Väst är schizofrent. Enligt undersökningar vill våra politiker inte dras in i det rysk-ukrainska kriget, inte medborgarna heller, inte ens ukrainarna – de visar det genom att fly. Om det vore annorlunda skulle Ukraina inte ha några problem att rekrytera soldater, och Tyskland föredrar att försörja ukrainska flyktingar än att skicka tillbaka dem till kriget. Det skriver den tyske forskaren, författare och översättaren Stefan Weidner i Berliner Zeitung.
Han konstaterar vidare att SPD, CDU, FDP och De gröna alla menar att kriget inte kan stoppas, att Ukraina måste fortsätta försvara sig, att internationell rätt är kränkt och att man hur som helst inte kan sluta fred med Putin. Den som går emot detta blir offentligt misskrediterad och förolämpad.
Han menar också att om kraven på fred i Ukraina filtrerats bort ur det offentliga samtalet, om rimliga åsikter inte längre får plats i offentligheten, ska man inte förvånas över om det skapas en klyfta mellan politiker/media och befolkningen.
Stefan Weidner uppmanar till mobilisering av en högljudd, självsäker och kreativ fredsrörelse för Ukraina. En fredsrörelse som samlar en majoritet bakom sig även bland ukrainare och ryssar. En fredsrörelse som inte låter sig störas av medias bojkotter. Framgångarna för Sahra Wagenknecht-alliansen (BSW) i EU-valet och snart även i delstatsvalen i det forna Östtyskland visar vägen för detta.
Den ukrainske presidentens påstående att ukrainarna vill fortsätta kriget är förmodligen osant. Väst gömmer sig bakom formeln ”Inget om Ukraina utan Ukraina”, vilket innebär att inget får beslutas vid sidan av Zelensky. Väst kan dock inte fortsätta finansiera och utrusta den ukrainska militären och samtidigt låtsas att människor inte har rätt att säga ifrån. Väst har inte bara den rätten, de har skyldighet att göra det, skriver Weidner.
En amerikansk studie från juni i år visar att 88 procent av Europas medborgare menar att Natoländer bör driva på för en förhandlingslösning. En studie från januari av tankesmedjan ECFR visar att endast 10 procent av européerna i tolv länder tror att Ukrainas armé kan besegra Ryssland.
Det här visar att Victor Orbans sonderingsresor för att få till stånd en diplomatisk lösning av kriget är förnuftig och i linje med folkviljan i EU.
Länk till Berliner Zeitung
Länk till undersökning: I vad skiljer amerikaners och europeers uppfattningar?
Diagram som svarar på frågan: Vem vinner kriget?
Jan F refererade: “En fredsrörelse som samlar en majoritet bakom sig även bland ukrainare och ryssar.” Detta är ett exempel på hur Stefan Weidners åsiktsriktning missköter sin uppgift. Uppgiften, som Stefan F, Jan F, Knut L med flera har tagit på sig, är att argumentera för ett medialt minoritetsperspektiv på kriget i Ukraina. Detta är nödvändigt och bra. Framtidens politiska utveckling blir bäst av att olika åsiktsriktningar får påverka besluten. Eftersom SW:s åsiktsriktning är medialt marginaliserad behöver han vara trovärdig. När han fantiserar om en majoritet för en fredsrörelse bland ryssar kan ingen intresserad, påverkbar läsare taga honom på allvar.
Anfallande stormakter har makt över hemmaopinionen, som Förenta staterna hade under anfallskriget 2003. Bara med stark yttrandefrihet (den av majoriteten i lindelof.nu så ringaktade) kan hemmaopinionen svänga, som den gjorde i Förenta staterna om Vietnamkriget. Stefan W förolämpar läsarna genom att spela dum. Att de Ukrainastödjande staterna i Europa skulle delvis grunda sin politik på utsikterna för en fredsrörelsemajoritet bland ryssar, är som om ansvariga ledare skulle ha räknat med möjligheten av en fredsrörelsemajoritet i Tyskland 1941 eller i Förenta staterna 2003.
Och den enda fråga där det finns en både klar och självklar opinionsvinnare är den allra sista i Jan F:s utmärkta genomgång; ”Vem vinner kriget?”
Det blir samma svar på den närapå likalydande frågan ”vem vinner på kriget”. Nämligen utan tvekan: KRIGSINDUSTRIN (till 80 procent amerikansk, med SAAB som god ”runner up”!
Dennis Z!
Har Ryska federationen ingen krigsindustri?
Dennis Z!
