättre kommer nog att utvecklas av nödvändighet. Hur kan det kallas demokrati att förtiga historien, skriva om den för sina snäva syften, hur kan ett helt folk (Sveriges) fås att gå med på historieskrivningen om kriget i Ukraina som helt döljer eller förnekar de bakomliggande orsakerna? Vilken betydelse har media?
Fredrik Wadström, Persson–Löfgren, Paasikivi, Lubna El-Shanty och Kragh sprider dagligen sin desinformation som är russofobi av hittills, i Sverige, närmast okänd typ. Hur kan Israel tillåtas framhärda i sitt folkmord, som i våra media kallas försvar?
Leif Stålhammer!
Tack för dina synpunkter. Den trånga åsiktskorridor i vårt land har övergått från kollektiv hjärntvätt till en sorts ideologisk terrorism där avvikande åsikter framkallar omedelbart fördömanden. Folk skickas inte till inkvisitionstribunalen, men tystas av och stängs från kollektivet (”cancelled” på modern svenska).
Man får dock inte göra det för lätt för sig. Mentalt lättja är en mäktig kraft, men om folk går med på att följa med strömmen är det för att man förväntar sig, medvetet eller ej, någon form av ”fördel” – kan vara så enkelt som att slippa ta ställning och fortsätta att behandlas som en som är med i sällskapet. Massmedia och auktoriteter är mäktiga ”influenser” men jag vägrar att tro att ett helt folk kan ”luras” att tro och stödja, under en längre tid, något som går emot deras egna intressen.
Det fanns en gammal diskussion om arbetarklassen (och befolkningen i stort) i de ”centrala”, dominerande länderna i Väst, gynnas av den orättvisa världshandel och förtrycket och utnyttjande av billig arbetskraft på andra sidan globen.
Är det detta som ligger bakom den konsensus som idag råder inom den politiska sfären? Eller handlar det mer om en föraning att Västs dominans är hotad och då ställer sig alla instinktivt i led och försvarar (sig och den rådande ordning) (mot den hotande katastrofen)?
Jag tröstar mig med en språklig observation: under århundraden har det dominerande språket varit, om inte alltid, allt som oftast, den förra maktens. Grekerna såg sin storhetstiden när Rom var som störst. Roms språk, latin, dominerade i det medeltida Europa, franskan talades i Europas hov när Ludwig XIV vilade i sin grav. Nu tar engelska över (vilket bekräftar att det anglosaxiska paret UK-USA:s storhetstid är över).
Men det hjälper inte.
Vi måste skynda oss att samla de sunda och kloka krafterna för att erbjuda folk som förstår var vi verkligen står (förhoppningvis fler och fler) ett politiskt alternativ som är framtidsinriktat och konstruktivt, en verklig motvikt mot den (smyg)växande fascismen.
Hur gör vi?
Ett märkligt fenomen har jag blivit varse om
att opportunister beter sig som dom var i
minoritet. Blir aggressiva och kräver att få sina åsikter framförda som om vi som har inopportuna åsikter var i majoritet.
Ernesto Katzenstein!
Jag har funderat ett tag över din fundering/förslag som du formulerade:
”Vi måste skynda oss att samla de sunda och kloka krafterna för att erbjuda folk som förstår var vi verkligen står (förhoppningsvis fler och fler) ett politiskt alternativ som är framtidsinriktat och konstruktivt, en verklig motvikt mot den (smyg)växande fascismen.
Hur gör vi?”
Idén är bra och intressant men väcker ett par frågor som först bör klaras ut. Ett politiskt program eller först en grundläggande diskussion om saker som till exempel demokratin, frågan om alliansfriheten kontra Nato, invandringen, energiförsörjningen och andra eventuella stora frågetecken som rör vårt land.
Nästa sak att klara ut är var denna diskussion ska föras, jag har absolut inget emot lindelof.nu, men jag ser det som svårt att diskutera saken som bloggen nu är upplagd.
Inlägg och synpunkter på dessa försvinner i rask takt då nya artiklar i vitt skilda ämnen dagligen dyker upp och de som publicerats bara några få dagar tidigare hamnar i skymundan.
Om Knut L har möjlighet och är intresserad och kan ordna så att den diskussion du föreslår kan hållas avskild från det övriga flödet är det en möjlighet. Annars bör något annat bli alternativet, hur det ska ordnas har jag dock ingen idé om.
När det gäller demokrati föreslår jag läsning av Robert Putnam och Den fungerande Demokratin 1993.
Putnam utförde mellan 1970 och 1989 ett stort antal undersökningar där han framförallt intresserade sig för medborgarandan eller som Putnam kallar det, det sociala kapitalet.
Här använder Putnam så vitt spridda variabler som hur många som läser tidningen, antal medlemmar i fågelskådarföreningar, hur många som besöker kyrkan, hur många som har medlemskap i en ideell förening, antalet sångkörer och antalet idrottsföreningar i varje region.
Som Folkrörelsefostrad är detta en intressant syn på medborgarandan som jag saknar i dagens debatt. Framlidne Bengt Göransson som en av mig saknad röst.