Varför inte bara köra!

Foto: Anders Sjöstrand

---

Lars Gustafssons Tennisspelarna kastade jag mig, som ett hängivet fan till Västerås store son, förväntansfull över när den kom ut, 1977. I klassisk pappersedition, inköpt hos LundeQ. Den anrika bokhandeln i lärdomens huvudstad, det senare vad än lundensarna hävdar.

Varför jag fick för mig, en solig juliförmiddag nedsjunken i min sprillans nya stol Vedbo från IKEA, att läsa boken på nytt, det vete katten. 

Och vad spelar ”varför” för roll, egentligen? Jag bara undrar.

Varför (sic!) måste vi ständigt fråga oss det. Istället för att bara ”köra” som det heter på slarvig nysvenska nuförtiden. Jag kände en psykoterapeut som deklarerade att ordet ”varför” var bannlyst under sessionerna. Det bara blockerar, tvingar fram försvar och missriktade överföringar.

Och vem kan, i vetskap om det omedvetna som nyckfullt styr, säga varför vi agerar eller talar som vi gör? Som om vi ständigt vore genomlysta och förnuftiga. Vi är ju inga Jan Myrdal. Långt ifrån.

Nå, jag köper boken, fast den gömmer sig någonstans i mina dammiga hyllor, i e-version hos Bokus till överkomligt pris. Även om e-böcker överlag tycks mig ha blivit lite väl dyra, Putins fel, förstås. Sigrid Combüchen, länge sedan jag såg hennes namn för övrigt, har utrustat boken med ett fylligt förord. 

Välformulerat, men tycks mig broderande och överarbetat. Som om hon konkurrerar med Herr G om vem av dem som först spränger stilistikens målsnöre (idiotisk metafor, jag vet, förlåt). Kanske hon också bakar in ett genusperspektiv.

Gustafssons bok handlar om hans tid som gästprofessor på Austin University i Texas. Han njöt av den akademiska titeln. Surkarten Guillou fräste att professor betyder i det amerikanska sammanhanget ingenting annat än universitetslektor. 

Det var han, det. Ingen större kärlek till herr Gustafsson. Strunt i det. 

Jag är nyfiken, så fort jag hinner användare av universitetsbiblioteket i Upsala, på hur Gustafsson fångade dåtidens campusmiljö. Glömt, mer ingående, hur han framställde det. Säkert på hans typiska facon.

Liksom Delblanc i Åsnebrygga, även han gästprofessor. I hans fall Berkeley i Kalifornien. Mitt under studentrevolten, har jag för mig. 

Om sanningen skall fram kanske omläsningen av Gustafsson syftar till, som den obotlige nostalgiker jag är, att ännu en gång kunna konstatera att ”det var bättre förr”. Ur led samtiden på de högre lärosätena.

På Carolina Rediviva hänger detta onådens år många karriärinriktade studenter med den tjocka lagboken som något slags bibel framför sig. Förstelnade i förtid. Det är sannerligen långt till 68 och kritiskt tänkande. Arma själar!

Combüchen undrar, mer eller mindre explicit, varför Gustafsson skriver som han gör. Hans stil är ju minst sagt egenartad. Jag brukar säga att när jag läser Gustafsson, alltid med den allra största förtjusning, hör jag hans knarrande, docerande röst. 

Gustafsson har påståtts inte vara så noga med fakta. Men, hallå, vad är ”fakta”? Bosch och något relativt, leve fiktionens suveränitet! Jag säger som Truman Capote: fråga aldrig efter om en bra historia är sann eller inte. 

Nyckelordet varför sitter som klistrat på mig. Häromdagen besökte vi vännerna Olle och Milena (en särdeles uppfriskande kvinna från Serbien, rak som en Autobahn i sin kommunikation) i deras sommarparadis i forna fiskeläget Utvalnäs utanför Gefle. 

Östersjön, kretsande fiskmåsar men fattigt på strömming eftersom väldiga trålare ägnar sig åt att dammsuga vattnet på fisk, två stenkast bort. I fjärran den bolmande Korsnäsfabriken. I denna region har fabrikerna fungerat som landmärken och ständiga påminnelser om knegandets nödvändighet.

Jag hade med mig min senaste bok. Milena bad mig skriva en dedikation. Självklart gjorde jag det. Jag avslöjar inte hur orden exakt föll. Men varför just dessa ord, i hastigheten nedklottrade? Kände mig missnöjd när vi vände  kosan in mot Gefle igen. 

Efter en god lunch med Skagenröra, vidare lax med färskpotatis. Milena skickade in Olle i köket efter sill och Raki. En från Balkan bördig förnekar sig aldrig, brännvin måste det vara. Därefter mastig chokladtårta.

Jag menar, summa summarum, nog vore det väl allra bäst om vi helt enkelt och definitivt slutade att säga varför hela tiden? I dess spår lätt ånger och genans. Kör, bara!