Rör sig i verkligheten!
Jan Arvid G! Som vi kan se vinner även de på kriget och eftersom de är välintegrerade i den ryska auktoritära staten vinner även den.
Jan Arvid G!
Jag har en känsla av att i USA bestämmer försvarsindustrin över staten medan i Ryssland bestämmer staten över försvarsindustrin. Jag antar att det också påverkar prismekanismen. I USA får försvarsindustrin glädjefnatt för varje nytt krig och i fallet Ukraina har priserna på olika typer av vapen ökat med upp till 4 ggr. Det innebär att för varje nytt beslut om att skicka nya färska miljarder dollar så får man mindre för pengarna. Dessutom så stannar huvuddelen av pengarna i USA som Victoria Nuland glatt påpekade. Försvarsindustrin är dessutom jämnt fördelad över de 50 staterna vilket gör att det blir svårt för den enskilde senatorn att rösta mot försvarsindustrins intressen. Ett sorts Karlskoga-syndrom.
I Ryssland verkar besluten istället tas top-down via Ryska federationens militär-industriella kommission (VPK) som inrättades genom ett presidentdekret i mars 2006 som styr distribution och genomförande av ”Statens försvarsordning”. Kommissionen svarar direkt till Rysslands president. Den samordnar mellan Ryska federationens försvarsministerium, Ryska federationens väpnade styrkor och Rysslands försvarsindustri.
Fram till dess övervakades försvarsindustrin av Rysslands industri- och energiministerium, samt av det tidigare statliga remissorganet med liknande namn. Omorganisationen kom samtidigt med den ökade spänningen med väst och är en återgång till den organisation som rådde under Sovjettiden. Ryska federationens VPK har dessutom samma namn som den tidigare sovjetiska militärindustrikommissionen, som fungerade som ett centralt ledningsorgan för den sovjetiska försvarsindustrin.
VPK bestod av en inre krets från ministerrådet under ledning av rådets förste vice ordförande. Den sovjetiska VPK:s primära funktion var att underlätta genomförandet av planerna genom att lindra flaskhalsar, genomdriva samarbete mellan ministerier och övervaka tillgången på resurser.
Jag misstänker att det är denna styrning som gör att Ryssland snabbt kan öka sin militära produktion medan USA måste vänta på att de olika marknadsmekanismerna skall trilla ner. Trots det är det ingen fri marknad, utan starkt påverkad av korruption. Exemplen är många på att en hammare eller en liten påse bultar kostar tusentals dollar. Det gör också att – trots västvärldens enorma samlade produktionsapparat – så ligger man långt efter Ryssland när det gäller produktionen av artilleripjäser.
Obs! ovanstående är en blandning av fakta och gissningar, av förklarliga skäl är informationen begränsad.
Jan Arvid G!
Jag kan också tycka att Stefan Weidners ambition är naiv.
“En fredsrörelse som samlar en majoritet bakom sig även bland ukrainare och ryssar.”
Men jag tycker det är intressant att det finns människor som väljer att ställa sig upp och kräva en fredlig lösning av kriget i Ukraina. Tycker det är viktigt att visa att det finns en fredsrörelse i Tyskland och att den inte är obetydlig. Det är viktig att visa just i Sverige med tanke på den krigshets som vi närmast dagligen kan ta del av i våra medier som bidrar till att bilda en opinion som tycker det är okej att slås till sista ukrainaren.
I en debattartikel med titeln: ”Debatt: Ungern måste förstå att Putin kommer hamna i Haag” så fördömer artikelförfattarna Sergiy Petukhov och Anders Österberg (S) Orbans resa till Moskva med syfte att få igång samtal om eldupphör som senare leder till fredsförhandlingar. Artikelförfattarna menar att följande villkor måste ställas innan fredsförhandlingar inleds:
1) Fredsförhandlingar bör börja med att ryska armén dras tillbaka från de ockuperade områdena.
2) En mjuk och förstående linje gentemot den ryska aggressionen kommer inte att fungera. En annan strategi kommer att vara farlig för Europa eftersom den kommer att ge Putin tid och resurser att förbereda nya attacker och gå längre.
3) Internationella brottsdomstolen måste stärkas med syfte att ställa Putin inför rätta.
Vad artikelförfattarna i princip kräver är Rysslands kapitulation och dess president dömd i Haag. Visst man kan ställa dessa krav enligt modellen ”ju tuffare ju bättre”. Men är det realistiskt att Ukraina skall besegra Ryssland på slagfältet? Och kommer det att existera ett Ukraina om kriget får fortsätta som en del vill, till 2030 i något fall?
