Dikena här är så igenvuxna att man nätt och jämnt kan urskilja dem. Att återställa dem för hand är inte lätt. Jag ställer mig på spadens blad, i en skyndsam balansakt, och hoppar med den för att penetrera de sega, vattensjuka grästuvorna. Gräver ut blöta tunga jordkokor och vräker dem grymtande av ansträngning upp över kanten. Trädrötter kräver explosiva nedåtriktade hugg. Det är tufft för lederna.
Restaurering av igenvuxna diken ska egentligen förhandsanmälas och godkännas. Men jag har ingen arbetsplan att anmäla, tar mig bara framåt spadtag för spadtag. Och om det är uppenbart att restaureringen inte medför några men (tror jag mig ha läst på någon myndighetssida) så ska man dessutom kunna avstå från att anmäla den.
Medföra men för vem? Hur då?
Det enda som passerar förbi här är flygplan. Jag tror inte att resenärerna mellan Dublin och Peking eller Chicago och Helsingfors, om de skulle få syn på mitt grävande en mil nedanför dem, har några invändningar. Säkert tycker de att det är bra. Ju fler som kan odla egen potatis, desto bättre. Och det är dit jag siktar.
En stor stubbe blockerar min väg. Jag går lös på den med ett spett. Kärnvirket är friskt och nästintill oförstörbart, men längre ut är den mjukare. Jag hugger och bänder och bryter, hackar bort jord och gräs runtom den med spaden, och till slut ligger den där helt lös nere i mitt dike. Men den är för tung att lyfta upp.
Jag hämtar en rem och lägger under, kliver upp ur diket och drar för allt jag är värd. Den ligger kvar. Jag pustar ut, lägger om remmen och drar åt ett annat håll. Stubben vältrar sig upp och blir liggande ovanför dikeskanten.
En annan dag har jag huvudvärk.
Radions sommarpratare Oscar Stenström har fått Sverige in i Nato. För över tjugo år sedan i Moskva hade Gorbatjov sagt till honom att Sovjet borde återuppstå, berättar han. Det lät ruskigt. Dessutom var maten oätlig. När Joe Biden välkomnar vår Nato-ansökan tar Oscar på Vita husets gräsmatta på sina solglasögon och njuter av att vara ”i värmen”. Sedan spelar han Atomic Swing.
Han berättar om Erdogans trixande. Säger inget om sitt nya jobb för Wallenberg, som täljer guld genom att sälja vapen tack vare Oscar.
För länge sedan brukade jag träffa på honom, när vi båda ville demokratisera Vitryssland. Jag var idealist och han karriärist, tror jag.
Ute väntar virke som jag köpte i går. Jag ska göra en jordkällardörr. Bland molnen mullrar en Hercules.
Först publicerat på Tobias Ljungvall–Substack