Artikelförfattarna menar alltså att fredsförhandlingar är farliga för Europa ”eftersom den kommer att ge Putin tid och resurser att förbereda nya attacker och gå längre”. Så bör alltså Ukrainas befolkning offras p g a av en teori som säger att Putin kommer att sluka oss alla om inte hundratusentals ukrainare offrar livet för vår skull? Borde vi inte själva gå i krig med Putin om vi på allvar trodde att vi skulle invaderas?
Och hur vet man hur pass ett rättvist/orättvist fredsavtal kommer att se ut om man inte förhandlar eller överhuvud taget samtalar med varandra? Ofta brukar den hårda linjens män hänvisa till historien. Ibland använder man Vietnamkriget som exempel. Men förhandlade inte Nordvietnam om fred från 1969 hela vägen fram till segern 1975? Min egen begränsade erfarenhet från fredsprocessen i Colombia är att det
1. inte går att kräva att motparten lämnar in vapnen innan man inlett förhandlingarna. Det sker bara vid en kapitulation och inte vid fredsförhandlingar
2. det är väldigt svårt att förhandla medan man fortfarande skjuter på varandra varje offer på endera sidan skapar upprörda känslor och mediatryck som försvårar förhandlingen.
Så i motsats till artikelförfattarna så tror jag att Orbans idé var den enda rätta, eld upphör och sen fredsförhandlingar.
Naturligtvis försvarar Orban alla europeiska folks genuina fredslängtan och avsky för krig som medel för mellanfolkliga konflikter. Det är synnerligen beklagligt att bara ett fåtal EU-ledare hävdar detta medan resten med dess högste till tjänsteman valda politiker, von der Leyen, i spetsen hyllar det ”rättfärdiga och nödvändiga”, av USA framprovocerade, ryska försvarskriget i Ukraina, som väl snart kostat mer än miljonen liv och infrastrukturvärden för miljarder.
Orban är i den meningen exemplarisk som EU-ordförande!
Europa leds av en samling huvudlösa kycklingar till politiker påhejade av massmedia. Det är ju inte så konstigt om Victor Orban framstår som den ende vuxne i rummet. Dessa vettlösa politiker vägleds av en konstruerad idé om dominoteorin. Faller Ukraina faller resten av Europa.
Kriget i Ukraina har blivit en katastrof, inte bara för Ukraina och dess folk utan också Europa. Dessa tokstollar till politiker är så förblindade att de inte förmår se till Europas intressen utan accepterar att USA sprängde deras största industriella investering efter andra världskriget. Nu står Europa där med högre energikostnader. Men det slutar inte med detta för nu är man beredda att ta ett handelskrig med Kina och till och med förbereder de sig för att konfiskera kinesiska tillgångar i Europa!!
Kriget i Ukraina har kostat Europas skattebetalare tusentals miljarder EURO. Förlorad konkurrenskraft kostar arbetstillfällen, avskuren från den ryska marknaden där Kina och andra länder tar för sig likaså.
Samtidigt förbereder de sig för ett långt krig i Ukraina detta samtidigt som folket vill ha fred!!
Allt detta kostar miljarders EURO som skattebetalarna skall stå för. I Sverige kan regeringen inte täckt upp budgetunderskotten i regionerna med stora konsekvenser för bland annat sjukvården. Samtidigt kan man ta fram 100 miljarder sek till vapen till Ukraina.
Allt detta ser medborgarna runt om i Europa. Då är det inte så konstigt om de vänder sig till yttersta högern som vill få stopp på kriget. Men då står moralisterna redo med sina pekpinnar.
Instämmer med Jan F att Europas politiker har tappat huvudet.
Det som är så farligt är att politikerna i EU och i hela väst låsts vid att Ryssland måste förlora kriget. Sett till det som händer vid fronten i Ukraina så maler sig ryssarna så sakteliga framåt. Ukraina har hitintills inte kunnat stoppa den ryska framryckningen trots all vapenhjälp och hjälp med utbildning av nya soldater. Om Ryssland ska förlora måste väst eller Nato gå in med trupp om inte något annat oförutsett händer. Följden blir med stor sannolikhet ett storkrig i Europa. Blir övermakten allt för stor för Ryssland kommer de troligtvis att sätta in kärnvapen eftersom det är ett för Ryssland existensiellt krig. Är Ukrainas Natomedlemskap värt det priset?